Vi som vill leva kvar i relation trots otrohet - kom hit så stöttar vi varann

Måste ni ha bekräftelse från någon annan att ni duger? Ursäkta men det är inte så man bygger upp en bra självkänsla..

Ja, hur tacklar man det här? Man vill ju inte förvandlas till ett svartsjukt kontrollerande monster. Är det bara att bita ihop och låta sig utsättas för det? Likt kognitiv terapi? Är rädd för den dag min karl går ut ensam utan mig, kommer troligen sitta hemma livrädd då. Och förhoppningsvis känns det bättre till gången efter iom att inget obehagligt hände.. jag försöker intala mig det iaf.

Jag vet som sagt inte alls... det är nästan som att man väntar på att något ska hända. Och då får man säga "vad var det jag sa, jag visste det!". Vill man det? Verkligen inte!!! :( Jag vill inte ha rätt i min rädsla. Vill ju bara slippa vara rädd och tro att han ska lämna mig bara för att han träffar någon nyskild, livstörstande och sprallig tjej som inte börjat ställa krav på den gemensamma tillvaron ännu. Så hur gör man...?

Ja, visst är det detta som är kärnan i problemet på något sätt. Om man jämför krisen efter ett dödsfall t ex, när man vet att bara sorgen får gå över så kan det inte bli värre (förutom att man har rädsla för att någon annan kanske dör,,,), så har krisen efter otrohet kvar "satt klorna i en" på ett annat sätt, det finne en förväntansångest att det "inte är över" att man inte kan få sörja klart och lämna det bakom sig. Kanske har de som upplevt svår sjukdom detta dilemma. De är rädda att det ska komma till baka och "anfalla", fast  lömskare och från ett annat håll...?. Det väcker en malande oro.

Vi hade nyligen ett samtal där han satt och beklagade sig över sin dumhet och hur allt var en idioti som han gjorde när han var helt knäckt, kände sig som en annan person bla bla. Det känns bra i stunden att höra det, men skadan efter att ha blivit så grundlurad som jag blev, gör att att alla "misstänksamhetsmekanismer"börjar vibrera i kulisserna efter ett sådant samtal. Typ, tänk om det just är sagt, för att jag ska känna så och invaggas i trygghet...ja man kan bli galen. 

Mitt hopp ligger i "tidens läkning". Jag tänker på andra svåra saker som man intre trott man ska kunna få distans till när man är mitt i det, men så plötsligt är de en del av historien och andra problem (och bra saker) får ta dess plats istället. 

 

Jag tror på att om man pratar om det när det är jobbigt så kommer det så småningom inte göra lika ont. Att det kommer avdramatiseras. Och att jag kommer förstå och acceptera att det var en jobbig sak som hände. Jag hoppas det är så iaf.

Känner så igen det ni skriver om ... denna "hända-igen-ångest"
Det är som man bara väntar på att det ska ske igen....

Hur ska man kunna leva med någon då man är så rädd?
Jag håller ibland på ge upp vår gemensamma familj pga den rädslan, tanken försvinner aldrig...

Jag tror man någonstans får acceptera att partnern och man själv ändå valde varandra. Leva i nuet. Glädjas åt när förhållandet är bra och inte låta rädslan för vad som skulle kunna hända ta överhanden.

Måste flika in här känner jag, vill påminna som vanligt om att denna tråd är för uppmuntran och stöttande i arbetet med att komma tillbaka efter det djupa såren efter otrohet. Du är alltså lite i fel tråd om du är ute efter en diskussion om vilka metoder dessa människor använder för sin läkning. 

Om du faktiskt vill försöka få en bild av varför man söker bekräftelse i kölvattnet efter det djupa såren otrohet plöjer upp i själen, så är orsaken just det. Att försöka läka och bygga upp sig själv. Även någon med en riktigt bra självkänsla kan råka illa ut och få den fördärvad tillfälligt av en kris, den första tiden efter en sådan skada måste man bygga med allt man komma på. Därför har vi attityden att inte döma vad var och en tar sig för, utan istället försöka ha en diskussion runt det på ett konstruktivt sätt och i bästa fall få någon att må bättre. Självkänsla kan byggas på många sätt, men i en akut kris tar man till vad nöden kräver. Var och en gör sina egna personliga val i den frågan.

Vissa saker måste upplevas för att man ska ha tillräckligt med insikt i dem, tro mig. Hade ingen aning om vad otrohet innebär för den som utsätts för det, innan det hände mig. Nu vet jag.

Hej igen,

Nu har jag varit med här tillräckligt länge för att ha hittat vad jag tror är ett förhållningssätt, en livsstrategi. Den är inte revolutionerande och löser alla problem, men ändå - kanske inspirerar den någon.

Har i a f några punkter som är viktiga "stepstones" och fasta punkter, medan tiden får göra sitt. Så här ser det ut just nu:

*Hålla ihop familjen, se till att barnen har det bra och så tryggt som möjligt, utanför vuxenproblemen
*Se till att jag mår så bra som möjligt och stärker mig på det sätt som min kropp signalerar att jag behöver
*Inte håller inne med ilskan och sorgen när den kommer, låter min man bli medveten om konsekvenserna
*Pratar med vänner om det som är jobbigt (+familjeliv)
*Har min trevlige manlige vän som stöd "kick" och uppmuntran i "reparationen" av mig.
*Inte inleda någon intim relation med någon annan man, innan jag vet att relationen med min man inte är värd att lägga mer tid på.
*Lyhörd för mina behov i livet, ser till att göra det som får mig att känna mig levande.
*Sätter hårdare gränser för hur min man får behandla mig i fortsättningen.

Kram kram


 

Usch, ja precis så. Dödsfallet är en process där man måste lära sig leva med förlusten. Det blir inte mer än det redan är. Kanske mer som cancer. Upptäckt, bortopererad, rehab och sen då? Ovisshet livet ut. Fast i fallet otrohet kan man välja att bryta upp. Tror ändå att rädslan följer med en till nästa förhållande. Man är skadad för alltid, oavsett partner. Kan man läka tillsammans med sin partner blir man starkare, men jag tror det är så väldigt svårt.

Vi har haft ett långsamt samtal idag. Ett då jag försökt berätta hur ont det fortfarande gör och hur kombinationer av olika saker han gör puttar omkull mig till att bli den där svartsjuka, livrädda lilla människan som bara vill låsa fast honom i något glastorn och ha full koll. Något som förstås är helt orimligt! Jag kan inte begära att vissa personer utesluts, varken ex eller gamla/nya vänner eller de han strulat med samtidigt som han har mig.

Men hur får man distans då? Låter man tiden gå och utsätter sig för ovissheten? Håller man tyst och försöker kväva svartsjukan och rädslan? Eller berättar man om den utan att kräva agerande på den? Jag vill inte bli kontrollerande och få som jag vill... tror inte det leder till något bra.Jo, visst har man valt varandra. Vi har valt och uttryckt att vi vill läka tillsammans. Det är bra, det är helt fantastiskt när vi är tillsammans. Det är när vi är ifrån varandra, vilket är rätt mycket, som oron börjar gnaga. När det blir flera dagar i stöten slår det till slut över till panikgråt och tankar som inte går att sortera till något vettigt.

Och jag kan bli rädd för att rädslan påverkar honom. Det gör den v'äl ofrånkomligen. Jag blir rädd att han ska bli osäker och tro att osäkerheten sitter inom honom. Och att eftersom jag ändå tror att han ska göra det igen - gör det igen.... :-/ moment 22