jag hatar min man...
Jag vill nog inget speciellt med tråden annat än att skriva av mig lite.
Jag och min man har varit tillsammans i 11 år nu. Vi har haft det kämpigt och bråkat konstant genom alla åren. Han har gjort vissa saker som har sårat mig oerhört men jag har alltid gått tillbaka till honom för att jag älskat honom. Han var mitt allt i princip. De senaste åren har jag känt att hans känslor har förändrats. Men när jag tog upp det med honom blev han sur och sa att det inte stämde. Så jag har trott på honom och tänkt att han aldrig varit den som gillat att visa känslor.
Nu är saken den att vi hade ett stort bråk för ett år sen och separerade i ett halvår. Jag var otroligt sårad och arg och hade börjat bygga en ny tillvaro till mig och barnen. Men han ville tillbaka och försöka för barnens skull (vi hade en nyfödd). Sagt och gjort så flyttade vi ihop igen och allt har flutit på den senaste tiden.
Men nåt inom mig har förändrats. Och det är otroligt jobbigt. Jag tänker på allt han har utsatt mig för genom åren och kan inte släppa det eller glömma. Inte bara senaste bråket utan alla bråk. Ibland bara jag ser honom så känner jag ett hat inombords. Samtidigt är han mina barns pappa och jag älskar honom på ett sätt. Men jag kan inte prata med honom. Och jag får panik när han föreslår semesterresor. Tanken på att åka på semester eller någonstans med honom får mig att känna mig kvävd. Jag har kommit på att han har en diagnos. Upptäckte det när sonen fick sin diagnos. Enligt honom är det inget fel på han. Han har bara alltid rätt och alla runtomkring honom fel. Jag har tappat respekten för han och många gånger känner jag panik i huset. Vill bort men vart och hur? Jag har inget jobb att gå tillbaka till efter mammaledigheten. Hur ska jag kunna klara av att försörja mig och barnen? Jag vet en sak säkert iallafall. Om jag lämnar honom kommer han att strunta i sina barn. Kanske träffa de nån gång i början för att sen inget alls. Är det rätt mot barnen att lämna då? De kommer att förlora sin pappa. Jag har stannat kvar för barnens skull men mår oerhört dåligt.
Vad ska jag göra? Är det nån annan som lönt likadant?