40+ som äntligen är gravida - igen

Aaglars, så spännande!!! Har själv träffat dr och bm två dagar i rad då mitt sköldkörtelvärde dansat iväg igen och man måste ställa om medicinen. Efter tre dagar i flytt-helvetet så har jag ben som telefonstolpar och konstant kramp i buken. Fortfarande lever vi i kaos och jag lider av min brist på effektivitet. Kroppen säger nej. Får helt enkelt acceptera röran och ta lite i taget. Inte min grej alls, och jag har grinat som ett barn. Bara bebis stannar i magen nu, så att vi hinner installera oss hyfsat. Tänker på dej Aaglars, att det kan ske närsomhelst nu... Superhäftigt. Håller tummarna för dej.

Hej på er! Äntligen fått datorn igång och hyfsad ordning i bostaden. Men flytten blev värre än väntad eftersom barnen blev magsjuka och jag drabbades av blödningar som förmodligen berodde på överansträngning/tunga lyft. Blodkärl brast även i näsan, ögonen, i ansiktet och runt anklarna. Så jag ser rätt så galen ut. En hel del tänkte vi flytta själva, men såklart fick vi punktering under första flytt-vändan. Sanslös otur. Maken är nu extremt ödmjuk och väldigt trött.

Aaglars, det närmar sig!!! Så himla spännande. Mår du bra? 

Flannery, Svarta katten, hur går det för er? 

Ja. Aaglars, håller verkligen tummarna för dej, att det snart blir bebis.

Jag är i v 36+6 och märker att magen sjunker. Fundusmått 37 förra veckan. så jag har en stor mage som jag bär högt, precis som med de andra. Det börjar trycka på neråt och kan emellanåt göra rejält ont, men om det betyder att bebis håller på att fixera sig så är det ju av godo ändå. Jag har verkligen åkt på eländiga symtom denna gången, men tycker ändå att jag är välsignad som får uppleva detta en gång till. Maken sa just igår kväll, att "tänk, att du faktiskt blev gravid ändå, helt otroligt". Och så är det ju. Helt otroligt, och fantastiskt. Med det sagt måste jag säga att ödem och ichias from hell ställer till det för mig. Nätterna är rena farsen här; jag måste upp och kissa en gång i timmen, om jag inte vaknar av kramp i vaderna och måste skynda upp för att hinna sätta hälarna i golvet för att sträcka ut innan det drar ihop sig så att det bli omöjligt. Får panik då det gör så himla ont. Men skynda går ju inte. Bara försöka ta sig upp ur sängen är en kamp och på väg upp i sittande slår ichias till och jag fastnar helt, som en ihoprostad fällkniv. Min man försöker dra i mig då jag gapar att jag har ont och snart kissar ner mig, men han får inte röra mig... ha, ha, ha... Väl uppe är det brådis till toa men krampen hindrar mig från att ta ett endaste steg. Berättade för min pappa som höll på att skratta ihjäl sig. Och man måste ju ändå få garva åt eländet, som förhoppningsvis snart är över. Har nu försökt påminna mig om hur ont det gjort att föda, för att förbereda mig, men även om jag minns rent logiskt så infinner sig inte känslan. Usch, det blir en pärs alltså... men samtidigt så himla häftigt. Väskan är halvpackad och jag har en känsla av att inte gå full tid denna gången heller. Bara min mamma hinner hit, annars står vi utan barnvakt. Hon bor utomlands och bokade flyg redan i julas när jag berättade om  knodden i magen. Kommer om knappt två veckor... Idag har jag syndat och inte packat upp en endaste kartong. Såååå trött på allt som heter flytt just nu. Vill bara vila och äta vattenmelon.

Har ni bestämt er för någon speciell bilmodell? Toyota har ju en helt suverän 5-7- sätes. Är det Verso den heter?

Vi tog reda på kön med nr två och nu nr tre. Varit övertygad om pojke varje gång och haft rätt. Med tvåan var det mycket behändigt att veta då första sonens grejer givet kom till användning. Dessutom blev det för mig mer av en identitet på barnet i magen, och det kändes personligare på nåt vis. Samma nu tycker jag. Och så kändes det självklart för oss att berätta för våra pojkar, 6 och 8, om lillebror i magen. Även dom har haft glädje av att förhålla sig till nya syskonet genom att veta kön, måla teckningar, välja namn, köpa grejer etc. Lättare för dom att bli delaktiga tycker jag. Och nu, med bara veckor eller dagar kvar till förlossning, känns det helt rätt att veta att vi välkomnar en liten kille. Barnen är super-exalterade och ser fram emot lillebrors ankomst. Jag som varit lite bitterljuv under graviditeten, och tänkt mycket på att detta är sista gången (blir 43 i sommar) är nu rejält trött på den här kroppen och alla begränsningar jag känner av pga diverse krämpor, och är mer än redo för förlossning. Nu vill jag ha bebis!!!!!!!!!

Aaglars, hur går det? Några känningar? Gud, så spännande. Vi får starta en ny tråd sedan; "Vi som är över 40, och äntligen fått barn - igen." Ser fram emot att jämföra förlossningsupplevelse och stora-syskons reaktioner. Se nu till att vila och kolhydrat-ladda. Håller tummarna för dej att det händer snart. Men kanske är det bättre en vardag när barnen är på förskolan eftersom ni inte har tillgång till barnvakt? 

Asaros, välkommen! 

Här ligger jag i sängen och känner mej sentimental. Dags för Aaglars närsomhelst nu, och snart är jag på tur med bf 24 maj. I magen pressar killen från alla håll. Trångt nu, och jag känner mig otålig, tung och rastlös. Men det var ju inte alls längesedan vi delade vår längtan efter små sparkar, tecken på liv inifrån... Minns du Aaglars? Nu går vi här och räknar ner... snart är magen ett minne blott... Sista gången. Usch, så blandat det känns. Ville bara få ner på pränt hur oerhört upplyftande och stödjande det har varit att kunna skriva av sej här, och alltid få så fin support. Har betytt väldigt mycket för mej. Jag startade ju tråden i ren glädjeyra pga graviditet. Men sen kom missfall och sorg och jag tog paus härifrån. Det var nästan exakt ett år sedan. Och nu, nu blir det bebis närsomhelst. Helt otroligt. Tack för att jag fått dela resan med er. Kram och Godnatt!

Å Aaglars. Trodde du åkt in och att ditt tidiga inlägg berodde på att du fött... Förstår frustrationen, men det är ju "bara" en dag över. Snart kommer han! Jag har börjat få förverkar som gör mej nervös då vi har barnvakt först från söndag kväll. Har inte haft förvärkar innan så detta är nytt för mej. Vattnet gick utan förvarning med de andra två och på nåt märkligt sätt är man övertygad om att denna förlossning blir likadan. Jag skulle också bli väldigt förvånad om jag gick över tiden med ens en timme. Men, men... snart vet vi...

Ja Svarta Katten. Visst är det vemodigt. Samtidigt längtar jag ihjäl mig efter att få killen i min famn. Nu vill man bara att allt skall gå bra. Men passa på du, att njuta av den tid du har kvar. Hos oss var det maken som ville ha fler medan jag tvekade. Blev tvungen att bestämma mig pga min ålder. Insåg att jag skulle ångra mig djupt om jag inte tog chansen. Nu klarar jag knappt att se en nyfödd utan att bli galen av längtan.

Aaglars!!!! GRATTIS!!!! Vilken superförlossning. Underbart! Är såååå glad för er skull! Välkommen Gustav! Hjärtligaste kramar från mig!

Ja nu längtar man... känns otrolig att man redan är i v 38, men också som om tiden inte kan gå tillräckligt fort nu. Känner mig otålig och lite orolig. Jag har också gått och blivit sjuk, men feber och ont i ena örat och ena sidan på halsen. Misstänker halsfluss. Usch. Har inte tid att sitta på vårdcentral, men vill absolut inte vara sjuk under förlossning. Fortfarande i "upp-packar-tagen" efter flytt dessutom. Känner mej helt utpumpad och maken likaså. Åtminstone har att brustna blodkärl, utom ett i ögat, gått tillbaka. Såg bedrövlig ut ett tag. Vem har bf närmast efter mej?