Känns bättre nu, tror jag fick en hormonrush, kunde bara gråta i sängen i morse, men tog mig i kragen och gick med ut i solen. När man har en glad 2,5 åring som använder sängen som studsmatta och säger roliga saker så är det svårt att hålla sig för skratt även när man är ledsen. Det är nog också 1,5 års spänningar, att hålla skenet uppe trots hopp, besvikelser och hormonbehandlingar i 6 ivf försök som kommer ut och gör sig påminda. Har sovit dåligt senaste två månaderna och semestern är lite för social för att vara avkopplande. Ska ta bättre hand om mig, vila och försöka träna lite. En dag i taget och jag vet ju att det ändrar sig, ingenting är ju konstant, men det blev lite övermäktigt när minnen som man förträngt av det jobbiga med en graviditet gjorde sig påminda, då kändes 40 veckor långt. Jag ska boka in lite roliga saker så att tiden inte bara blir en väntan utan lite roliga milstolpar också.