• noraa

    Vad prioriterar du, sex eller monogami?

    Jag har diskuterat i ett antal trådar här som har behandlat frågan om monogama relationer med otillräckligt, otillfredsställande och uteblivet sex och det problematiska med att söka sig utanför relationen för sex. I en tråd skrev jag att jag ibland önskar en älskare men att jag inte vill att min kille känner till det. Otrohet, sa många. Usch! Lögn! Svek! Detta trots att jag själv bedömde 'skadeverkningarna' för alla inblandade som mindre av det valet än andra val, exempelvis föreslå en öppen relation eller att bryta upp, all things considered.


    När jag var yngre tänkte jag nog som många här verkar göra: om man har lovat sexuell monogami så ska man hålla det löftet, och om man inte kan hålla ett sådant löfte ska man inte lova det.


    Men jag har blivit äldre, mer erfaren och mer ödmjuk och jag har ändrat mig. Jag har hört mycket om sexlösa relationer, eller relationer där sex handlar om att en ställer upp på sex för att behålla relationen med dess ekonomiska och sociala fördelar. Jag har själv upplevt det. Idag vet jag saker om det orättvisa i att förneka sin partner sex, alternativt ge trist oengagerat sex och ändå bli rasande och känna sig sviken när partnern söker sig någon annanstans.


    Och visst, man bryter ett löfte – uttalat eller outtalat - om sexuell exklusivitet när man går till någon annan för sex men jag tycker att man bryter det när man inte tillfredsställer sin partner sexuellt. Monogami är en del av parrelationens överenskommelse, men det är sex också.


    I en perfekt värld skulle alla innan de gick in i en relation tydligt uttrycka sina sexuella förväntningar och önskemål: Do's and don't's and maybes, must haves, och aldrig i livet, minst fem gånger i veckan annars skaffar jag en älskarinna eller bara på lördagen om du super ner mig och köper rosor. Men det är inte så. I verkligheten går vi in i en relation med en mängd dolda förväntningar och önskningar, inte minst sexuellt. En sådan föreställning är monogami. En annan är sex. Det är rimligt att förvänta sig att en romantisk och sexuell relation ska vara sexuell.

    Etik och moral brukar vara en viktig del av diskussionen kring otrohet, det är fult och fel att bryta ett löfte. Man ser otrohet som ett kontraktsbrott. Men när det gäller kontrakt är det ändå så att om en part bryter sin del i överenskommelsen är inte den andra parten skyldig att hålla sin. Om du smiter undan från det ansvar du har tagit på dig genom att lova monogami,, det vill saga ömsesidigt tillfredsställande sex, kan inte du kräva att den andra parten ska hålla fast vid sitt ansvar, det vill saga att inte ha sex med någon annan.


    Om man gör outtalade antaganden om monogami kan man inte bli upprörd om ens partner gör outtalade antaganden om frekvent och fortsatt sex. Och om man bryter den överenskommelsen har man ingen rätt att agera som den sårade parten om ens partner beslutar sig för att överenskommelsen därför inte gäller längre.


    Vuxenlivet är fullt av komplicerade val, sällan finns en självklar moraliskt riktig väg att gå. Livet är fullt av situationer där vi måste väga olika värderingar mot varandra. I debatten här framkommer ofta ärlighet som ett moraliskt överlägset val som alltid ska prioriteras, det är esset som slår alla andra val och överväganden. Ibland hävdas att trohet och monogami är det enda moraliskt riktiga. Vet ni, jag tycker att det är att trivialisera sex och den vikt som vissa människor lägger vid sex. Jag tycker inte att det är rimligt eller rättvist att människor ska offra sex, sexuell njutning, sexuell experimentlusta, eller chansen att bli begärd, åtrådd och uppfylld bara för att försöka leva upp till andra människors moraliska värderingar som ständigt nedvärderar sex till förmån för ärlighet, familj och monogami. 


    Jag blir faktiskt provocerad av den rättfärdighet med vilken människor som inte är intresserade av sex talar om sina val, sina känslor samtidigt som det man lätt pekar ut dom som prioriterar sexuell njutning som svekfulla lögnare. Det upprätthåller bara en unken sexualmoral där sex är lite fult och skamligt, där fina flickor inte knullar och hederliga män aldrig bedrar även om den sexuella aktiviteten är ett mercyfuck på lördag kväll om han har tur.

  • Svar på tråden Vad prioriterar du, sex eller monogami?
  • mrwonderful96
    Hustru skrev 2015-02-22 20:33:31 följande:
    Vi har haft det så här i säkert tio år, lite bättre ibland, men helt sexlöst sedan två-tre år. Han undviker att se mig och mina behov.

    Hur gör du för att träffa andra, eller har du ett riktigt vid sidan om förhållande. Jag har haft korta förbindelser och har fått många manliga vänner. Det är dessa vänner som håller miig uppe.
    Låter sjukt jobbigt, man måste känna känslor och leva. All tid är viktig och vi har bara ett liv! Jag hade en del korta förbindelser innan jag skilde mig, det bästa jag gjort. PM:a om du vill prata om din situation, har varit precis där. *Kramar*
  • Anonym (Fr.)

    Jag är i ett likadant äktenskap, eller vad jag ska kalla det för.Står inför en både svår och en lättnadens tid, nu när jag äntligen har tagit steget att gå min egna väg.

    Kommer nog, tror jag, aldrig att välja monogami framför sex.

  • tuxxe

    Har inte läst alla svar och inlägg i tråden...

    Men har du(ts) funderat på om ni inte kan ha en polyamorös alternativt öppet förhållande istället?

  • tuxxe

    Har inte läst alla svar och inlägg i tråden...

    Men har du(ts) funderat på om ni inte kan ha en polyamorös alternativt öppet förhållande istället?

  • Hustru

    Det slår mig hela tiden hur många kvinnor det finns som i sitt förhållande klagar på för lite sex. Här har man trott att man är ensam om att vilja ha mer sex än mannen. När vi vill mer är vi nymfomaner när mannen vill mer är han en sexgalning. Varför är det så att kvinnor inte får visa sin lust och mannen ska alltid vilja. Men nu inser jag att jag är normal och bör älska mycket och ofta.

  • Anonym (Q)
    Hustru skrev 2015-02-24 04:09:25 följande:
    P g a en händelse som min man orsakade gich vi båda till varsin psykolog för att antal år sedan. Det var bra då och jag bearbetade mycket så, det gjorde även han. Sedan var vi tillsammans för ett och halvt år. Men jag retade mig på psykologen och tackade för oss bokade en weekend någonstans. Detta tolkade min man som om allt var bra igen.

    Vi fubkar bra utåt och som familj. Vi kan semestra med mera och ha det bra, men det är den grå vardagen som är grå och trist. Därtill hör att han inte förstår att jag vill bli sedd och behandlad som en kvinna. Små uppvaktningar i vardagen försöker jag mig på, han blir glad. Men själv göra något för mig skulle inte falla honom in.
    Vi funkar också bra utåt, och som familj. Hade inte familjen funkat hade vi brutit upp, om det hade rått en stämning av tystnad, kyla och/eller bråk. Vi ger varandra utrymme annars så det funkar trots allt bra. Detta pga att vi inte förväntar oss något från varandra längre, förutom vanligt folkhyfs i princip.
  • Anonym (livet är så kort)

    Jag tycker den här tråden är lite sorglig. 
    Kanske för att jag känner igen mig själv, i många år levde jag i ett dött äktenskap och kunde inte förstå hur jag skulle kunna ta steget att lämna, med hus, barn, hund, och enbart timvik.
    Men till slut höll det inte längre, det var antingen separation eller fortsätta dö inombords.
    Flera år senare mötte jag mitt livs kärlek och fick lära mig vad kärlek verkligen handlar om.
    Idag är vi gifta, men jag har fått en sjukdom som kommer ta mitt liv, jag vet inte hur lång tid jag har kvar, men jag försöker suga märgen ur varje dag nu.
    Och är det något jag ångrar så är det alla förspillda år, jag gick som en apatisk zombie med min första man. 

  • Hustru

    Blir verkligen ledsen för din skull med din sjukdom. Jo visst tänker man ofta att jag som är 50+ borde ta tag i min egen lycka och göra slag i saken. Samtidigt erkänner jag fegheten och rädslan för jag vill inte leva ensam. De relationer jag har haft har medvetet varit med andra som är i liknande situation. Men kommer jag lika lätt hitta en trevlig singelman?

  • Anonym (Zoombi)

    Hej. Jag förstår att det är svårt att upprätthålla ett sexliv med samma person under en lång period, o ibland väljer man säkert bort sex helt el periodvis. Sex är inte en självklarhet

    tycker jag, men bäst är ju om man har ungefär samma behov. Man måste kunna prata om

    Sånt i sin relation och fungerar det inte så gör man slut. Man går inte bakom ryggen! Din man kanske har någon hormonstörning, depression el sjukdom som gör honom impotent? Du älskar inte honom vad jag förstår av ditt respektlösa handlande då du redan haft sexuella relationer. Jag skulle hellre leva utan sex, med min man, än att gå bakom hans rygg så där. Tycker inte synd om dig, som inte får sex, skaffa en dildo istället eller bryt upp och skaffa en ny man. Du lever just nu i en lögn... Eller våga fråga din man om han tycker det är ok att du ligger med andra, och det är ju möjligt att han tycker det är okej för honom. Då är du iaf ärlig.

  • Anonym (Zoombi)

    Hej igen. Vill ändra några saker jag skrev. Jag var nog lite kategorisk, jag har faktiskt förståelse för att det inte är så enkelt som jag skrev, det jag menade är väl att jag skulle bryta upp om jag var du då du inte mår bra som det är nu. Våga tro att du klarar dig på egen hand (om inte parterapi el annat fungerar) du kan säkert finna kärleken igen om du vågar ta steget! Livet är kort som någon skrev... Ta till vara på din kraft!

  • P30
    Anonym (Hottie) skrev 2010-08-19 17:02:33 följande:

    Ja, Noraa, du säger så otroligt mycklet klokt, också i den andra tråden jag följt. Det du skrev, dina oerhört välformulerade och nyanserade inlägg satte ord på mina grumlig känslor som gäckat mig det senate halvåret. Jag orkade, eller vågade inte för den delen reda ut för mig själv hur jag kände inför insikten att "Herregud, jag stod i kyrkan inför Gud och allihop och lovade att vara trogen till döden skiljer oss åt". Hur tänkte jag där?!? Jag måste haft en jävligt bra dag..

    Nu ett par år och ett par barn senare känner jag inte alls samma glöd inför den livslånga monogamin. Det du skrev satte ta mig fan ord på allt, och jag inser hur jag känner och varför. Jag visade till och med tråden för min man, så jävla bra var det.

    Jag har en hög sexuell energi, högre än de flestas inser jag när man diskuterar med människor och här på fl. Eller så är det stora flertalet så otroligt tillrättalagda och tillknäppta. Jag vet inte. Men jag glöder, jag sänder ut nån slags erotisk energi och jag ser direkt vilka som svarar på det. Inte så att jag har sex med dem, inte svar på det sättet, utan vilka som uppfattar den erotiska energin, om jag kan uttrycka mig så. Jävlar alltså, jag hade nästan offrat min vänstra arm för att få ha hämningslöst sex, utan att behöva få hela skuldpakatet på mig. Jag vill ha sex! Med andra män! Jag vill ha villkorslöst, befriande, exploderande sex med någon man bara för att jag vill det, för att jag är så kåt, på just honom, just då. Inte för att det är lördag, för att jag varit sur och vill gottgöra, för att vi borde etc etc. visst har jag sexlust till min man, men det  hade varit ännu mer om jag fick ha sex med andra också. Och jag älskar min man! vi är livspartners. Vi ska och vill leva ihop. Vore det då så jävla konstigt och otänkbart att man fick ta ut svängarna lite på vägen? Om vi ändå ska dela rum på ålderdomshemmet kan vi väl kosta på oss lite frihet innan vi är där?

    Jag lever monogamt idag, men jag är nog ingen monogam. Det skaver, jag får inte plats i den praktiska, men konstruerade normen för monogamin som ju är norm. Men varför är flertalet då otrogna? Om jag ligger i min  säng på ålderdomshemmet och tänker tillbaka på alla tillfällen jag varit glödande av kåthet och åtrå, men avböjt, sagt nej, klarat att behärska mig till fördel och av artighet till min monogame man, är jag då duktig för att jag varit trogen eller har jag varit otrogen mot mig själv? Faan, jag vill inte behöva initiera en skilsmässa för att jag vill knulla lite fritt. Men ska jag vara otrogen mot mig själv i resten av mitt liv? Jag är 30 nu, jag har ju säkert 40 år av aktivt sexliv kvar. Med en och samma man?!? Jag vet inte hur jag ska tackla detta rent praktiskt. Att behärska sig och vara förnuftig och artig för stunden är väl fint, men när det ses i ett längre perspektiv blir det ett annat mönster coh ett annat perspektiv. Jag vill ha ett fritt, eller iallfall friare förhållande. Vem vet, vi pratar ju iallafall om det, och han förstår hur jag känner och varför, även om han inte delar min uppfattning. Han dömer mig inte för att jag känner såhär. Han är en storsint, fin och ärlig man. Jag älskar honom så mycket. Men jag är så full av extrovert åtrå...


    Detta är ju en gammal tråd. TS finns inte kvar på forumet tyvärr eftersom det är en av de bästa, mest välskrivna och mest intressanta trådstarter jag läst.

    Detta inlägg ovan är också riktigt bra och sätter fingret på exakt den känsla jag själv haft:

    - Hur i helvete kunde jag stå i kyrkan och inför Gud och hela församlingen lova att jag inte skulle ha sex med någon annan? Hade jag ens träffat mig själv då?

    - Hur i helvete kunde jag leva i en 20-årig relation med en person som var totalt ointresserad av sex, medan hela jag höll på att explodera?

    - Hur kunde jag använda mina barns väl och ve som skäl för att inte lämna en relation som sög hästballe, istället för att bara konstatera att jag var livrädd för att bli lämnad ensam?

    - Hur kunde jag bli ihop med min nuvarande sambo och bara löst diskutera att vi såklart inte skulle leva monogamt ihop utan att ta reda på vad det egentligen skulle innebära för oss?

    Idag lever jag med min kärlek och ligger med andra någon gång ibland. Jag går inte bakom hennes rygg och vi har en liten regelbok som jag följer: inte med sådana hon/vi umgås med - helst i en annan stad, inte sova över, inte utan kondom, inte längre tid än nödvändigt, inte med sådana som är för unga osv. Reglerna för att skydda henne från att gå sönder och möjliggöra för mig att få träffa andra. Jag är väl inte helt nöjd med arrangemanget och hon är inte heller helt nöjd, men vi har frihet att göra det vi behöver, vi älskar varandra och vi pratar mycket.

    När det gäller de där detaljerna med att bjuda till lite, att göra det lilla extra för partnern så tror jag att mycket handlar om exakt samma sak som det vi diskuterat ovan.

    När vi ingår en relation så diskuterar vi inte i detalj förväntningar åt båda håll och hur vi hanterar när det skiter sig. Det är väl lite som att börja jobba någonstans utan anställningskontrakt, avtalad lön eller att veta vem som är chef. Så kan man säkert göra, men chansen att det blir bra är nog begränsad.

    Jag har länge funderat på att skriva en bok med checklistor och öppna frågor som man bör ställa när man inleder en relation. När man ändå är kär och villig att kompromissa kan man ju lika gärna ta reda på vad som är viktigt för respektive person - och att man kan återknyta sedan till det man pratade om när något inte funkar.

    Precis som en anställningsintervju, ett anställningskontrakt och - självklart årliga utvecklingssamtal.

    Efter en sex- och samlevnadskurs som jag och sambon gick (Cirkus Eros - Gudomlig njutning) konstaterade vi behovet av att vara tydliga med vilken bekräftelse vi behöver. Så jag får ryggkli varje kväll medan hon läser bok - hon får massage (som av en händelse fick jag en massagekurs i födelsedagspresent!), blommor ett par gånger per år, minst ett sms om dagen där jag berättar att jag älskar henne. Jag får träffa andra och jag är med och arrangerar sexfesterna hon älskar osv. Det är jobbigt för alla att berätta att man behöver få sms varje dag - och det är jäkligt jobbigt för mig att komma ihåg (förstå, det kommer jag aldrig att göra...) att skicka det gulliga sms:et. Det var jobbigt att böna om ryggkli varje kväll, men nu har vi ett jäkligt bra förhållande som klarar tuffa kriser.

    Och - ja - vi har utvecklingssamtal där vi går igenom vad som varit bäst och jobbigast det gångna året, vad som är viktigt för oss året som kommer. Om vår relation blir mer positiv eller håller på att stagnera. Vad vi behöver göra för att utveckla vårt sexliv så att det inte blir tråkknull lördagkväll.

    (Så under februari hade vi sexfri månad, för att se vad det gör med relationen. December hade vi sex varje dag, nu i mars har vi tänkt att ha sex varannan dag. I april skall det nog bara vara spontant och i maj blir det förmodligen bara petting, oralsex och blandat hångel - inget penetrerande sex. Många tycker vi är konstiga som håller på, men det utvecklar oss. Vi blir bättre och fastnar absolut inte i några mönster.)
    Läs om vem jag är i profilbeskrivningen. Om du vill!
  • Anonym (Zoombi)

    Jag tycker det är sabla tråkigt att ha sex efter två förlossningar och viktupppgång, vardagsgnat, bråk och slentrian. Jag vill inte ha sex just nu, krävs sprit för att släppa loss. Vilket ju är trist. Jag är inte ett dugg tänd på min sambo eller på någon annan för den delen. Men ibland slår det ju om och jag blir 'skit kul' men oftast blir det trista barmhärtighets ligg från min sida. Sämre o sämre. Vet inte hur vi ska kunna leva ett helt liv så här då sambon är missnöjd och vill ha sex oftare (jobbigt). Vi hinner ju inte aldrig egentid eller förspel och flirtar inte mycket med varandra längre. Och visst, one night stands kan ju va skitskoj (har dock inte haft några sen barnen föddes el innan jag träffade min sambo) och skulle inte vilja ha några nu heller då min hormonnivå verkar väldigt låg. Och skulle typ döda min sambo om han gick bakom ryggen på mig, el inte berättade om något hänt. Men han är fri att gå om han vill men han får inte ljuga för mig. Så jag hoppas ni är väldigt öppna o ärliga mot era partners. Sen vill inte jag moralisera över hur andra lever sina liv, vi är olika och det blir intressantare så. Jag brukade tycka sex var skitkul o hade nog rätt hög drift, nu när jag fött barn så känns det mer som ett nödvändigt ont, enformigt och inte värt besväret. Visst kan det va fint för att bandet stärks mellan oss, men tycker personligen sex är överskattat och jag skulle kunna leva utan det (som det känns nu iaf). Tycker det är en sån hysteri kring sex. Blir avtänd av dirty talk o tycker det är löjligt med olika lekar och gillar inte att få (el ge) oralsex. Allt är så uttjatat att jag hellre sover. Vad skulle va annorlunda med nån annan? Och orgasmer är väl kul, men jag får hellre rygg/fotmassage kel och kramar. Men tar såklart hand om sambon någon/några gånger per vecka för husfriden. Bör tillägga att mim kille är skitsnygg men det hjälper liksom inte. Poängen med detta inlägg vet jag inte men jag kan förstå den andra parten, den som inte vill lika ofta.

  • Anonym (följare)
    Anonym (Zoombi) skrev 2015-03-03 00:38:49 följande:

    Jag tycker det är sabla tråkigt att ha sex efter två förlossningar och viktupppgång, vardagsgnat, bråk och slentrian. Jag vill inte ha sex just nu, krävs sprit för att släppa loss. Vilket ju är trist. Jag är inte ett dugg tänd på min sambo eller på någon annan för den delen. Men ibland slår det ju om och jag blir 'skit kul' men oftast blir det trista barmhärtighets ligg från min sida. Sämre o sämre. Vet inte hur vi ska kunna leva ett helt liv så här då sambon är missnöjd och vill ha sex oftare (jobbigt). Vi hinner ju inte aldrig egentid eller förspel och flirtar inte mycket med varandra längre. Och visst, one night stands kan ju va skitskoj (har dock inte haft några sen barnen föddes el innan jag träffade min sambo) och skulle inte vilja ha några nu heller då min hormonnivå verkar väldigt låg. Och skulle typ döda min sambo om han gick bakom ryggen på mig, el inte berättade om något hänt. Men han är fri att gå om han vill men han får inte ljuga för mig. Så jag hoppas ni är väldigt öppna o ärliga mot era partners. Sen vill inte jag moralisera över hur andra lever sina liv, vi är olika och det blir intressantare så. Jag brukade tycka sex var skitkul o hade nog rätt hög drift, nu när jag fött barn så känns det mer som ett nödvändigt ont, enformigt och inte värt besväret. Visst kan det va fint för att bandet stärks mellan oss, men tycker personligen sex är överskattat och jag skulle kunna leva utan det (som det känns nu iaf). Tycker det är en sån hysteri kring sex. Blir avtänd av dirty talk o tycker det är löjligt med olika lekar och gillar inte att få (el ge) oralsex. Allt är så uttjatat att jag hellre sover. Vad skulle va annorlunda med nån annan? Och orgasmer är väl kul, men jag får hellre rygg/fotmassage kel och kramar. Men tar såklart hand om sambon någon/några gånger per vecka för husfriden. Bör tillägga att mim kille är skitsnygg men det hjälper liksom inte. Poängen med detta inlägg vet jag inte men jag kan förstå den andra parten, den som inte vill lika ofta.


    Vet inte hur gamla dina barn är men i mina ögon verkar du mest trött och orkar inte. Du offrar dig för sex? Märker inte din sambo att du är trött på allt aom har med sex att göra. För att sex ska vara riktigt bra ska man vara utvilad och näst intill nykter. Om ni har möjlighet så lömna barnen en vecka och åk och ta hand om er. Bygg upp lite apänning och mystik, se det som en investering i ert förhållande. Med det jag vet idag hade jag aldrig tillåtit att min äktenskap gick övert till slentrian. Dålig sex är för mig idag varningsklockor för ett förhållande, inte något man förtränger utan man tar tag idet när man identifierat det.
Svar på tråden Vad prioriterar du, sex eller monogami?