Jag kände snart ett tryck ner mot rumpan. Jag hade börjat få krystvärkar, men den nya barnmorskan tittade inte till mig med så täta mellanrum, så jag hade krystvärkar utan att jag förstod det i nästan en timme innan jag fick börja krysta. Det gjorde inte ont av krystvärkarna, de var mer av en kraft bara, men det var uttröttande att krysta rent fysiskt. Jag provade krysta på knä och halvsittande, men barnet verkade inte vilja komma ut. Jag var ganska trött. Jag måsta ha krystat cirka en timme då rummet plötslig (tyckte i alla fall jag som bara var inne i mig själv) fylldes av läkare och barnmorskor som sa att de skulle ta ut barnet med hjälp av en sugklocka (kiwiklocka) för att krystvärkarna hade blivit för korta. Jag fick lägga mig på rygg och krysta samtidigt som de drog i barnets huvud med den lilla klockan. På första försöket släppte den, men på andra kom hela barnet ut. Det gick väldigt fort. Tio minuter i tolv föddes barnet. En stor och fin pojke lades på mitt bröst. Han grät lite och såg förvirrad ut. Jag älskade honom direkt mer än jag någonsin älskat någon. När han tittade på mig och lugnat sig lite såg jag att det var hans ögon - ingen tvekan om saken, som tittat på mig och hjälpt mig under värkarnas svåraste toppar. Han var så underbar. Jag grät av lycka över barnet och av lättnad av att förlossningen var över. Vilka roliga öron hann jag också tänka.

Sedan skulle han ammas för jag måste åka in på operation sa de för jag hade spruckit hela mellangården, slitit av ringmuskeln och spruckit vidare en bit upp i tarmen. Inte roliga nyheter. Jag och min man hade sett fram emot fikat efteråt som målbild och av att njuta med den nya bebisen, men nu skulle jag opereras, och jag som varit så rädd för att spricka. Min man fick ta hand om pojken medan jag rullades iväg i min säng. Först skulle jag sövas sa de, men sedan skulle jag visst inte det ändrade de sig till när de rullat in mig i en stor och ljus operationssal. Jag var jätterädd. Hela min kropp skakade av chock efter förlossningen och över denna nya oväntade vändning ,och de som var i operationssalen var ganska kalla mot mig tyckte jag. Jag kände mig utelämnad och mycket liten. De frågade om jag frös då jag skakade och sa att jag måste vara stilla då de skulle sy. Jag svarade att jag inte frös, att jag var rädd och trodde jag skulle sövas. Jag höll på börja gråta. Då fick jag något lugnade i droppet av dem. Sedan somnade jag visst för då jag vaknade var det klart och de lyfte mig tillbaks till min säng och rullade mig till uppvaket. Där skakade jag igen och var förvirrad. De kändes kalla där också och jag frågade hela tiden efter mitt barn och min man. De skulle komma sa man, men de kom aldrig. Jag låg där ensam utan ringklocka med blodtrycksmaskin och dropp och slangar i hela mig och var så rädd att jag grät. Tillslut kom min man och lilla son och vi fick åka till BB. Där fick vi sedan stanna i sex dagar för pojken var uttorkad och behövde dropp och sondmatning. Jag ville bara hem.

Nu har bristningen läkt efter 14 veckor (och det har varit tungt med såret för jag har inte kunnat göra saker själv som att städa, sitta eller lyfta min pojke som jag velat) men nästa gång jag ska ha barn (om det blir så) måste jag göra ett planerat kejsarsnitt för att mina vävnader inte klarar av att föda, det var därför jag sprack så mycket som jag gjorde. Men jag kan säga nu i efterhand att det har varit värt vart enda stygn, varenda gravidsvullen fot och varenda stund av rädsla för nu har jag väldens underbaraste pojke som jag älskar över allt annat hos mig och jag är så lycklig över det.

Skriven av: Mimmi

Läs också

Så startar förlossningen!

Smärtlindring vid förlossing.