HEMSK 6-åring..
Skriver anonymt då jag inte vill hänga ut barnen på nätet.
Våran 6-åring (7år om en månad) har alltid varit krävande & överaktiv.. Hon har även haft problem med motoriken vilket gör henne frustrerad då hon också är före mentalt. Hon har i 2år gått hos en specialpedagog för att öva upp motoriken och vi ser stora framsteg men jag gissar att nu iom att hon börjat 1:a klass har hennes hjärna taget ett stooort steg och motoriken hänger inte riktigt med. Hon är smart som tusan och lär sig snabbt men är självkritisk och jag tror att det är där problemet ligger..
Sen i somras har hon spårat totalt o blivit stöddig, obstinat, slåss, skapar konflikter (och om vi ignorerar hennes beteende skapar hon en ny, hittar rätt knappar att trycka på), skrikig, retas & är bara överjävlig mest hela tiden. Sätter armarna i kors och typ morrar. Ibland kan hon inte hålla sig för skratt men fortsätter att bråka.. Verkar vara så ARG & frustrerad!!
Exempel: Härom dagen reste vi 4 + hennes farföräldrar i bil (3h resa)och hon tjafsade, retades, skrek, domderade mm stora delar av resan. Till o med hennes farmor som är väldigt tålmodig tappade tillslut humöret. Vi fick stanna 2ggr och gå ur bilen för att försöka avbryta beteendet. Gick sådär o vi alla va rätt slut efter resan.
Att hitta på roliga grejer som bio, utflykter och dyl börjar kännas hopplöst. Oftast slutar det med totalt "krig".. Skrik, gråt & 2 föräldrar som tappar all ork & lust. Känns så lönlöst att göra kul grejer då hon oftast inte visar någon glädje eller uppskattning efteråt. Det började spåra under sista semesterveckan & en månad senare va vi på utlandsresa och det är såååå jävla jobbigt & tråkigt att stora delar av resan bestod av konflikter. Något som ska vara härligt o gynna familjen blev ibland sååå tråkigt. Och storasystern hamnar ofta i kläm.
Men samtidigt efter stora konflikter drar hon sig undan o är ledsen.. Det gör sååå ont att se hur hon blir besviken på sig själv.
Jag har kunnat hantera det hyfsat men nu är jag påväg att tappa det.. Hon är också taktilt-överkänslig så bara man tar henne lätt i armen så skriker hon AJ! rakt ut.. Jävligt jobbigt på offentliga platser. Hon genomskådar också ofta mina försök att vara pedagogisk & avledande. Min man säger att hon kör med mig..
Min man/hennes pappa orkar inte med det längre, dom tål knappt att se varann (tror att det delvis beror på att dom är väldigt lika). Han tänder på alla cylindrar direkt (vilket hon älskar att spela på). Han säger att han "gett upp".. Jag försöker peppa honom & ge honom råd hur han ska hantera det.. Men han blir bara arg då.. Han har inget tålamod kvar för att kämpa med henne & ingen energi att ändra sitt beteende. Vilket är frustrerande då vi båda 2 MÅSTE sammarbeta & köra på samma linje.
Min man jobbar då & då hela veckor på annan ort och då har jag oftast fått en rätt fungerande vardag här hemma, ensam med 2 barn. Men såfort han kommer hem trillar vi snabbt tillbaka i bråk o skrik. Ledsamt då jag verkligen kämpar med henne för vår skull.
Det börjar tära på familjen & jag är sååå rädd att det ska splittra oss. För vi vill ju vara tillsammans men hennes beteende tär hårt på oss..
Detta blev långt.. Behövde mest skriva av mig men hoppas också på svar från er som har liknande erfarenheter.