Vi som vill leva kvar i relation trots otrohet - kom hit så stöttar vi varann

Jag undrar hur att detta med osäkerheten, de tankar man har och hur man förändras som person påverkar förhållandet?
Många gånger känner jag mej trist och jobbig (när man har en sån dålig dag), och den där riktiga lyckan och glädjen många gånger lyser med sin frånvaro...

I dag känner jag mej besviken! Vi pratade för några dagar sen och jag sa att jag inte kunde leva med att ständigt vara osäker. Sa att jag ville han skulle prata med mej, "lägga korten på bordet".
Någonstans inom mej trodde jag att han skulle tänka över det här, men idag har han skrivit ett mail till en kvinnlig bekant...
Bara kort, men han skrev att hon skulle komma förbi på hans jobb och hälsa på...
Jag är osäker på vad han vill med denna kontakt, är det bara nåt för spänningens skull? Skulle han träffa henne, är det slut på en sekund... då är det färdigfunderat!
Bläää... vi har ju barn o jag misstänker att det är en till på väg.... kanske därför jag känner mej extra ledsen.

Ja, vi får väl se vad som händer!

åh en tråd för mig! vill dela med mig av min historia. Sambon och jag separerade förra våren. Till sommaren började vi dejta igen och sa att vi skulle ge vårt förhållande en ny chans. men samtidigt som vi dejtade träffade han sitt ex, som han har varit otrogen mot mig med en gång tidigare när vi var yngre. Vet inte om de hade sex, men från hans sida var det en kärleksrelation iaf. det var hon som bröt med honom pga mig. Vilket eg har varit det största problemet för mig. Jag känner mig som hans andrahandsval. Om hon hade velat ha honom, hade han verkligen flyttat ihop med mig igen då? jag försökte gå vidare, han sa att de inte skulle träffas mer. 

men nu kom allt upp till ytan igen. jag väntar nu barn nr 2 och han har varit oengagerad sen start. känner att han blir mer och mer avståndstagande och jag blir mer oh mer misstänksam. i helgen jobbade han. fick veta efteråt att han hade gått på en fest där jag vet att hon var, på arbetstid. han har aldrig ens tid att ringa mig när han jobbar, men det hade han tid med! var det för hennes skull han gick? blev misstänksam oh började snoka på nätet. läste på hennes blogg att han hade ringt henne precis efter att vi hade flyttat ihop igen. så länge höll han alltså sitt löfte om att inte ha kontakt med henne! sen gjorde jag nåt fult. kollade hans fb-mail. såg de hade träffats bara han oh hon i november förra året. utgår från att de fortfarande träffas sporadiskt bakom min rygg... jag vet inte vad jag ska ta mig till. känns som jag håller på att bli tokig! känner mig bortvald oh oälskad. känner mig som hans andrahandsval för tydligen vill han inte vara utan henne... jag har ingen tillit för honom efter detta, oh jag vet inte ens om det är lönt att konfrontera honom, jag kommer ju ändå inte tro på vad han säger... 

Är övertygad om att man aldrig blir densamma som man var innan otroheten, och det menar jag inte på ett negativt sätt. Det kan finnas negativa saker i detta, men jag vill lyfta fram det positiva (mycket uppmuntran i denna tråd, vet ni...), jag var så rädd i början av krisen när allt uppdagats (i höstas) att mitt liv var förstört och att jag aldrig mer skulle kunna känna tillit och trodde att jag skulle fortsätta bete mig på som en paranoid, neurotisk spillra som chocken gjorde mig till, för alltid. 

Nu nästan ett år efter kan jag känna lycka långa stunder, lugn och harmoni har flutit ut över "sårskorporna" av sveket. Allt är inte frid och fröjd förstås, det kan räcka med en association till händelserna i höstas för att marken ska gunga och att det stinger till av smärta och ibland kommer det ett vredesutbrott över min man. Det finns alltid en vaksamhet och öppenhet mot att möjligheten finna att man kan bli drabbat igen, men den känslan blir tunnare och mindre påtaglig med tiden, det känns så. Tankar som "tänk om detta är en skicklig manipulation" flyger förbi när något är riktigt bra och verkar positivt i förhållandet "varför är han så ovanligt vänlig...hm". Det är sorgligt, men den läkning jag sett hittills ger hopp även om det.

Kämpa på vänner, ta för er av livet och se till att ni får må så bra som ni förtjänar.

Kram/ 

Numera, en månad efter att obehagligheterna kom upp så känns det bättre. När de fruktansvärt jobbiga tankarna och framförallt bilderna kommer upp fösöker jag hitta ro i bilden att vi trots allt valde varandra. Det är vi som kysser varandra så fort vi kan, vi som älskar med varandra. Den andra fick bara en öiten del, medan jag får varje gång vi träffas. Får stor tröst i det.

Jag håller på att ge upp.... :( Han lovade mig guld och gröna skogar, bara jag gav honom en sista chans... inte höll han det... vi är tillbaka i gamlja hjulspår, och han tar mig för givet... han är varken go, öm eller kärleksfull längre... känner mig så djävla lurad, hade jag vetat detta hade jag förstås aldrig gått på det här igen,... vårt gamla hus "där allt hände" är sålt, men det lutar åt att jag själv kommer att bo i det nya huset... utan honom...

Jag förstår dig, jag har den sida du berättar om då och då också. Jag undrar om jag inte befinner mig i "guld och gröna skogar"-fasen själv just nu, skuggat av misstankar. Frågade faktiskt rent ut i går om detta var något vi håller på med, tills han kommer in i en ny "kris" eller liknande och behöver något annat nytt. När man är rädd att förlora viktiga saker i livet kan man bli mycket manipulativ. I bland tänker jag att det är dags att börja bygga reservplan där jag själv spelar huvudrollen, och inte någon som "bara" lever vidare och försöker reparera. Det som väger emot att jag inte vill ge upp än, är inte redo för att "tippa hela skeppet" och ha delat boende med allt vad det innebär. Vill inte ge barnen det barndomsminnet, men vi får väl se om det till slut nödvändigt i alla fall. Just nu vet jag inte...

Läser era berättelser men orkar inte riktigt samla mig för att komma med något konstruktivt. Andas, vänner, glöm inte att andas bara.

Vi har haft ännu fler "djupa samtal" och jag tyckte att allt kändes jättebra efter det. Sen var vi iväg på ett antal fester, alla har semester och sådär. Och alla skuggor virvlade upp som en storm i magen när folk kramas till höger och vänster, han med andra och jag bara tystnar, blir kall och sittande i ett hörn. Fan! :'(

Hej vännen, var det länge sedan det hände...? Du, jag tycker du ska öppna dig för några nära vänner, eller en syster, bror i förtroende ungefär som här - drick lite vin (eller varför inte mycket...=) och älta på, det gr mer nytta än att hålla inne med skräpet. Du måste låta processen ha sin gång - och som en av mina vänner sa nyligen - X, du kommer att gå ut starkare än någonsin ur detta - när du är färdig.

Kram - jag är på din sida - vad behöver du - känn efter.

Fast vi har ju redan varit där... vi hade separerat i 1,5 år innan vi nu "försöker igen", vet precis hur det är med barn varanna vecka...både alla fördelar och nackdelar... skiter det sig nu tycker jag mest synd om barnen som tror på en hel familj igen :(

Det känns som det är sååå vanligt med att partnern går bakom ryggen, och är otrogen på något sätt... känns som jag förlorar tron på att någon gång få vara riktigt lycklig.
Att ibland tappa fotfästet och nästan drunkna i känslor, av mer negativ sort... hur länge orkar man med det.
Som nån skrev tidigare, Andas... det känns som man glömmer det ibland.

Jag famlar efter halmstrån... vill inte släppa taget, fast en del av mej känner att jag inte kommer att bli lycklig på detta sätt.
Jag vill ju leva tillsammans, med våra barn... andra på väg...
Vill bara gråta nu....

Hoppas morgondagen blir bättre!

kram på er