Vem är man om man blir fråntagen allt?

Detta är min mening: man är inte det man omger sig med i livet.  Självet är evigt och har inget med ägodelar, utseende eller vänner att göra, då blandar man ihop sin identitet med sig själv, vilket enligt mej är olika saker.

Man är sig själv naturligtvis. Man är inte sina saker eller sitt namn  eller ens sitt utseende (även fast många kanske tror det). Man är det man har i hjärtat och sin själ.

De kan aldrig ta ifrån dig ditt namn, de kan kalla dig vad som helst men du kommer alltid att vara du.

man är fortfarande sina personliga egenskaper, sina erfarenheter och sin kunskap.

Om du hänvisar till "Livet måste ha en mening" så tycker jag att det var en ganska upplyftande bok. För många av de fångar som Frankl beskriver behöll ju en kärna av sig själva, som vakterna inte kom åt trots de ofattbart vidriga förhållanden de levde under. Man sjöng, undervisade, delade med sig av den lilla mat som fanns osv.

Långt ifrån alla klarade sig såklart så bra, men en hel del. De klarade att skapa mening i tillvaron även under fuktansvärda förhållanden.

Själv känner jag att jag alltid kommer att ha kvar det jag kan och vet, även om man tar allt annat. Jag kommer att kunna luta mig mot de sagor och historier jag har läst, jag kommer att kunna dela med mig av mina kunskaper och lära mig av andra, och jag hoppas att jag skulle ha sinnesnärvaro nog att försöka samarbeta med andra även under sådana förhållanden - men man vet inte, jag kanske skulle förvandlas till ett grymt och själviskt rovdjur.

I den situationen skulle jag bara ha kvar min tro, för det skulle ha gett mig styrka under de vidriga förhållanderna som stackarna fick leva i, och det kan INGEN ta ifrån mig.
 

Med dina sinnen upplever du världen.
Livet kan levas inifrån och ut, istället för utifrån och in.
Ditt innersta väsen, din själ, ditt själv, bär du alltid med dig.