Bella Moon skrev 2012-03-08 20:18:09 följande:
Nu orkar jag inte läsa igenom alla inläggen som gjorts utan svarar utifrån mina egna tankar.
För mig spelade det ingen som helst roll vad statestik sa, jag ville helt enkelt bara ha barn och adoptera var min väg till det. När jag gick adoptionskursen så pratades det jättemycket om att vi skulle förbereda oss på att barn som adopteras har upplevt så mycket svåra seperationer innan de kommer hit att de kommer bära men av det resten av livet, och framför allt skulle man vara förberedd på att det kunde visa sig starkt i tonåren.
Det jag kände då var att det spelade ju ingen som helst roll, för det skulle ju vara MITT barn då, och tillsammans skulle vi fixa livet liksom, precis som alla andra som får barn. Inte kan man ju gå runt som gravid och tänka på alla bekymmer som barnet kommer att uppleva i livet, för ALLA har ju mer eller mindre svåra stunder.
Jag valde att lyssna halvhjärtat på alla bekymmer och bara njuta av att snart skulle jag säkert bli mamma!
Nu har det gått några år med mitt barn, och bekymmerfrittt har det inte varit! Men som jag har njutit! Av mitt barn, av att vara mamma! För oss båda är livet underbart, och tillsammans löser vi de hinder och svårigeheter som dyker upp på vägen.
Skulle jag adoptera igen skulle jag valt ett barn med i förhand känt sn, alla barn är värda en familj som älskar dem gränslöst, det är väl DET jag tycker att man ska kunna stå för som blivande adoptivmamma/pappa.
Vad fint du skriver om din process!
swisch skrev 2012-03-08 20:45:40 följande:
Att adoptera är ett underbart sätt att bli förälder på! Och det är jättespännande. Jobbigt, men en helt vild process.
Men jag håller med den som sa att drivkraften att adoptera ska vara att man vill ha barn.
Inte primärt att man vill uppleva adoptionsprocessen.
Barnet kommer ju fråga varför . Jag vill ha barn och det blev du, är ett svar som inte särskiljer barnet från kompisarnas föräldrars motiv, att barnet var önskat för att det var ett barn inte för att det var ett adoptivbarn. Om motivet är att man ville adoptera för att det var spännande eller för att det känns att man gör något bra eller att man har mycket att ge så får man grubbla lite över hur det kommer påverka barnets självbild.
Jag menar inte att det är du TS. Ni kanske faktiskt inte kan skaffa barn på annat sätt nu och verkligen önskar ett fjärde barn oavsett varifrån. Vi vet ju inte allt här på FL.
Vad spännande det låter med "en helt vild process"
Vi är överens om att vi vill ha BARN och att vi inte är ute efter ett projekt eller en process. Anledningen till att vi väljer adoption är att vi haft tre svåra graviditeter och att vi inte orkar, och vågar, utsätta oss för det igen. Vi
kan få barn men vi känner inget måste i att skaffa biologiska barn. I vår värld vore det helt fantastiskt att få en 2-4 åring och slippa graviditet, förlossning och amning.
Men vi är rädda. Och jag tror inte att det är alldeles konstigt. Klart man blir lite skrajj när det gäller stora beslut i livet! Och inte bara beslut utan ett livslångt åtagande...
Läskigt och kul på samma gång! Och jag kan inte låta bli att bli nyfiken på den "vilda adoptionsprocessen" . Berätta!