Jag spyr och vadar i fostervatten om vartannat

Min sambo flyger upp i sängen och nästan skriker ut; skojar du eller ?

Jag reser mig upp och sen säger det bara SPLASCH!! Nej jag tror inte jag skojar.... Klockan är nu 23.50 måndag kväll.

Halvt hysterisk springer min sambo och klär på sig, en halv sekund senare kommer han in igen; kommer du då?

Nej jag har inga värkar, bäst att ringa först, ringer och får en tid för kontroll dagen efter.

10 minuter senare får jag min första värk, min sambo ligger vid det här laget halvt avsvimmad med bilnycklarna i handen, på hallmattan, ja kanske bäst att åka i alla fall...

Vi kör i 140 nästan hela vägen och när jag kommer innanför portarna så har jag sån värk att jag inte klarar av att gå... Två minuter mellan värkarna. Klockan är nu 01.00 tisdag natt.

Inne i förlossningsrummet, kontroll osv. Öppen 4 cm, gött att slippa gå igenom latensfasen på sjukhuset... Men helvete vad ont det gör vid det här laget... Jag spyr och vadar i fostervatten om vartannat... Min sambo är helt borta... stark som en oxe med tanke på att han nästan svimmar när vi ska sticka lite i fingret hos BM.

De närmaste timmarna bara jag ligger med lustgas och epidural- (som för övrigt var helt underbar!) och jobbar mig igenom värkarna ..... Jag fick värkstimulerande för dom tyckte att det tog för lång tid ..med tanke på att jag hade så många värkar utan någon bedövning så var det faktiskt inte så farligt så fort epiduralen fått verkan. Helt ok faktiskt och nästan lite skönt när dom ebbade ut.... Ja, jag vet, skumt men sant.

Efter 7 timmar så konstaterade BM att jag var helt öppen... Nu var det inte roligt längre, klockan var 06.45 på tisdag morgon.

Utdrivningsskedet

Nu fick jag ingen användning av epiduralen längre. Helvete, jag trodde att jag skulle dö. Ville så länge bara ge upp, lägga mig ner och dö. Låta dem söva ner mig, sprätta upp mig och bara skita i allt. Ja det var en smärta som inte finns i denna värld. Var helt säker på att jag vilken sekund som helst skulle svimma av smärtan.

De tvingade upp mina ben i gynställning och jag som ville ligga på sidan. Men jag hade ganska mycket annat att tänka på just då. Efter ett tag så sa hon; kolla, huvudet. Jag tittade ner och förstod varför det gjorde så ont. Han satt där! ETT HUVUD tittade ut ur min mutta!!!

Men efter många smärtsamma krystvärkar så sa det bara "slurp" så kom hela kroppen ut. Ett litet skrik, och upp på min mage kom världens finaste lilla kletiga pojke. Allt försvann, smärtan var borta. BM bad mig krysta en sista sista gång för att få ut moderkakan, inga problem, jag hade ju fått en skatt.

Jag kunde bara ligga och titta på den lilla varelsen som låg på mitt bröst. BM syr 5 stygn lite här och där. Ja det kändes, men jag orkade inte bry mig. Jag var helt omtöcknad, pappan (som för övrigt var ett otroligt stöd) grät av lycka, han fick klippa navelsträngen på sin egen son och jag visste inte vad jag skulle ta mig till, jag hade blivit mamma.

Klockan blev 07.46 tisdag morgon, hela förlossningen tog 8 timmar från det att vattnet gick tills det att efterbörden var ute.

Timmarna efter förlossningen var helt omtumlande. Var så mycket att ta in, ett nytt liv hade kommit och han är VÄRLDENS FINASTE!!!!

Jag är så lycklig så jag fattar det inte själv... trots smärtan vill jag ha en liten till... Maximus var värt varenda sekund av smärta...

Skriven av: Jenima

Läs mer om förlossningen och andras berättelser i forumet!

Vill du också att din förlossningsberättelse ska ligga med här? Skicka den till [email protected] och märk ditt bidrag med förlossningsberättelse.