Nya vi som försöker få syskon till våra änglar

Hej, har läst lite och ser att det är många (för mig) nya här i tråden - ni är välkomna hit men önskar ni inte behövde vara här - ledsen att ni också mist era små...

Ego: Tungt här, men hankar mig fram... Sorgen ännu större nu än någonsin och längtar efter både en baby och Alexander samtidigt. Någon beskrev det väldigt tydligt att man blir frustrerad över att kroppen inte gör som man själv vill.

TACK för ert stöd i denna urjobbiga period!

*kram*

Ja...som jag bloggade om häromdagen...
att... ja..för det första så har jag o rick bestämt oss för att vi ej skall genomföra detta med syskon till noel. .. (för er som ej vet så har jag och noels pappa gått skilda vägar men har haft tankar på att ändå bli med barn ihop.)
Jag bloggade som sagt om att det är inte alltid ett nytt barn man längtar efter utan det som var...Noel. jag saknar honom och även om jag saknar ett barn tillsammans med rick...ett barn överhuvudtaget så är det faktsikt så att det är mest Noel jag saknar....
jag saknar livet som vi delade jag och rickard.
Hur vi levde för varandra både innan sorgen och efter.
men jag kan inte genomföra detta, jag har blivit för sviken och sårad av honom och på ngt sätt så önskar jag mig ett annat liv just nu än...att bli gravid med rick.
Men det gör fan så ont ändå...
för det skulle ha varit så fantastiskt annorlunda om Noel bara stannat hos oss.

kram på dej och er andra

Vet hur det känns.. Jag och steve gick ju med isär.. Jag har funderat på att ta tillbaka honom men jag vet att det inte är han jag vill ha utan jag vill ha ett levande barn.. Det hade med vart annorlunda för oss om Robin stannat. men jag vet inte hur länge vi hade stannat tillsammans.. Urs det hella känns fortfarande så overkligt...

En fråga till er som varit änglaföräldrar länge.. kommer det alltid kännas overkligt eller kommer verklighenten komma ifatt mig en dag??? Vill vakna upp ur denna mardröm snart!!

Smultronrt: Sorgen kommer att ändra skepnad med tiden. Det har snart gått 6 månader sedan våran Vide dog. Jag känner absolut att jag tror på framtiden idag. Det gjorde jag inte då.... då ville jag bara dö....
Det är stunder nu då jag faller men man kommer igen... Kram

Smultronrt: Vill bara flika in med ett svar (mitt svar) på din fråga. Ordet "Sorgeår" betyder något! Först efter ett år hade gått kan jag säga att sorgen känns på något sätt lättare. Jag tänker på Linus varje dag, och jag är ledsen men det är ändå på ett lättare sätt. Det kändes skillnad efter årsdagen. Så låt det ta sin tid och stressa inte bort sorgen för det går inte.
Kram till dig och till er alla andra.

Jag hoppar även in i den nya tråden då denna kanske är mer aktuell. Jag blev änglamamma till en son i nov -08 och nu försöker vi få syskon till honom. Tyvärr så visar det sig att jag har svag ägglossning och kommer att börja hormonbehandling... inget klart ännu och jag känner mig så nere. Varför både förlorad son och svårt att bli gravid. Lycka till alla andra och tråkigt att inte ni heller fick behålla ert efterlängtade barn.

Styrkekramar till er alla.

Hej och välkommen,
jag beklagar din sorg.

Du är inte ensam om att först behöva förlora ditt barn och sedan bli hänvisad till hormonbehandling. Vi är tyvärr fler i denna tråd som livet varit så grymt mot.
KRAM

Cat79; Välkommen till världens super tråd! Beklagar att ni inte fick behålla er lilla son Jag är i samma sits som dig ( fast har ingen ÄL alls, har antagligen PCO vilket jag fick reda på igår). Ska börja med Pergotime snart, hoppas jag!! Livet är grymt... Stor kram till dig!

Cat79 välkommen till tråden
Beklagar sorgen

Styrke kramar

Tack för ert välkomnande. Har velat gå med tidigare men trodde inte att det skulle ta tid denna gång... men alla motgångar på en och samma gång. Som jag ser så är det fler än jag och jag är så ledsen att det är så men hoppas att vi tillsammans kan hjälpas åt i detta elände.
KRAM