• Sanden86

    Tomheten .. Som i en egen bubbla.

    Jag känner mig så tom efter att min Alma gått bort.
    Går runt som i trans nästan.
    Kommer man någonsin ur det?
    Känner mig arg på omgivningen och arg på mig själv.
    Vill inte träffa folk och håller mig i trygga hemmets vrå.

    Fler som känner lika i den hemska mardröm vi änglamammor hamnat i ?
    Kan inte förstå hur livet ska kunna gå vidare o att man ska få en vanlig vardag med jobb och socialt umgänge att funka.


  • Svar på tråden Tomheten .. Som i en egen bubbla.
  • Cinza

    Kram!


    Till sommaren är det 6 år sedan min Elias dog. Idag är mitt liv bra. Sorgen och saknaden finns fortfarande, men det finns också stor lycka och kärlek i mitt liv. 

  • Johii

    Du sätter ord på mina känslor. Jag är en nybliven änglamamma till lille Knut. Smärtan är så obeskrivlig, känns bra att veta att vi inte är ensamma.

  • Teza73

    Hej Ts har läst om vad som hänt, vill beklaga din sorg men också gratulera till en dotter. För snart 3 år sedan förlorade jag tvillingar i vecka 23, flickan dog ett par veckor tidigare vi avvaktade för att se om pojken klarade sej, men han hade förlorat allt sitt fostervatten.

    Förlossningen kom igång i vecka 23 som sagt och det fanns inget att göra, pojken gick bort under förlossningen, var för svag att orka då han varit utan vatten en tid. Vill bara tala om att jag känner sååå väl igen din känsla, att vara som i en bubbla, helt bedövad, avskärmar sej från yttre världen.

    Jag kände precis så också, men dag för dag lirkar sej livet tillbaka in i ens medvetande, oftast utan att man märker de, det va riktigt jobbigt första gången jag skulle gå ut efteråt, kändes som jag va ett ufo eller nåt, jättemärklig känsla, men jag härdade ut och sakta men säkert kändes de mer och mer okej,

    Nu 3 år senare gör det fortfarande riktigt ont ibland, men livet strävar sej framåt har idag en underbar 2 åring som gör livet ljust igen. Vill bara säga att hur svart det än känns så förr eller senare så är man mer eller mindre okej igen, man går framåt och skrattar och lever, såren och smärtan blir lättare att leva med och hantera, men sorgen ändrar en för alltid, man vet alltid att det är någon/några som fattas. MEN håll ut tillåt dej själv sörja, snart känns allt lite lättare igen

    Stor kram Teza

  • JustJojo

    Miste vår ängel för 2 veckor sedan. Har haft ett par stunder då jag kommit på att jag ler. Då förbannar jag mig själv, skäms rent av. Man vill ju bli som vanligt igen, eller så vill man tillbaka till den lyckligt ovetande tiden. Åtminstone vill jag det. Alla säger att "det kommer". Men när?! Jag säger såhär; var arg, var ledsen. Ta i när du är det också. Du har all rätt och du är inte ensam.

  • Sanden86

    Beklagar verkligen era sorger med! Så orättvist!

    Känner igen de där med att skämmas när man kommer på sig att le eller för en sekund ha trevligt.

    Det är dom stunderna som blir värst, slår tillbaka som en käftsmäll av ångest.

    Och att omgivningen nästan förväntar sig att man borde må bra snart, vara som vanligt.

    Jag är inte som vanligt och komme aldri bli det!

    Självklart förstår jag att det blir lite lättare med tiden men att det blir detsamma, aldrig!

    En stor del av mig dog med min dotter, den andra delen kämpar på för att leva med min äldsta dotter <3

    Men det är inte lätt och jag är inte stark.

    Många tycker man är så stark för för att man tar sig igenom något liknande, men jag är inte ett dugg stark.

    Jag har bara inget annat val!

    Hoppas vi alla kan få känna någon slags ro igen, någon gång!

  • Aquavit

    Det enkla svaret är ja, man kommer ur det. Det tar tid, men man kommer ur det. 
    Den första tiden vågade jag inte gå ut själv, jag var rädd för att träffa folk som skulle kramas och beklaga. Jag gick bara ut tillsammans med min man. Med honom i handen kände jag mig tryggare. Men till slut kommer man våga gå ut själv också. Till slut kommer man kunna hantera såna situationer, mer eller mindre i alla fall.

    Man går vidare, ett steg i taget. Jag minns fortfarande den första dagen tillbaka på jobbet, stor arbetsplats. Jag gömde mig nog på rummet hela dagen och lät folk komma till mig. Sen fick en jobbarkompis komma och hämta mig så vi kunde gå till fikat ihop, jag klarade inte av att gå dit själv. Men varje steg är en bit på väg. 
    Till slut inser man att livet rullar på. Det kommer inte bli detsamma igen, det blir ett annat liv än det man tänkt sig, en annan verklighet. Men en bra verklighet, så småningom.

  • Fjärilsblomman

    Ååå vad jag känner igen mig i det ni alla skriver! Och det känns så skönt att veta att det är fler än jag med dessa tankar ock känslor. Min lilla Nils dog i magen för fem veckor sedan. Hade aldrig trott att något liknande skulle kunna drabba mig/oss. Enligt läkarna så är det som drabbat oss inte alls vanligt...nähä...men det har hänt...om någon talat om för mig tidigare vad jag skulle komma att behöva göra/genomgå så hade jag hellre skjutit mig. Men när man står där så bara måste man. Som någon skrev, man är inte stark, man har inget val. På onsdag ska jag börja jobba igen och jag känner en enorm oro för det. Jag hade ju andra planer för den här sommaren, jag skulle ju vara mammaledig! Jag har ingen lust att berätta för folk exakt vad som hände, ändå känns det som att jag vill det. Mitt liv har ju förändrats, jag har förändrats ,jag vill samtidigt att folk ska veta vad jag behövt gå igenom. Det är så tveeggat, för om jag inte berättar har jag ju ändå ett "rum" där jag kan vara jag, så som jag var. Prata om ditt och datt, recept,vädret, vad ska alla göra i helgen? Men i helgen ska jag ju urnsätta min son...inget blir mer sig likt. Hur ska det kunna bli det? Jag vet att en del är rädda för att träffa mig, vet inte vad dom ska säga eller hur dom ska bete sig. Hur kan man vara nervös för att träffa mig?? Det är ju bara jag, bara det ger mig ångest. Hur som helst, jag hoppas att vi alla har något gott som väntar på oss i framtiden. Kram till er!!

Svar på tråden Tomheten .. Som i en egen bubbla.