Blandis: ja, anade att ni var där eller på väg. Hann inte skriva till dig förra veckan som jag tänkt och önska er lycka till, men det gör jag nu i stället: LYCKA TILL! Tänker extra mycket på er och på den underbara tid som väntar er nu. Jag ryser bara jag tänker tillbaka på hur det kändes att sitta där på hotlet kvällen innan Mötet med barnen, och för att inte tala om hur det kändes att äntligen få träffa dem! Hör av dig när du har tid och lust och hälsa Kosice och advokaten från oss! Ekke: låter som ett bra scenario! Kanske inte heller helt orealistiskt. Vi ställde oss i kö för hemutredningen i december 2006, blev klara med utredningen i februari 2008, skickade ansökan till Slovakien i juni 2008, fick BB i mars 2009 och kom hem med barnen i juli 2009. Ganska exakt två och ett halvt år från det att vi anmälde oss hos kommunen. Våra barn är tvillingar och var nästan 3,5 när vi fick dem. Nu fyller de snart sex. De flesta barnen i Slovakien placeras i fosterfamilj ca ett halvår innan de ska adopteras för att vänja sig vid familjelivet, om de nu bott på barnhem dessförinnan vilket jag tror att de flesta gör. Detta var inget vi visste i förväg utan fick reda på när vi kom dit. Det var en ganska ny rutin då och alla handlingar vi fick vid BB visade att de bodde på barnhem. Inte heller BFA visste om det här med fosterfamiljen så vi blev ganska förvånade. Först tyckte vi att det var synd att barnen hunnit knyta an till ytterligare några vuxna mellan barnhemmet och osss och speciellt för så kort tid, eftersom det ju blev en till separation som vi tyckte kändes onödig. Men sedan insåg vi att de gjort så stora framsteg och fått så mycket omsorg och kärlek under halvåret hos fosterfamiljen att det kompenserade det här extra uppbrottet. Jag tror att man nu för tiden alltid placerar barn som ska adopteras i fosterfamilj så det vet säkert BFA om i förväg och kanske framgår det även av dokumenten man får vid BB. Hoppas allt går bra för er nu! EbbaGrön: Ja, Lotus kom med bra input, och mitt tips är som sagt att börja filma eller i alla fall planera filmen i god tid, för 20 minuter på film känns som en hel evighet annars! Vi filmade inne i de olika rummen i huset inklusive det som skulle bli barnens rum, huset från utsidan, jag som vattnade blommor i trädgården, vår gata och samhället där vi bor,vi som gick på bryggan i hamnen nedanför huset och som man såg när vi filmade inomhus, liv och rörelse på badplatsen där vi tillbringar många lediga dagar året om, jag som gungade i lekparken, min man som monterade en gungställning på vår gräsmatta, min man som grillade på altanen medan jag dukade bordet för oss och inbjudna släktingar etc. Vi skrev ner det vi ville ha med på ett papper och filmade sedan allt eftersom det föll sig naturligt och även beroende på väder för utomhusscener. Sedan skulle vi som sagt klippa ihop allt och lägga det i rätt ordning men dator och kamera vägrade samarbeta så vi fick lämna in allt till ett företag som hjälpte oss och klippte ihop en jättefin (och dyr...) film! Så: ja, börja i god tid! Man vill ju självklart att filmen ska bli så bra som möjligt för den ses ju av både myndigheter, barnhemspersonal, barnen och i vårt fall även fosterfamiljen. De vill ju veta vart de kommer att skicka barnet/barnen och hur de kommer att få växa upp, så försök visa hur ni har det och hur ert liv ser ut. Lycka till med filmen och allt annat i adoptionsprocessen!