40+ som äntligen är gravida - igen

Kloka ord Wimlan. Övertygelsen kanske fattas mig just nu. Hoppas ni skall trivas i nya hemmet och att nytt BVC gör skillnad. Stå på dig!!!

Sitter och gömmer mej i gästrummet och väntar på att Theo skall bli trött. Stackars maken leker och härjar sig till en stroke snart. Räcker att jag visar mig i dörröppningen så blir lilleman hysteriskt ledsen. Uschamej så jobbigt detta är. Jag ber en bön för att det blir hos oss som hos Aaglars... Ja, hoppas, hoppas nu att det blir en lugn natt. Tack alla sköna mammor, för att ni finns och stöttar. Nu skall jag dricka mitt vin och förhoppningsvis somna själv snart. Kramar!

Aaglars, Fy fasen rent ut sagt. En sån vidrig natt. Somna hos pappa går ju ok, men det är ju alla de tillfällen under natten som Theo vaknar och vill ha mamma/bröst. Även om jag ligger i annat rum så hör jag honom vid minsta lilla, låg och lyssnade efter att maken skulle agera snabbt och ömsint. Men det dröjde, och dröjde och dröjde... Han vaknar inte förrän Theo redan är riktigt ledsen. Sedan var det liksom kört. Han grät till han spydde en gång. Fyra såna episoder inatt. Mycket värre än förra veckan. Och sedan kl 6 har han klängt på mig desperat. Jag tjoar och skrattar och trixar när han vill under tröjan. Maken däremot är trött, grinig, suckar och ojar sej. Ändå har jag pratat med honom om att det underlättar för alla om man lägger 110% i ett par dygn . Han är sur och seg. Då hatar jag honom. Tog upp nattens beteende och han svarade bara "ja e ingen mamma". Skitgubbe!!!!!!!!!!! Jag är också helt slut, men ändå anstränger man sej för att det är lättast så. Till och med våra "stora" pojkar gullar extra, hjälper till och leker med Theo. Nä usch för karlar. Så känner jag nu. Men det går väl över. Skall vara borta hela fm, ärenden, bilbesiktning och tandläkare, så maken är extra ledig och hemma med Theo. Blir bra hoppas jag. Ha det fint nu. Kram!

Aaglars, tack för att du finns

Ja Theo har ju aldrig varit stor i maten, men numera äter han det han ska. Visst misstänkte vi att nattamning kunde vara orsaken till hans klena aptit, men så tänker vi inte längre. Nej, han har definitivt bröstet för mys, tröst och trygghet. Numera ligger han ju sällan i sängen och tömmer ett helt bröst. Han snurrar, står på alla fyra, står på huvudet, klättrar på mej... alltmedan bröstet är i munnen. Och när han sover, helst på dagen, vill han gärna ligga nära med bröstet i munnen hela tiden. På natten vaknar han, äter lite och släpper efter ett tag och ligger ofta ganska självständigt. Men han rör sej som en gymnast och vaknat 5-8 gånger/natt. Så har alla mina tre killar gjort, men de största pojken tog vällingflaskan vid 11 månader och nr 2 hade både välling och napp vid 6 månader. Lättare då, när man har nåt annat att erbjuda. Theo dricker ju bara vatten. Det löser väl sig till sist. Det är ju bara det att man går igång känslomässigt. Urdumt. Får försöka tänka logiskt och koppla bort känslan. Idag och inatt blir det väl en timme i taget. Hoppas att krisen därefter är över. 

Det jag tänker på nu är fortsatt samsovning. Jag vill ju kunna erbjuda närheten om natten. Hur skall det gå utan bröstet? Vi får se... Nu skall jag rusa iväg och laga en trasig tand och hitta presenter till skolfröknarna inför avslutning. Theo är med pappa på öppna förskolan. Maken är superbra på sånt, men utan sömn funkar han inte. Blir värre med åren dessutom. Men, men. Vi visste väl hela tiden att kvinnan är det starkare könet, haha. 

Ja det funkar här, timme för timme. Han gnäller ju och vill suga/bita på min hals ibland men han är lätt att distrahera tack och lov. Just nu verkar han klara det bättre än jag. Suck. Saknar amningen. Jättemycket. Jag trycker och masserar i duschen morgon och kväll. Vänster bröst värst. Men det går.

Trillade dit. Utan så värst mycket övertalning. Men bröstet var proppfullt och han var så trött och bedjande. Underbart att få amma en sista gång, och han var så lycklig. Somnade gott och tryggt. Farväl ljuva amning. Det var sista gången 

Min tappre son... han klagar väldigt lite, suger och slickar på min kropp så fort det finns en bar yta, men bara lite försiktigt och med bedjande blick. Så har det varit. Nu är det bättre, och jag som borde vara glad är ändå lite ledsen att livet för min gosse tycks gå vidare. Nätterna är ännu inte helt komplikationsfria och det har varit tufft för mig att somna honom om dagarna. Istället för bröstet har vi dansat tills han somnar, till han favorit Mando Dias tolkning av Gustav Frödings Strövtåg i Hembygden. Blir ju knappast mindre känslosamt med en sån truddelutt men han älskar den. Theo har ju envist ratat flaskmatning i alla former och vällingen kväljer honom. Vi har testat ersättning oxå, men förgäves... tills igår. Då prövade jag igen. Fick ett infall och hittade en liten paket med modersmjölkersättning, värmde och hällde på hans lilla vattenflaska. Och han drack! Vi låg mage mot mage precis som vid amning och han släppte mej inte med blicken för en sekund. Sedan somnade han. När han fick bröstet gjorde han ju alltid höga suckar av lyckorus och himlade med ögonen, skrattade och visade sån oerhörd tacksamhet och glädje att vi filmade honom flera gånger. Det lär jag inte få uppleva igen, men jag får vara nöjd med att han tar flaska. Det betyder ju att jag kan sova hos honom igen. Klämmer jag på brösten så finns där mjölk men det kommer inga strålar länge...

Varför grinar jag nu? Varför är det så jobbigt att skriva detta? Usch vad jag blir trött på mej själv  

Aaglars, hur går det för er? Alldeles utmärkt kan jag tro  

Underbara bilder. En härlig tid nu att ha smått. Theo ute från morgon till kväll om han får välja. Sitter vid ytterdörren med sandalerna i handen redan i gryningen. Nu sover han bara en gång om dagen så det är enklare att vara ute dessutom. Hemma klättrar han på ALLT, så man måste vakta hela tiden. Tiden springer iväg och jag börjar förbereda mej mentalt på att börja jobba igen. Blandade känslor. Kram på er!

Ja spjälsängen.... Vem uppfann den? Har aldrig varit något för oss. Här samsover vi och planerar fortsätta så. Mellankillen sov hos oss till han var 6, och äldsta pojken fick egen säng när han var 2. Jag vill gärna ha Theo hos mig i sängen ett bra tag till. Att avsluta amningen var tillräckligt stor förändring att hantera på ett tag.

Hej och välkomna alla nya! Det var jag som startade tråden. Vårt tredje barn fyllde 1 år den 26 maj. Jag fyller 44 i augusti. Barn nr 1 kom när jag var nyss fyllda 34, barn nr 2 kom när jag var nyss fyllda 36. Har haft väldigt lätt att bli gravid alla tre gånger. 1-3 försök har behövts. Kollat ägglossning varje gång med sticka. Nu sista gången hade jag en "missed abortion" innan, men blev gravid direkt därefter. Finns att läsa om i början på tråden för den som vill.

Aaglars... ja här samsovs det utan en tanke på avslut. Efter tio år med barn i sängen känner vi knappast till nåt annat. Ångrar ingenting, trots bökiga nätter och värkande kropp. Snart börjar jag jobba och maken blir hemma. Blandade känslor inför detta. Känns ok att komma tillbaka i arbete då jag har bra jobb och trivs gott, men jag har svårt att hantera hur tiden flugit förbi. Saknar t ex fortfarande amningen... Vi letar fortfarande hus och känner frustration över brist på objekt när vi äntligen bestämt oss och sitter med lånelöfte i handen.

Efter flera dagar i rad i värmen, på badstrand och sedan vid grillen om kvällarna skulle jag nu välkomna svalare luft, regn och vind. Puh... den här värmen och solen är inte min grej och jag förfasas över hus snabbt hemmet överhopas av tvätt och allmän röra när man släpper på rutinerna. Men barnen är glada!  

Erofila, hallå!!! Kul att du tittar in. Hur går det? Har sommaren varit fin och ser hösten ut för eran del? Berätta gärna 

Vargzaga, välkommen! Hur går det, hur mår du? Berätta gärna.

Aaglars, hur gick det på Barnkliniken? Vad sa dom??? Tänker på er massor. Att Gustav är en glad, lycklig och busig kille vet vi ju, men såklart vill ni ha svar på varför dom där förbaskade kurvorna visar sej som dom gör. Håller tummarna för er! Själv biter jag på naglarna inför jobbstart och husvisning på söndag. Har redan hittat drömkåken vid havet och tackat nej pga långa avstånd, bl à till skolor. Kändes tungt. Men nu har vi riktat blickarna mot mer realistiskt objekt. Får se hur det slutar...

Jag håller med Aaglars där, att BVC litar på att jag kan min grej. Hade gärna blivit lite mer ompysslad. Efter 1-årsbesöket har vi inte ens fått en ny tid...
Jodå, vi flyttade tre veckor för bf. Ett litet helvete. Men då flyttade vi till stor lägenhet för att komma närmre barnens skola. Vi trivs och har gott om utrymme, men längtan efter "eget" nu med tre ungar har blivit övertydlig. Så nu söker vi ett hem att stanna i. 
Stackars Gustav! Hoppas han snart kryar på sej. Jag börjar jobba nästa vecka och nu när det är såpass nära vill jag bara komma igång. Det blir nog bra. 

Håller med!!! Absolut vill jag att man tar i för mycket än för lite, särskilt när barnen är så små att de inte kan föra sin egen talan.
Wimlan, kan du inte ta upp din oro med vårdpersonal och kanske få tydligare förklarat varför de gör vad de gör. Kopia på journal är ju oxå ett sätt att känna sej mer delaktig. Jag förstår och respekterar hur du resonerar, och visst är barn olika och unika små varelser. Men kanske just därför skall man behandla var och en av dom individuellt och inte generalisera eller gömma sej bakom att "allt är normalt" (menar nu sjukvården, inte dej). Vad säger din magkänsla?
Här har vi lyckats få det ingen vill två dagar innan man börjar jobba igen.... Löss ... Har alltid lyckats undvika det, men nu åkte vi dit. Stora killen sov över hos en kompis för några veckor sedan och blev smittad där. Den familjen valde att inget säga och på så vis hann det gå långt här innan vi upptäckte. Dålig stil när man har små barn och allt.  Väldigt trevliga annars, men nu var vi tvungna att konfrontera då vi inte kunde fatta var man får löss mitt i sommaren... Blir både arg och besviken.

Annars? Hur har ni det?