Anonym (ledsen) skrev 2013-11-05 10:34:10 följande:
Ja, barnlängtan är en stark drivkraft. Det är väl bara så och man vill ha olika många Fast nog är desperationen mycket mindre än när jag inte hade något barn alls. Utan barn skulle jag ha en otrolig sorg så jag är glad för mitt barn varje dag.. Men tycker det är viktigt att ha syskon, speciellt som vi inte är så unga. När barn blir stora spelar det ingen roll att det är fem år men nu spelar det roll. Jag hade velat haft 2,5 till 3,5 år mellan barnen. Fem år tror jag är för mycket...de är på olika nivåer.
Förhållandet har inte klarat att min sambo sa nej. Jag tänker på det jämt...att han tycker vi ska slänga våra embryon, vårt barns enda chans till biologiska syskon. Han skäl är..vår relation är dåligt..vår ålder och att .jag hade en usel graviditet och så tyckte han att jag var för orolig första året med barn. De tre första skälen är vettiga men det sista tog jag illa upp för... Jag frågade honom för två år sen och han har inte flyttat så då kunde vi redan ha ett barn på nästan 1,5 år...och vårt barn ett syskon... Är det så fel att vilja ge embryona en chans till liv? Min sambo kommer inte att ändra sig till helhjärtat ja. Bara till helhjärtat nej i så fall men det är sent påkommet. Det borde han ha sagt förut.
Håller du med om att det är psykisk terror att säga ja men visa nej! Bättre då att säga nej. Då hade jag itne haft något val och faktiskt gått vidare och fortfarande haft en minichans att hinna träffa någon annan. Att bete sig så till mig som nästan har sjukligt svårt att ta beslut.
Jag förstår dig. Håller absolut med om att det är det sätter dig i en väldigt jobbig situation att säga bdåe ja och nej som din man gör. Och att ert förhållande inte klarar ett nej är en bra poäng.
Men det finns väl antagligen något skäl til att han inte säger tvärt och klart nej och frågan är vad det skälet är? Vet du eller han det? Även om hans agerande har skadat dig mycket, och det är lätt att förstå det, så varför gör han det? Är det för att medvetet plåga dig? Om inte, är det konflikträdsla? Det kan inte vara så att han har en liten öppning mot ett ja men att hans "ja med ilska" är en ilska riktad mot att han blir pressad? Svårt för en utomstående att spekulera i förstås, du vet antagligen svaren.
En annan sak jag tänkte på - finns det någon chans att ni kan få samtalshjälp? Familjerådgivning är inte så dyrt (subventionerad) och oavsett om det blir fler barn ellelr ej så är ju detta en fråga ni skule behöva prata om. Men tyvärr är ju många män livrädda för att sätta sig ner med en tredje part och prata om förhållandet. Jag har själv goda erfarenheter och då är min man konflikträdd och väldigt sluten av sig.
