...jävla ”Äntligen Gravid”-tråd!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Del V

Måste bara fråga. Jag fick höra av min då nyblivna gravida syster som jag precis berättat för att jag och sambon försökt si och så länge att ska ni verkligen söka hjälp? Det gör ju så ont och är så smärtsamt... och så berättade hon vad hennes vänner gått igenom. Ja sa jag men är det ända vägen vad ska man göra. Strunta i att man vill ha barn? Men gör det så ont att göra testerna och så jobbigt med alla hormoner och så...? Den sidan får man sällan höra om när det gäller utredningar och IVF.

Vilken konstig kommentar från din syster! I så fall borde ju hon ha låtit bli att bli gravid. Det är ju så jobbigt med hormonerna, också kan det visst göra rätt ont att föda

Nu har ju vår utredning + behandlingar hittills inte resulterat i någon graviditet, men jag tycker ändå att det är värt det även om det bitvis har varit jobbigt (och smärtsamt). Och även om jag tror att det blir tufft så ser jag fram emot när vi äntligen kommer fram i ivf-kön.

Ja det var ingen smart kommentar precis. Men hon är sjukhusrädd och nålrädd så jag tror det grundades i det. De hade väl inte försökt men i alla fall inte skyddat sig på några år så hon tänkte nog mycket ut efter sig själv och hur hon själv funderat eftersom hon är 37 år och inte lyckades bli gravid. Hon ville väl delge mig det fast det kom ut fel. Visst jag var förbannad på henne då men detta var i somras så jag har funderat på det mycket och kommit fram till att det nog var på detta sättet.

En till kommentar var precis i det tillfället som jag berättade var att det är bättra att ni satsar på att gifta er istället... Jisses vad ledsen jag blev men hon ville nog bara hjälpa och få mig tänka på annat. Men hon formulerar sig fel.

Vad är det exakt som är smärtsamt (om man får fråga)? Även ifall det är ett halvårs väntetid tills jag får börja med utredning så börjar man ju fundera....

Va?!? Får du vänta ett halvår bara på att bli utredd? Hur länge har ni försökt, är det för att ni har försökt för kort tid som ni får vänta?

Det enda som har varit smärtsamt var när jag gjorde kontrast-undersökning av äggledarna. Det var bara passage i den ena, när de försökte spruta i den andra gjorde det förj-a ont. Inte blev det bättre av att min sambo då var nära att svimma (jag skrek) och blev tvungen att gå ut. Där låg jag och kände mig övergiven, orolig för honom + fick ont igen när de försökte på nytt För att lugna ifall du kommer att få göra en sådan undersökning så kan jag säga att det inte gör ont för de flesta, som jag har förstått det är det främst om man har stopp som det kan göra ont (men det kan förstås vara passage även om det gör ont). När de sprutade genom den äggledare där jag har passage så kändes det ungefär som mensvärk, inte mer. Och det onda försvann på bara någon sekund när de slutade spruta genom den andra. Så, kort sagt är det inget att oroa sig för ? om det hade varit någon vits med det skulle jag lätt kunna tänka mig att göra om det.

Hemlighetsfull84

Jag kände bara som mensvärk när jag gjorde spolning. Många har gjort den äldre varianten som tydligen ska göra galet ont men den nya känns knappt om man inte har stopp. Nej då var det värre med äggplock vid IVF:en men det dröjer innan du är klar för det (kanske inte ens hinner dit innan du blir gravid). Tänk bara på att be om mycket smärtstillande om du är rädd för smärta, det gjorde inte jag och ångrar det något grymt. Jag är egentligen spruträdd men man blir van och nu är jag inte längre rädd för sprutor så ta det lugnt och lyssna inte för mycket på syrran. :)

hemlighetsfull84:
För mig har inte utredningarna gjort ont på något vis. inte ens spolningen. jag va väldigt arg på mig själv där, för jag hade bara hört skräck exempel på tjejer som svimmat av smärta osv. Så jag va nervös så jag höll på att kräkas, sen när de väl började och jag inte kände någonting så släppte spänningen och jag va nära att kräkas bara därför.
MEN jag e väldigt nål rädd och har tagit 100 tals sprutor i mitt liv, både genom utredning men oxå sjukdom, men det är något jag aldrig kommer över. men det spelar ju ingen roll om det rör utredningen eller om det är att lämna blodprov för annat ändamål.
Om hon tycker att utredningen har varit "ond" så kan hon ju bara vänta till förlossningen

Ja jag ska svara på först varför det tar tid. Här i kronoberg är det 2 år innan man får börja en utredning och nu när jag fick ställa mig i kö var det ca ett halv års väntetid till kallelse. Sambon och jag har bestämt att vi tänker avvakta och inte kontakta en privat innan av lite olika anledningar. bland annat så har de privat vad jag har läst inte varit så där bra och den jag ville gå till så dog läkaren i julas så...

Tack så jätte mycket för att ni delade med er om era erfarenheter. Lugnade mig ju en hel del och dessutom kan jag om diskutionen tas upp igen förklara för syrran att så är det inte för alla :)

Jag måste bara berätta att jag är lite nöjd med mig själv :) och behöver lite stödjande hurra-rop :)

Jag försöker ju gå ner i vikt och det är inte så lätt. Och jag är en gotte-råtta, som knappt klarar sig en dag utan något sött. Men denna vecka har jag: I tisdags var jag på kurs hela dagen, med en skål Marianne-kolor framför mig hela dagen, tog inte en enda. I onsdags hade jag ett möte på jobbet där en hade tagit med sig en 200-gr-schweizernöt (min favvo), och jag tog inte en enda bit.

Jag är så jäkla nöjd med mig själv och ville bara förmedla det :) Dessutom har jag mens och då brukar gotte-råttan i mig vara 10 gånger så galen och påminnande :)

Nu vet jag att jag kan stå emot, och det känns som en seger!

Bravo cachew! Det är så lätt att falla för den där första impulsen när man nästan automatiskt sträcker ut handen mot en godisskål. Har man följt den så går ju handen som en jojo sen ... Det gäller att låta bli den första biten om man "egentligen" inte vill äta. I alla fall för mig
Extra starkt av dig att låta bli vid den här tiden i månaden

hemlighetsfull 84: Tänkt vad mycket vi måste utstå i form av utredningar och behandlingar för att få våra älskade små kottar. Men vad stolt du kommer att vara över dig själv efteråt! Själv har jag inte tyckt att det varit speciellt smärtfritt. Visst har det varit jobbigt att vara helt utlämnad åt andra och ha behövt "fläka" ut sitt privatliv inför en hel massa okända människor, men det gör jag gärna om der resulterar i en graviditet. Den fysiska smärtan har inte varit så stor, det är det psykiska som är jobbigt och det har man ju ändå.. det är jobbigt att inte kunna bli gravid på "normalt" sätt. Under utredning och behandling har man iaf något att se fram emot, vilket har gjort det psykiska lite mindre jobbigt.

Cachew: Bra gjort!!!!!!!!!!! =)