”Jag vill vara mitt barns allierade, inte dess fiende”
Vissa tror att man måste vara en hemmaförälder som använder bärsjal och ammar till barnet börjar skolan. Så är det inte. Attributen är oväsentliga, precis som att alla feminister inte har håriga armhålor eller att alla som är höger inte spelar golf.
Precis som att feminism bygger på den radikala idén: att kvinnor är människor, handlar nära föräldraskap om den (för vårt samhälle) lika radikala föreställningen att: barn är människor.
Det kvittar hur man transporterar sitt barn eller vilken sorts behållare den får mat ifrån. Det viktiga är att vara lyhörd för barnet, och försöka lyssna på deras behov.
Om man – som jag – har ett barn som vägrar åka vagn, och rent fysiskt kan och trivs med att bära det. Ja, då är ju bärande en lyhörd lösning. Om barnet trivs i vagn och man själv inte gillar eller kan bära. Ja, då är det ju barnvagn den mest lyhörda lösningen för alla inblandade.
Jag upplever att mina föräldrar var ”nära”, även om de aldrig hört talas om begreppet ”nära föräldraskap”. De försökte lyssna på sina barn, och behandla dem med respekt. Vi kunde komma med förslag och våra åsikter och känslor spelade roll. Det var det som styrde familjen.
Chanserna finns, att du som läser detta är en ”nära förälder” utan att någonsin ha definierat dig som det, eller aktivt följt en särskild föräldraskapsfilosofi. Det har bara kommit med magkänslan. För andra som kanske växt upp i en auktoritär familj där de blivit bestraffade på något sätt om de inte lyder föräldern – där kan man behöva tänka efter innan och inte gå på det som är inlärt.
Det är särskilt vid såna tillfällen som filosofin hjälper. Den erbjuder verktyg och en plattform som man kan utgå ifrån, dem gånger man känner sig osäker på hur man ska gå vidare. Nära föräldraskap handlar inte om att vara självuppoffrande, utan om att lyssna på sitt barn och försöka hitta något som känns rimligt för hela familjen, utifrån det.
Visst, det kan kräva mer av en vuxen att uppfylla ett spädbarns alla behov av närhet än att ignorera det och stänga dörren medan det skriker. Men jag tror att man får igen allt det där senare. Så även om det är jobbigt de första åren, kanske man har tur och slipper försöka skapa en relation med ett större barn som inte har känt sig sett under sin uppväxt.
Nära föräldraskap är inte gränslöst och det handlar inte om rädsla för tårar eller konflikter. Det handlar heller inte om att klänga sig fast vid sina barn.
Barn behöver regler, strukturer och gränser – men också lyhördhet och respekt. De behöver lära sig, inte tränas. Egentligen är det ganska enkelt: Jag vill vara mitt barns allierade, inte dess fiende.
––––––––––––––
Ida Therén jobbar som frilansskribent. Hon driver Nära förlag och har skrivit två barnböcker, Rida ryggen (2014) och Somna med mig (2015). Hon nås på [email protected]
