Deprimerad flickvän.
Hej! Vet inte om jag skulle lagt det här under psykisk ohälsa kanske, men nu blir det här.
Jag skulle nog kunna skriva hur långt som helst just nu, men jag ska försöka fatta mig hyfsat kort.
Min tjej har blivit deprimerad sen ungefär en månad tillbaka. Hon klagar på att livet suger, ingenting är roligt och på sistone har hon även pratat om att vi umgås för mycket så att hon inte hinner sakna mig. Vi bor ihop. Jag har frågat henne ifall det är vårt förhållande som gör henne nere, ibland säger hon att hon inte vet, och ibland säger hon att det inte är det och någon gång har hon rent av sagt att hon kanske vill göra slut, men det är oftast när hon är väldigt upprörd redan innan. Nu har jag slutat att fråga, för det leder ändå inte till någonting. Jag är dock fortfarande orolig. Är det jag som gör min flickvän deprimerad?
Hon säger att jobbet suger, men när jag träffar henne precis efter jobbet är hon oftast lite gladare. Hon har även börjat prata med en kille där, och skriver med honom på snapchat ganska mycket. Jag är ganska svartsjuk av mig, men jag försöker verkligen allt jag kan att inte reagera. Jag tycker egentligen att det är bra att hon träffar folk och får vänner. Men det är svårt att alltid se det ur den synvinkeln, speciellt när det är som det är mellan oss. Hon skriver väldigt lite med mig på dagarna nu för tiden, och jag har försökt sluta att pusha på det och skriva till henne om det inte är något särskilt.
Allt eftersom kvällen går blir hon oftast deppigare, igår bakade vi, vilket hon har uppskattat förut. Jag har försökt muntra upp henne och liva upp vår vardag lite. Igår verkade hon tycka att det var roligt, men tog sen en dusch och kom ut helt nedstämd. Hon gick och lade sig, åt inte av det vi bakade, och åt inte av middagen jag lagade. Hon sa även att det inte ens är kul att baka längre, och att vi ju kan låtsas att vi har roligt, men att vi inte har det. Kanske inte ordagrant, men något i den stilen.
Jag har försökt dra ut henne på korta promenader (efter en jäkla massa googlande). Fick ut henne I förrgår, då var hon jätteglad. Vi skrattade och hade roligt och hon var nästan sig själv igen. Der var en bra dag, redan innan promenaden. Igår gick det inte alls. Hon låg i sängen hela kvällen, ville inte gå, inte ta en sväng med bilen, inte äta. Bara vara/sova.
Jag öser all kärlek jag kan över henne, och tar nog hand om åtminstone 90% av vardagssysslorna hemma. Lagar all mat, tar disken, tvättar, försöker plocka undan. Allt för att avlasta henne. Jag skulle dessutom behöva plugga lite engelska, vilket jag inte alls orkar med nu.
För det här får jag ingen uppskattning, jag kommer inte ihåg sist hon sa att hon älskar mig om inte jag sagt det först. Samtidigt blir hon arg eller ledsen eller vad det nu är om jag inte ger henne uppmärksamhet. Imorse vände jag mig inte och kramade henne innan vi gick upp, som jag brukar. Jag kände att jag ville distansera mig lite, kanske få en kram av henne istället. Ta lite avstånd så att hon kan känna saknad till mig. Det landade inte bra och hon blev på dåligt humör direkt.
Jag behöver inte få kärlek och uppskattning för allt jag gör, men kanske något. Jag känner mig knappt älskad längre, men älskar henne något enormt, saknar henne konstant och kan inte sluta tänka på henne. Tills vidare har jag valt att intala mig själv att det är hennes depression som ligger bakom, och jag tror/hoppas nästan det också.
Jag försöker pusha henne att ser kanske är läge att gå och prata med någon, vilket hon är jäkligt negativ till. Jag ska försöka pusha vidare. Kanske till och med boka åt henne om jag får hennes medgivande, följa med och sitta i väntrummet om det känns lättare för henne.
Jag tycker även att hon ska ta ut sin spiral IFALL det nu skulle vara den som ligger bakom. Men hon har haft den ett tag och det har inte varit problem förut?
Jag vet inte hur jag ska bete mig, vet inte hur länge jag själv orkar utan att falla in i någon form av depression själv, jag kanske redan är i en? Men jag vägrar att lämna min tjej, speciellt när hon mår så här. Jag tänker inte sluta försöka eller överge henne nu, när hon kanske behöver mig som mest? Jag vet bara inte själv om jag är behövd eller inte.
Kan tillägga att just nu har vi hamnat i en fas där vi har mycket på gång, flytt, jobbyten, lite hälsoproblem och ett ganska liten social umgängeskrets. Tänker att det här kan vara bakomliggande, men att deppa ihop är ju verkligen ingen lösning.
Det börjar bli väldigt långt, så jag stannar här. Känner någon igen sig? Vad kan jag göra? Hit me med vad ni än tänker angående situationen eller frågor.
Tack!
Erik
