19 åring helt utan motivation
Hej
Jag vet inte riktigt om det här är rätt typ av forum att skriva på men hittade inget annat forum där jag hade behörighet att skriva på men jag skulle vilja ha er hjälp!
Jag är en kille på 19 år som växte upp med en familj med god ekonomi, jag har två bröder som inte bor hemma längre så det är bara jag, mamma som har varit hemmafru i 24 år och pappa som jobbar för fullt. Jag har alltid tyckt om att gå i skolan och har alltid haft dugliga betyg enligt mig och mina vänner. Min pappa hade dock en 5:a i alla ämnen när han gick i skolan vilket tydligen är det bästa man kan ha så därför har han väldigt höga krav på mig. Jag har aldrig riktigt haft en nära och bra relation med mina föräldrar. Är det något som har hänt är det aldrig dem jag går till och berättar om mina problem och bekymmer. Det är alltid vänner och mina bröder som har stöttat mig.
När jag gick ut grundskolan 6-9 hade jag betyg så jag kunde komma in på alla linjer och gymnasieskolor jag hade sökt in på. Men istället för peppande och stöd av mina föräldrar så tryckte de bara ner mig, pappa nämnde även att han tyckte jag skulle bli "lyckt-stolpe-vaktare" flera ånger om. Ni kanske tycker det låter jättefånigt att jag tar åt mig en sådan grej men efter många många år som man blir kallad oduglig och dålig så blir man lite trött och nere av det för att jag inte kan hänga med deras höga krav även fast jag lyckats vara stolt över mig själv.
Min högsta dröm har alltid varit att bli veterinär. Jag älskar att hjälpa folk/djur och jag älskar djur och alla biologi, kemi, fysik ämnen. Det va något jag verkligen brann för!
Nu kommer dock det största misstaget jag någonsin gjort i mitt liv...
Tydligen är naturlinjen bland de kämpigaste linjerna på gymnasiet och pappa tjatade om och om igen att han trodde att jag ALDRIG skulle klara av det, jag försökte övertala honom att jag verkligen brinner för att bli veterinär och att så länge jag vill så kommer jag klara det och jag vill följa mina drömmar. Han tyckte fortfarande jag hade fel och att jag aldrig skulle klara det så det slutade med att jag valde teknik för PAPPAS skull för att han är teknisk av sig och att jag kunde få hjälp av honom.
Jag gick teknik och tyckte det va tråkigt men jag kämpade på ett halvår, det blev för tufft och eftersom jag inte hade ett mål längre blev allt för stressigt och svårt. Vi hade även en nyutbildad lärare som inte riktigt kunde sin grej så allt gick åt skogen.
Jag blev desperat och ville bara bort från Teknik linjen och bytte både skola och linje.
Jag bytte till Ekonomi/Juridik men men det va för stressigt för mig till en början för att jag hade missat två hela kurser som jag var tvungen att läsa på sidan av så jag bestämde mig för att hoppa av och börjde om året därpå istället så jag fick en "fresh start".
Nästa år började och jag hade fått nya vänner, ett år yngre men det gjorde ju inget!
Tiden gick och det gick bra i skolan, efter 1,5 år började det dock gå nerför. Jag fick reducerat schema och började skolka ändå från vissa lektioner. Ingen speciell anledning egentligen. Jag förlorade bara motivationen och det slutade med att jag blev depprimerad och hoppade av. Jag fick antidepprisiva under en ganska lång period och låg för det mesta bara hemma i sängen.
Just nu sitter jag hemma, medicin fri och glad. För det mesta framför datorn men har inget jobb. Jag förstår också att jag inte bara kan leva gratis hemma hos mamma och pappa resten av livet men grejen är den att jag verkligen inte har ork att göra något. Jag kan åka till ett köpcentrum med kompisar, åka och bada och massvis med andra roliga saker som jag beslutar själv. Problemet är bara det att jag har det bra som det är nu MEN jag är SKITRÄDD... Jag vet inte varför, men vill i egentligen inte ha förändringar i livet. Så fort jag börjar tänka på att skaffa jobb eller något liknande så stänger min kropp in sig helt och jag sätter mig och börjar gråta. Jag har jobbat förut men det är något som tar stopp nu. Jag vill inte jobba, jag vill inte börja gymnasiet. Det har varit tankar i mitt huvud om att starta eget företag. Då får man ju lite mer "göra när och hur du vill" till en början iallafall vad jag har erfarenhet om efter att ha läst mycket om det i skolan, att starta eget. Jag vill ta saker i min egna takt och inte gå gymnasiet bara för att "det är något alla barn gör" som mina föräldrar säger, det är pressen jag inte vill ha i mitt liv. Jag vill göra något jag inte lider av, jag behöver inte stört-trivas som om jag seglar på moln men jag vill inte lida och må dåligt.
Jag ska dock testa på en distans skola om några veckor bara för att se om det kanske funkar, då antar jag att det är lite mer eget ansvar och mer flexibla tider. Att man får 3 veckor på sig att göra de här uppgifterna och sen får man plannera lite som man själv känner för. Att slippa stiga upp ur sängen och verkligen lida av tanken att gå till skolan som jag gjorde när jag gick på ett "vanligt" gymnasium.
Jag hoppas ni kan komma med förnuftiga tips och råd.
Behöver verkligen all hjälp i världen för att få igång mig själv.
När folk säger "det är bara att ge sig själv en spark i baken och göra det" det är inte så lätt. Vet inte om det är någon psykisk diagnos eller liknande men det är inte bara så lätt. Då slutar det bara med att man sitter och gråter av stress och ångest istället.
Jag ÄR INTE bara lat, många tror och påstår det men det är inte bara en ursäkt. Mår så sjukt dåligt och funderar vad det ska bli av mig, jag vill men kan och orkar verkligen inte ta tag i något. Men det är tufft. Så sjukt tufft.
Tack om ni har läst hela vägen hit och om ni vill hör jag gärna av mig hur det gått med att plugga på heldistans och om motivationen har lyckats komma igång!