40+ som äntligen är gravida - igen

Snart7, så skönt att bebis mår bra. Kanske behöver du träffa dr på mvc istället för bara bm. Det hjälpte mej. Oro skall tas på allvar då det är en riktig energitjuv.

Kompressionsstrumpor hjälper inte här heller. Orkar inte gå på jakt efter annan sort. Hade samma vid förra graviditeten och det försvann ju sen. Inga åderbråck här tack och lov. Syrran fick i knävecket och det opererades bort. Jag fick ju framfall istället och räknar kallt med att drabbas även denna gång. Det får det vara värt. Längtar jättemycket nu, efter att få hålla liten bebis. Känns som det var längesedan.

Nej, nej, nej... din arma stackare. Inte rättvist. Hoppas du får krafter åter före förlossning. Tycker verkligen synd om dig Hoppas du bli ompysslad.

Jag sitter också och gråter av utmattning, dock inte med maginfluensa, tack och lov. Har grinat förtvivlat i flera dagar, med flytt som snart går av stapeln och en idiot till karl som inbillar sig att vi löser allt med lite kompisjhälp sista dagen... I vår familj är jag både projektledare och organisatör, och nu när jag inte orkar, och faktiskt inte får anstränga mig av hälsoskäl, så fallerar allt.  Jag är ju sjukskriven på heltid av en anledning, även om jag inte är döende. Maken tycker då att "du är ju ändå hemma, då kan väl du...." Han jobbar som en blå, tvättar, diskar, hämtar barn, stryker och gör allt jag ber om... allt förutom att tänka själv, och det gör ju att jag ändå inte kan koppla bort mig från ansvar. Jävla, jävla flytt. Är verkligen inte mig själv. Orkar ingenting, bara grinar och bryter ihop. Har i flera veckor frågat honom om han anmält adressändring, bokat flyttfirma, flyttat el-avtal och telefon-abonnemang... nej då... Och vid varje diskussion om detta så säger han att han inte fattar vad det är jag vill att han skall göra... Man blir ju GALEN!!! Han jobbar från morgon till sent på natten, livrädd att förlora en krona då han just bytt jobb och har större delen av lönen på provision. Hans ansträngning kan jag respektera då han gör det för oss... men hallå???? Det kommer ett barn snart, och han har en höggravid fru som är sjukskriven för utmattning och stress, som skulle må såååå mycket bättre om flytten löpte smidigt med någon annan vid rodret denna gången. Vad är det dessa män har så svårt att förstå??? "Gå och lägg dig och vila då", säger han och tycker jag får skylla mig själv som ändå gör saker. Men i morse öppnade jag 6-åringens skolväska och där låg påminnelse om att det skulle packas stor matsäck, gummistövlar mm pga utflykt till Bondgård. Till idag!!!! Så hur kan jag då gå och vila och koppla av? Det blev katastrof. Lillkillen grät och ville inte gå, fastän han längtat så efter denna dagen. Maken gapade att "du brukar ju alltid sköta sånt här", fastän han själv påstår att han fixar det om jag bara backar och släpper på kontrollen. Men varje gång han slarvar skyller han ändå på mig. Nu löste sig det mesta.... men jag visste att det skulle bli på detta viset, och när barnen väl var i skolan så var jag helt slut, och jätteledsen för att lilleman fått betala priset för pappas slarv. Hur skall man då kunna koppla av och förbereda sig för förlossning, eller ens känna glädje??? Nej usch!!! Idag avskyr jag min karl, och jag blir vansinnig på min kropp som inte låter mig köra fullt, när vi har så mycket att göra. Så tack för att jag får skriva av mig här, lätta på trycket och samla ihop mig innan barnen kommer hem. 

Aaglars, magsjuka är en verklig mardröm. Särskilt med barn i den åldern. Det dåliga föräldrasamvetet för barnen förstår jag mer än väl, men har också lärt mig med tiden att ungarnas förväntningar inte är de samma som våra. De har det bra!!! Vad som behövs nu är en utvilad mamma, så se till att få egen tid. Bebis kan ju komma närsomhelst! När du får aptit igen så se till att lagra kolhydrater. Ta hand om dig! Kramar!

Vi fick magsjuka när minstingen var två månader. 2-årige storebror spydde i dagar, och maken samtidigt. Gossen var radmager, matt och nästan genomskinlig, men man vägrade ta emot honom på barnakuten pga smitta. Tredje dagen låg han i vår säng och vi kunde inte väcka honom. Han var medvetslös. Samtidigt hade jag blivit sjuk och till och med bebisen kräktes ner över min axel. Jävla mardröm. Sonen fick åka ambulans till infektion där han låg i nästan en vecka med dropp och påverkad njurfunktion. Jag fick inte hälsa på pga min magsjuka de första dagarna. Kommer aldrig glömma när ambulansmannen barn mitt slappa lilla barn till ambulansen och jag stod ensam kvar. Sån oerhörd ångest. Minns att det var helt tyst hemma och att jag hade ständig panik för att jag inte var med mitt barn. När jag väl kom till sjukhuset hade jag svårt att hålla tårar och raseri tillbaka. Han vår svårt medtagen, väldigt mager och matt. Pratade knappt. Läpparna var svullna och spruckna och rumpan var köttig och sårig pga diarrée. Jag var arg både på personal och pappa. Kunde man inte fixat lite salva???? Har bilder på händelsen som sonen tittar på ibland. Han gillar historien, men minns ingenting. Lärdomen blev att ALDRIG ringa sjukvårdsupplysningen när det gäller barnen. Ringer alltid ambulans utan dåligt samvete för att garanterat bli emottagen på avdelning. Hänt tre gånger hittills och vi har aldrig blivit ifrågasatta.

Till  er alla vill jag bara säga TACK för all värme och förståelse när det handlar om hopplösa karlar som vi trots allt älskar. En verklig tröst att känna igen sig i andras berättelser. Du har så rätt Aaglars. Klart man inte kan gå och lägga sig om ingen annan gör jobbet.

Och du Svarta katten, som så väl beskriver vad jag känner igen, att maken gör saker hela tiden men inte prioriterar rätt. Och det där att han av omgivningen är så omtyckt och får så mycket beröm... Vet inte hur många gånger jag fått höra att jag har sån tur, och att jag borde vara lite snällare mot min man. Grrrr! Lycka till på måndag! Njut, och se till att få fina bilder.

Nu skall jag återgå till utrensning av klädkammare. Kram på er alla!

 

Aaglars, mår du bättre? Ja, Vanish är toppen, men kiss och kräks går ju igenom madrasser?! Hur får du rent inuti? Jag köpte svindyra vattentäta lakan som andas som jag har under vanliga lakanet. Det bästa köpet någonsin! Och hejdå plastad frotte'. Har dessa lakan i alla våra sängar. Hindrar dessutom kvalster från att gå ner i madrassen. Rekommenderas!

Aaglars - så underbart att du mår bättre. Ta det lugnt nu, och se till att parkera den där cykeln. Ja, sömn är bästa medicinen, så se till att vila massor. Det är ju dessutom när kroppen slappnar av i djupsömn som förlossningen brukar sätta igång...

Flytten, jag den den skall lösas till helgen, senast mån-tis, så på ett eller annan sätt rör sig helvetet framåt. Hade inte varit några som helst bekymmer om jag varit frisk och inte lika mycket gravid. Jag vill ju gärna ha det på mitt sätt, ordning och reda, och har så här nära förlossningen ett extremt behov av detta, som maken helt enkelt inte fattar. Jag tycker ju inte att han behöver förstå. Bara GÖRA SOM JAG SÄGER, haha. I dagar har jag nu rensat och slängt, sorterat och packat. Skitgöra, men samtidigt en utmärkt chans att bli av med en massa och dessutom få koll på vad man har. Maken sliter ut sig på annat sätt, genom att hämta och lämna barn, tvätta, diska, stryka, skura badrum och kånka sopor. Han gör det utan att rynka på näsan, och har alltid gjort. Men mest jobbar han och lägger nästan dygnets alla timmar på att jobba. Så visst gör han saker. Men han prioriterar fel enligt mig, och visar på sitt sätt att han räknar med att jag skall fixa allt med flytt, planering, förlossning etc... Det har jag ju också alltid gjort. Trodde det skulle räcka att jag övertydligt påtalade att denna gången får han ta över, men det verkar inte gå in. Då känner jag mig utnyttjad och surnar till såklart. Vi är väl fast i våra roller, både han och jag. Jag ser nu att tack vare att han sköter allt jag nyss nämnt, så har jag kunna fokusera mig på flytten. I ärlighetens namn skulle jag nog inte låta honom packa en enda låda utan min översyn, men det skall ju inte hindra honom från att säga "STOP, det där gör jag. Du skall vila". Det är ju sånt man vill höra. Och att han kanske någon gång låg steget före, istället för flera steg efter. I två månaders tid har jag tjatat på honom om flytt av abonnemang, el-avtal, adressändring osv. Nu blev det jag som löste det iallafall. Och när det väl är gjort så säger han "det där hade du inte behövt göra, det kunde jag ha gjort". Det är då jag vill slå honom i ansiktet med ett strykjärn...

Imorgon är det dags för läkarbesök igen. Jag hoppas på förlängd sjukskrivning utan bekymmer  då det inte finns en chans att jag nu, de sista veckorna klarar att återgå till jobbet. Går in i v 36 idag förresten. Jippi. Jag längtar också, men är samtidigt orolig att bebis kommer för tidigt, innan vi kommit hyfsat i ordning. Men det vet man ju, att det blir som det blir. Spännande är det iallafall. 

Helt sjukskriven fram till bf. En lättnad trots allt. Dr frågade om jag kände mig deprimerad och hade en massa frågor om detta tills jag berättade om flytten. Aha, sa hon då, och berättade om sin egen gubbe, haha. Skall fortsätta ta Lergigan till natten, som faktiskt hjälper mig att varva ner och sova bättre. Idag är maken ledig och går omkring med lista som jag skrivit. Nu rensar han källaren med ok engagemang. Nästan så jag skulle kunna erbjuda sex, men bara nästan...

Ja, suck... stackars dej som nu har kräksjuk man. För min del är jag hellre sjuk själv. Här är det rena parodin när maken är sjuk, och det händer tack och lov väldigt sällan. Jag går omkring med ett glödande raseri inom mej numera, som ibland förbyts till hejdlöst hulkande. Men f-n så okänsliga och ego dom är! Jag får bara på mig ett par gamla Scholl-tofflor pga värsta ödemen i benen. Foglossningen skenar och nätterna är ett rent helvete. Inatt var jag uppe och kissade 6 gånger, vaknade flera gånger av kräks i näsan och en gång av hysterisk kramp i ena benet, ända upp i skrevet. En helt vanlig natt med andra ord... Ichias som känns vidrigare än ryggskott om jag sätter eller reser mej fel... Då skall maken idag gå omkring och gäspa, klia sig i baken och sucka över att inget finns att äta. Sedan går han och lägger sej och somnar på golvet i barnens rum. (Obs! att han satt framför Tv´n halva natten efter en låååång dag på jobbet) När jag surnar till och väcker honom säger han att han har ont i ryggen och behöver en promenad... Då frågar jag vad barnen skall äta till lunch?! Får till svar att "det vet inte jag, hur skall jag kunna veta det, om jag skall laga får du säga det innan då". Grrrr... Varför behöver ingen säga till mej vad jag skall göra????? Tusen gånger har jag gapat ut den frågan, Självklart inget svar, annat än "jamen, du brukar ju göra det". Extra förbannad idag då jag tittat i källaren som han sa var klar. Började gråta när jag såg röran. Han blev bara irriterad och sa att det så gott som är färdigt och att jag skulle lugna ner mej. Och då flyttar vi alltså på måndag... Nu skiter jag i resten. Har ju ändå packat 90%. Får se hur han löser resten. Synd bara att barnen kommer i kläm pga hans sista-minuten-resonemang. Har två pojkar med stort behov av rutiner och struktur, Dessutom vill 6-åringen inte flytta, fast han försöker tappert dölja sin oro efter som storebror är så glad som kommer närmare sina kompisar. Att han tagit barnen till simskolan och varit ute med dom i ett par timmar hjälper just nu inte ett endaste dugg. Det är ju hans barn också. Nä, nu vägrar jag gråta mer. Nu är jag arg.

Aaglars, jag hoppas din man blir frisk snart. För din skull. Hur går det med magen? Rör det sej mycket? Har den sjunkit?

Ja, jösses vad vi kämpar på var sitt håll. Snart7, håll ut, din stackare. Hoppas du slipper bacillen. Benen i magen klarar sej.

Angående könsskillnaderna är jag som fullvuxen så oändligt trött på nästintill alla analyser och forskning som belyser skillnader i språk, hjärnan, kultur etc. mellan män och kvinnor. Förmodligen för att jag både forskat i ämnet, jobbat med par i tio år och därtill går på trettonde året i egna relationen. Ju mer jag ser och lär mej, ju mer provocerad kan jag bli. Varför inte fokusera på allmänmänskliga egenskaper, tvärsigenom kön, etnicitet, kultur och religion när man belyser relationen?! Det gör iallafall mej mer framgångsrik i mitt arbete. Tyvärr då inte hemma... Tänk att det kan vara så... Och varför blir ensamstående småbarnspappor organiserade och engagerade pedanter med full koll på kostcirkel och E-nummer? Måste man skilja sej för att mannen skall nå full potential? Träffar tyvärr allt för många män, inkl min egen, som använder forskningsresultaten för att försvara och bevara dysfunktionellt beteende. Historiskt har mannen sluppit, daltats med och särbehandlats i generationer. Vi har helt enkelt inte nått så långt som vi hoppats, menar jag. Och jag vill tillägga att jag är för skillnader i manligt och kvinnligt, och inte alls intresserad av att man måste göra samma/lika/på samma sätt... Mycket spännande är ny forskning som visar att det inom homosexuella relationer oxå finns samma sneda fördelning... Men jag har sedan länge slutat särbehandla maken genom att vara konkret i språket, övertydlig och verbalt be om det jag vill att han skall göra. Sånt där Mars- och-Venus-resonemang gör mej numera mest förbaskad. Det tillhör väl för sjutton vanlig medmänsklig hyfs att visa hänsyn, empati och intresse för sina närmaste. Och det man inte förstår har man väl ett ansvar att ta reda på? Vet man med sej att man är emotionellt tondöv så har man ett ansvar att själv kompensera för sin brist och medvetet investera i något så värdefullt som egna familjen där det finns så mycket att vinna.

Jag har till min förvåning sovit riktigt gott, pga sömntablett. Vaknade av att jag nästan kissade ner mej. Ny skall jag ta mej i kragen och se över kartonger och påsar så att det viktigaste är med. Resten lämnar jag kallt åt maken. Nu får han som han vill. Lösa det på sitt sätt. Lycka till, lilla gubben. Känns befriande. Kram på er tjejer.

Nämen Nej!!! Eländes elände. Håller tummarna för att ni får hjälp fort och att allt går bra för lille Axel. Kramar!!!

Grattis Svarta Katten, en liten kille... Har ni namn?
Aaglars, stackars liten Axel. Hoppas han mår bättre snart och att lillen i magen stannar ett tag så ni hinner bli friska.

Här flyttas det för fullt. Kör kartonger som en galning. Imorgon bitti går stora flyttbilen. Magen krampar rejält och bebisen är nästan för aktiv. Till bm på torsdag. Vill gärna veta om han lagt sej neråt. Har inte kollat tidigare då det mest handlat om min hälsa vid varje besök. Skönt att mina pojkar är entusiastiska över flytten. Inga sura miner där inte. Värre för gubben som är rätt ställd över vad som nu bara måste göras. Och då har jag ändå packat det mesta... Vill bara blunda och vakna om en vecka, med allt jobb gjort... Fint väder iallafall :)