Kikar in i den sena timmen... jag har haft fullt upp - som vanligt, ibland undrar jag när kroppen ska säga stop! men det gör den inte... hur mycket hemska och tuffa saker jag går igenom, så fortsätter min kropp att funka som vanligt... det är bara mitt hjärta och min själ som får ärr på ärr på ärr....
Innerligt välkomna, alla ni nya, till denna underbara tråd... dock gör det mig så otroligt ont att det aldrig ska ta slut på änglaföräldrar... Tänk om det bara en dag tog slut - nu är det fullt i himlen, det får inte plats en endaste liten bebis till!!!
Idag känner jag mig lite nere... som vanligt när jag jobbat ett par nätter och är jättetrött... då tränger sig saknaden på lite extra mycket, passar på när mina skyddsmurar är försvagade. Idag skulle min älskade lille gosse blivit 1,5år... nu har han varit död längre än han levde... det känns så konstigt... hans minne blir suddigare och suddigare... usch, vad livet är grymt!
Imorrn ska jag på begravning, min arbetskompis dog för ett par veckor sen efter att ha kämpat mot cancer i flera omgångar - hon dog 3dagar innan hon skulle gå i pension. Jag känner, just nu iaf, att jag kommer gråta mest av alla... inte bara för hennes skull, utan även för att nu kommer nog alla tankar och känslor från Sebbes begravning fram. När han begravdes var man så stum och fortfarande i chock...
Förlåt, en massa ego idag...
Kram till er alla!