• Tussilago123

    Känner mig trängd av bonusbarnet

    Behöver verkligen rådgivning.

    Bor tillsammans med min sambo och varannan torsdag - söndag har vi hans son.
    Vi bor i min lägenhet och där har vi även sambons hund som han hade innan vi blev tillsammans. 

    Vårt förhållande är hyfsat färskt, vi blev tillsammans i januari och blev sambos i juni/juli. Jag har hela tiden haft inställningen att hans son inte kommer vara något problem, jag har själv inga barn men är väldigt glad för barn och har en lillebror i samma ålder som mitt bonusbarn. 
    Jag har en tendens att bli avgudad av kompisars barn och jag avgudar dom tillbaka lika mycket, ställer gärna upp som barnvakt om dom behöver komma ifrån lite och så vidare. 

    Därför kände jag att fan, detta kommer inte bli några som helst problem, snarare mysigt. 

    Men nu har allt vänt. Jag vill inte att min sambo ska prata om sin son när vi är själva, jag går och irriterar upp mig dagarna innan vi ska hämta sonen, jag stänger in mig 100% när sonen är där och blir lite gladare samma dag som vi ska lämna honom, för då vet jag att vi ska få vara själva. 
    Hans son är egentligen inte speciellt krävande men extremt uppmärksamhetssökande, jag och min sambo får inte sitta bredvid varandra i soffan utan sonen måste sitta imellan, vi får inte ligga bredvid varandra i sängen utan sonen måste ligga mellan oss. Vi får inte kramas får då pratar sonen på som bara den och ropar efter pappa. Sitter vi i bilen och pratar ber sonen oss vara tysta för det gör ont i hans öron, men han själv kan prata hur mycket som helst. Och jag blir så fruktansvärt irriterad. 
    I början tog min sambo inte ansvar för detta, men vi pratar väldigt mycket och han lyssnar på vad jag säger. Min sambo har erkänt att han har svårt att säga till sonen då han inte vill riskera att sonen inte ska vilja vara hos oss mer. Men det har absolut blivit bättre.

    Jag känner inte igen mig själv för jag brukar vara så glad för barn och jag har så dåligt samvete för jag förstår ju att sonen känner av att jag är irriterad, och det har jag egentligen ingen rätt att vara för han är bara ett barn. 
    Jag själv har växt upp utan pappa och vet hur viktigt det är att man som bonusförälder är välkomnande mot partnerns barn och så vidare. 

    Men jag kan verkligen inte lösa det och jag kommer inte underfund med mina negativa och irriterade tankar. 

    Just nu känner jag att jag aldrig kommer komma överens med barnet och det krossar mitt hjärta att se sonen dra sig längre och längre bort från mig, och jag vet ju att det är mitt fel.

    Hur gör man????? Hjälp 

  • Svar på tråden Känner mig trängd av bonusbarnet
  • Wolfie13
    Aiyana skrev 2019-10-15 14:49:52 följande:

    Ni är i ett nytt förhållande och barnet är bara 3 år gammalt. Om han vill ligga i mitten så låt honom göra det. Allt är nytt och förändrat för den lilla människan och kan han få trygghet genom så små gester 8 dagar i månaden så ge honom det. Ju mer ni ger honom ju tryggare blir han och då kommer han säkert slappna av mer och inte bli arg för så många saker. Det finns ju en orsak till att han reagerar som han gör. 

    Du pratar om barnets villkor, barnet har inte valt sina villkor. Hans föräldrar har skilt sig, hans pappa har flyttat och du har kommit med i bilden. Han försöker på sitt eget 3-åriga vis anpassa sig till livet som han inte kan påverka. Och han kommer ju mogna och växa och hur framtiden blir beror ju på hur du och hans pappa hanterar hans verklighet som är just nu. 

    Han var först i sin pappas liv och han är bara ett litet barn. Visa tålamod och låt honom känna att han är älskad, trygg och välkommen när han är hos er. 

    Och förväxla inte det här med barnuppfostran. 


    Bra skrivet!
  • smulpaj01
    Siden skrev 2019-10-13 15:00:38 följande:

    Du är absolut inte onormal, alla nyblivna bonusmammor känner som du. I många år. Det tar minst 5-7 år att vänja sig vid att leva med någon annans barn, enligt forskning. Och vägen dit består av hårt slit, kommunikation och samarbete med din kille, pappan till barnet. Utan din killes förståelse når du ingen vart. Och lägg bort idén om att detta är ditt problem som du behöver lösa, det är ERT problem så länge nu bor ihop. Din kille är precis lika ansvarig till att lösa saker och ting som du. Lägg även bort jämförelserna med att umgås med kompisar och släktingars barn. Att skapa sig en relation med ett bonusbarn är en helt annan grej. Man kan vara hur charmig, social och barnkär som helst och ändå bära på dom känslor som du beskriver. Det är inbyggt i bonusfamiljsdynamiken. En grej till: Ta aldrig råd från en person som inte själv är bonusmamma. Aldrig. Pm:a mig om du vill ha länkar till bra stöd. Ta hand om dig.


    Vilket otroligt tramsigt och BS inlägg. Nej!!! Alla bonusmammor känner inte som du och ts. Vi är många som klarar av att älska (ja faktiskt) både mannen och hans barn. Det tar inte 5-7 år att tycka om sin älskades barn. Är det så illa så finns inget annat val än att lämna relationen och söka en barnfri partner. Punkt!!!!
  • Annita

    Kan ha missat, men det har väl inte stått något i tråden om hur det är ordnat för barnet i TS lägenhet?

    Har han eget rum? Egen säng? En egen vrå, egen plats, egna saker? Eller är det klart och tydligt så att han "kommer och hälsar på"?

    Är han en gäst när han kommer eller kommer han hem?

  • Siden
    smulpaj01 skrev 2019-10-15 17:54:14 följande:

    Vilket otroligt tramsigt och BS inlägg. Nej!!! Alla bonusmammor känner inte som du och ts. Vi är många som klarar av att älska (ja faktiskt) både mannen och hans barn. Det tar inte 5-7 år att tycka om sin älskades barn. Är det så illa så finns inget annat val än att lämna relationen och söka en barnfri partner. Punkt!!!!


    Ok, jag kan inte tala för alla bonusmammor, det är sant. Jag skrev inte heller att det tar många år att lära sig att tycka om partnerns barn. Tycka om bonusbarnet gör man ju förhoppningsvis direkt. Forskning säger dock ett och annat om att kunna känna sig avslappnad och hemma i den nya familjen, att känna sig som en familj helt enkelt. Jesper Juul säger bland annat i boken Bonusförälder att det i mer än 95 % av fallen tar mellan fem och sju år för alla inblandade att vänja sig vid den nya bonusfamiljen. Moa Herngren säger samma sak i sin bok Fältguide för bonusfamiljen. Etc. Ursäkta för om jag trampade på en öm tå. Du kanske tillhör de 5 % där det går snabbare.
  • Ess
    pyssel skrev 2019-10-14 19:25:36 följande:
    Att ett barn har haft många separationer och flyttar på kort tid - Det är det som är allvarliga saker. Metoderna är helt andra än de ni förespråkar, i alla fall de som ger varaktigt resultat där alla kan må bra.
    Ungen bor hos sin mamma och kommer garanterat inte ihåg att de bott ihop, så så himla många separationer och flyttar har han inte gått igenom.
    Inte konstigt att många unga mår dåligt när det ska daltas med dem och intalas hur synd det är om dem.
  • Anonym (Äckel)
    Ess skrev 2019-10-15 19:26:42 följande:

    Ungen bor hos sin mamma och kommer garanterat inte ihåg att de bott ihop, så så himla många separationer och flyttar har han inte gått igenom.

    Inte konstigt att många unga mår dåligt när det ska daltas med dem och intalas hur synd det är om dem.


    Fullkomligt KRÄKS på dina fientliga och totalt empatistörda inlägg om barn och bonusbarn. Fy fan.
  • pyssel
    Ess skrev 2019-10-15 19:26:42 följande:

    Ungen bor hos sin mamma och kommer garanterat inte ihåg att de bott ihop, så så himla många separationer och flyttar har han inte gått igenom.

    Inte konstigt att många unga mår dåligt när det ska daltas med dem och intalas hur synd det är om dem.


    Du tror verkligen det är "komma-ihåg" som är avgörande? Du förstår kanske inte själv vilka slutsatser du gör rum för nu?

    Hur är det att dalta när man förutser, går före, visar och således fostrar och tar styrning den vägen? Kan du aldrig, ens vid dessa tillfällen, känslomässigt kliva ur din egen svåra start och tid med stora styvbarn?
    #inteensamaldrigglömd
  • Siden
    Anonym (Äckel) skrev 2019-10-15 19:34:47 följande:

    Fullkomligt KRÄKS på dina fientliga och totalt empatistörda inlägg om barn och bonusbarn. Fy fan.


    Ess har rätt till sin åsikt precis som alla andra och det är inte schysst att gömma sig bakom ett anonymt nick.
  • Drottningen1970
    Ess skrev 2019-10-15 19:26:42 följande:

    Ungen bor hos sin mamma och kommer garanterat inte ihåg att de bott ihop, så så himla många separationer och flyttar har han inte gått igenom.

    Inte konstigt att många unga mår dåligt när det ska daltas med dem och intalas hur synd det är om dem.


    Barnet utsätts för separationer två ggr i månaden ärthjärna.
Svar på tråden Känner mig trängd av bonusbarnet