40+ som äntligen är gravida - igen

Ligger sömnlös ännu en natt sedan förlossning. Den stora tröttheten borde infinna sig men jag går nog fortfarande på adrenalin. Har ju lidit ont av ödem senaste månaderna, och sett fram emot att bli av med denna vånda. Men idag svullnade jag plötsligt upp nåt extremt i hela kroppen. Kan knappt ta ett steg och min förfärade mamma ringde sjukvården. Blev lugnad av info om hur ödem förvärras 3-4 dagar efter förlossning för att sedan försvinna. Så för mig har det inneburit ännu en passiv dag med en mamma som tvättat, städat, strukit, tagit barnen till frisören, sytt gardiner till ännu ett rum och dessutom storhandlat. Snart åker hon hem igen och jag får separationsångest bara jag tänker på det. Har varit underbart att ha henne här och jag vet att jag bryter ihop fullständigt när hon åker. Usch. Hon bor i Spanien, alldeles för långt bort. Känner hur hormonerna orsakar känslomässiga svängningar nu och känner mig skör och sentimental. Vill vara glad, strålande lycklig. Istället känner jag oro och ågren. Men jag är ändå så oerhört lycklig. Lille gossen ligger hos mig, mage mot mage med mitt bröst i mungipan efter nattligt skrovmål. Livet blir inte större än så här...

Aaglars, du hinner väl ta hand om dig mellan amning, pajbakning och pyssel?!

För oss har det nu gått en vecka. Jag har som sagt njutit av min mammas sällskap. Inte så mycket för att jag behöver trygghet eller praktisk hjälp. Maken och jag har haft barnvakt en gång sedan vår äldsta föddes och vårt nätverk är nästintill obefintligt, så jag är mer än van att klara mig själv. Men min mamma bor långt bort och vi ses bara ett par gånger om året. Nu kom hon när jag mådde som värst, och hon både avlastade praktiskt och förgyllde vardagen med mys och trivsel. Nu åker hon och det blir vid varje avresa tydligt att vi ses för sällan. Jag märker att hon åldrats på ett annat sätt än om jag hade träffat henne oftare. Hormonerna gör mig känsligare än vanligt och jag har redan i vanliga fall svårt för avsked. Därför känns det otroligt ensamt att hon åkt. Att maken just nu måste jobba från tidig morgon till mitt i natten gör det inte bättre. Han är tröttare än jag just nu.

Theo är hur lugn och nöjd som helst, om han får amma två fulla bröst var och varannan timme. Bröstvårtorna är sönderslitna och gör förbannat ont, men det får gå. Glad att han äter och att jag har gott om mjölk. Jag njuter fullt ut av denna ljuvliga lille kille, och kan knappt tro att det är sant, att jag får uppleva detta fantastiska igen. Känns som jag skall spricka av lycka och kärlek. BVC nästa vecka, och det ser jag också fram emot. Tänk att man kan vara så här trött och så otroligt lycklig på samma gång.

Snart7, kände precis som du. Var sååå trött på den tunga magen och ville ha min bebis. Nu sitter jag ändå här, bara en vecka efter förlossning och blir sentimental över att graviditeten är över. Måste ha en rejäl tredagars-depp, då jag är så hejdlöst blödig och sorgsen, samtidigt som jag är mer än överlycklig. Har lite svårt att fatta att det hela är över, efter all denna väntan... Vill fånga nuet, stanna tiden, njuta fullt ut. Men med vardagens alla "måsten" rusar tiden iväg och plötsligt har en vecka passerat. Nätterna är mina med lillen. Ensamma i dubbelsängen bland mjuka filtar och tv´n som enda sällskap. Älskar vår egen tid, men är ju fruktansvärt trött när dagen kommer. Skall bli så skönt när killarna har sommarlov och man slipper de stressiga morgnarna. Maken tar ut halv föräldrapenning från och med måndag och gör så fram till september. Väldigt bra att man kan ta ut fp samtidigt numera. 
Ute och storhandlade idag. Första gången sedan bb. Var helt slut efteråt. Ville bara hem till trygga bubblan, bort från fulla parkeringar och högljudda butiker. Men det gick ändå... Man är rätt skör ändå, den här första tiden...  

Ja Aaglars. Dessa dagar passerar och kommer aldrig igen. Är smärtsamt medveten om detta. Känslorna är så stora nu och med väldiga skiftningar. Efter tre fina veckor har min mamma nu återvänt till Spanien. Jag reagerade som ett barn när hon åkte. Kände sån enorm saknad och ett tungt vemod över hur tiden går, och ingenting är evigt. Här har natten varit lång och jag är så trött att jag bara vill gråta. Samtidigt ligger jag och njuter av killens små ljud och andetag.
BVC-sköterskan kommer på hembesök även här. Samma trevliga ssk som vi haft till våra andra barn. Känns jättebra.. Mina två äldsta killar, 6 o 8, känns plötsligt väldigt stora. De är hur gulliga som helst och väldigt glada över lillebror, men de behöver oxå var sin portion av uppmärksamhet. Vardagliga konflikter skall lösas, läxor skall läsas, och allt hushållsbestyr som inte kan vänta. Tja, i denna tråden känner nog vi alla igen oss. Jag är så tillfreds och lycklig, men känner mej samtidigt så otillräcklig och sårbar. Sörjer att graviditet och förlossning nu för evigt är förbi. Har svårt att känslomässigt släppa taget. Fånigt, jag vet. Men det är ändå så jag känner. Väntade så länge på att mamma skulle komma och bo hos oss i nya hemmet. Såg fram emot allt trevligt vi skulle ha i hela tre veckor. Plötsligt är också den tiden förbi och nu skall man kastas in i vardagen igen. Vill inte.

BVC på hembesök idag. Efter en natt med hyfsad sömn känns livet lättare. Lyckats städa, tvätta och ta en promenad. Känns bra. Magen tar fortfarande plats och jag inser att jag måste aktivera mig om jag skall komma i mina kläder igen. Packat ihop gravidkläderna idag och fällt en tår över att aldrig behöva dom igen. Jösses, så sentimental man är. Är det bara jag, eller känner ni igen er?

Aaglars, vi kanske skulle ses på din tråd?! Var hittar jag den?

Erofila, välkommen! Härligt att tråden lever vidare genom nya, välsignade 40-plussare :) Javisst har man släng av baby-depp. Absolut. Men det känns ju ändå, även om logisk förklaring finns. Jag är ganska etablerad i vardagslunket nu och tror att sömnbristen är främsta glädjedödaren. Men de lyckliga stunderna infinner sig varje dag och jag njuter av min bebis som redan hunnit bli två veckor. Trots intensiva amningsnätter är natten ändå bästa tiden. Då är det bara vi två och jag får tid att ta in hela hans ljuvliga väsen. Tacksamt att mina killar, 6 och 8, är så otroligt förstående och hjälpsamma. Får lite dåligt samvete då de nog inte räknat med att de första veckorna skulle handla om sömn, såriga bröstvårtor och en massa förmaningar om att leka tystare, skruva ner tv'n och låta mamma vila ifred. Men nu är jag på väg att repa mej och hoppas på ett minnesvärt och harmoniskt sommarlov.

Oj, bröllop. Grattis!!! Härligt att alla på tråden verkar må fint. Kom just från BVC, älskar att gå dit. Så mysigt och så gott att få bekräftat vilken superfin bebis man har. Men tänk att han endast 18 dagar gammal gått upp ett helt kilo och vuxit 3,5 cm på längden. Har magknip och krampar efter varje matning. Kräks oxå. Men det är enligt BVC ingen fara. Enligt BVC är han glupsk och sväljer luft. Skall fortsätta med Minifom och lägga till Sempers magdroppar. Men det var slut på Apoteket här, så nu har jag skickat maken till stan för att handla. Imorgon skall vi göra gipsavtryck på små händer och fossingar. Handlat prylar på Panduro.

Oj så många på listan. Jätteroligt. Har tyvärr inte hunnit lägga till en ny. Har dessutom inte dator just nu, bara IPhone. Men om den ovan stämmer så lägger jag upp den vid tillfälle. Vår Theo kom 120526. Verkar som om mammor 40+ dominerar i år ;) Har en kille med mycket knip i magen nu, så de fyra senaste dygnen har handlat om att bära och bära och bära... Bröderna tycker väl att det är så lagom kul, men nu är det iallafall sommarlov.

Vad tycker ni tjejer, vem står för hushållsarbetet under föräldraledigheten? Hur är/blir det hos er? Är det givet att den som är hemma har huvudansvaret? Jag förväntar mig att min karl avlastar rejält hemma om han skall ha lyxen att få jobba. Han städar, handlar och sköter alltid disk. Dessutom leker han med de stora barnen. I gengäld är jag uppe själv på nätterna, låter maken jobba fria tider, inkl. kvällar och helger. Sen gör jag ju nytta hela tiden, som alla andra som är hemma på heltid. Träffade en annan mamma igår, mycket yngre. Hon sköter ALLT hushållsarbete, tar alla nätter, medan maken jobbar. De har också tre barn varav en nyfödd... Tänk så olika man lever...

Hur länge är man förresten nyförlöst och hur länge är en bebis nyfödd?

Så intressant att läsa allas inlägg :) fantastiskt hur alla familjer löser det på sitt eget sätt. Det är det som är så fantastiskt med att leva nu, tycker jag. Just att man faktiskt får och kan hitta sitt eget livspussel. Min man är ledig morgnar och fm, för det mesta. Därför hjälper han till hemma i den utsträckning han gör. Kvällarna är jag för det mesta själv med barnen, och då är det gott att slippa stortvätt eller skitiga toaletter. Men jag är oxå mån om att värna den uppdelning vi hade när jag jobbade. Vill inte hamna i hemma