Ensam längtan om syskon.

Fy vilken jobbig situation. Han verkar ju ha bestämt sig. Åtminstonde just nu.

Det där med att slänga och ge bort bebissaker är svårt. Vi har varit tvugna att sortera bort saker men dte har väl aldrig varit något uttalat om att vi gör det för att vi aldrig kommer att få användning för det, utan för att vi inte haft plats. Tonåringen har däremot kommenterat det med att det är ett bra tecken, hon vill inte ha fler syskon! :(

Funderar på att ta upp saken igen i helgen men eegentligen är det väl inte läge. Strul med tonåringen och jag tror att mannen inet är sugen på idén om att få ännu mer att rodda i framtiden. 

Så har min man också reagerat många gånger. Bara blivit tyst. Antagligen av rädsla att säga något som kan liknas vid ett löfte eller näring åt en förhoppning.

I helgen berättade min man en historia i detalj om en bekants bekant som höll på att dö vid förlossningen med sitt tredje barn. Jaha? Lite fånigt sätt att försöka avskräcka mig från ett tredje barn. Det kund eju lika gärna ha hänt med första barnet i så fall och det är väl större risk att bli överkörd av en bil i så fall. Suck. Är också nedstämd i barnfrågan. Känner också att tiden sticker iväg för mig. Fyller 38 tidigt i vår. Om han inte ändrar sig så måste jag nog ta ett allvarligt snack med honom, kanske under julledigheten om att det är nu (eller ganska snart) eller aldrig.
   

   

Kom på en annan sak. Flera av er har varit så raka med er önskan om ett barn till, på ett sätt som jag inte vågat. Jag är rädd att skapa för mycket press så att mannen ska slå bakut av den anledningen. Men eftersom tiden tickar iväg så har jag snart ingenting att förlora känner jag.

Funderar på sätt att vara tydlig utan att ignorera hans ståndpunkt. Ibland blir man så taktisk och beräknande i detta. Kanske ska jag bara säga precis som det är - att jag går och hoppas på olika saker. Till exempel att fråga honom vad han hoppas på. Jag hoppas på två riktigt stora saker just nu - två drömmar: Den ena är jobbrelaterad och den vet han om. Den andra är detta med ett barn till. Jag går ju och hoppas på att han ska säga "nu kör vi!" (den känslan är ni ju bekanta med i den här tråden). Kanske bara ska säga så. Det är det jag önskar mig i julklapp av honom. ;)

Ja, det är hemskt, men om man skulle resonera så om alla risker så skulle man ju få ställa in hela livet.

Risken att dö vid en förlossning i Sverige är oerhört liten. Däremot har jag tänkt på att risken för downs och andra sjukdomar hos barnen ökar med föräldrarnas ålder. Men det verkar min man inte fundera nämnvärt på, eftersom han kan tänka sig ett barnt ill "senare". Samtidigt får jag väl inse att det där "senare" snarare är ett sätt för honom att undvika frågan. 

Rent taktiskt kanske du ska strunta  i att önska dig den där träningsboken och "bara" önska sig en beis? ;) Annars kanske han tycker att han uppfyllt en av dina två önskningar om han köper boken och då kommer han ju för lätt undan.

Suck. Känner verkligen att jag borde byta fokus ett tag. Försöka rikta in energin på andra saker. Det känns bara hopplöst. Men jag kommer att fortsätta att skriva i den här tråden, det är bra terapi. :)

Men känns inte så stor idé att ens ta upp barnfrågan just nu. Det är en del strul med 19-åringen och jag kan liksom inte se att vi skulle ha plats i vårt liv (både vad gäller energi och fysisk plats) så länge hon bor kvar hemma. Synd att det ska vara så svårt och dyrt för unga vuxna att flytta hemifrån. Tyvärr ser hon rätt ofta på sig själv som ett barn fortfarande.

Jag märker att jag blir negativt inställd till henne tyvärr, just för att jag börjar se henne som ett hinder för att skaffa syskon. Det är ju inte så konstigt eftersom hon på sätt och vis är det också. Men det är ju inte hennes fel. Och de barn som redan finns har ju rätt framför de som ännu inte finns. Men - samtidigt känner jag ju mer och mer att hon faktiskt inte är ett barn längre och att båda vi och hon skulle må rätt bra av att hon flyttade hemifrån och kom igång emd sitt eget liv. Att hon bor hemma detta år är ju helt okej men jag hoppas faktiskt verkligen att hon flyttar till nästa höst. I min önskan väntar vi ju barn då, men det vette sjutton.

Ja, ni hör ju. Jag ältar. Fast jag är på jobbet och har massor att göra. Därför borde jag verkligen tänka på andra saker som är bra och positiva. Önskar bara att jag kunde stanna min ålder lite och inte fylla 38 så jävla snart!!! 

   
  

Idag kom barnfrågan upp på familjerådgivningen vi går på. Mannen tog upp det och visst, det var väl bra att det diskuterades. Men samtidigt känns det nu som om det aldrig kommer bli något mer barn och fast jag visste att det var ditåt jag lutade så känns det så himla deppigt. Mannen har naturligtvis alla goda skäl i världen att det inte funkar emd ett barn till och jag har inga motargumnet förutom att jag vill helt enkelt. Han har alla triumfkort på sin hand. Jag förstår honom ju och alla hans argument, men jag vill ju i alla fall.

Jag var ärlig och sa att det kommer att bli en sorg för mig om dte inte blir fler barn, men att jag inte kommer att bli bitter för livet utan i så fall ska jag göra vad jag kan för att hitta andra saker i livet och att jag inte kommer att hålla det emot honom. Men han tyckte i alla fall att det var pressande att höra det. Han menade också att han kanske också VILL ha ett barn till men att han inte tycker att vårt förhållande eller vår lvssituation skule klara det. Men det beror väl i sin tur på om man vill och är motverad til flera barn.

Jaja, nu ska jag sluta. Tung dag. Det värsta är att jag känner inte att jag kan lova att jag inte blir bitter på honom i framtidne om han sger nej. Svårt att lova det liksom. Jag har inte ens börjat känna efter hur det skulle kännas på riktigt att det inte blri fler barn.

Idag ligger gårdagens samtal som en tung filt över mig. Känns dessutom inte som att jag ens har rätt att sörja när jag redan har två barn och dessutom inte har ett enda vettigt skäl till varför det skulle vara bra idé att försöka få ett barn till. Han har alla argument (och säker sympati om han skulle kolla med vänner och bekanta) och det enda jag har är att jag vill. Och mitt i det ska jag skona honom eftersom han mår dåligt av att jag är ledsen för barnfrågan. Jag drivs inte av någon lust att straffa eller hämnas honom men jag tänker inte skyffla undan min sorg för att skona honom.  Det är ju inte så att det egentligen går ut över honom eller barnen så mycket heller just nu, dte rä mest i stunder då jag är för mig själv som det kommer över mig. Jag är så rädd att jag ska ångra det när jag blir äldre och det är för sent.

 

Jga vet vad du tänker om ålderskillnad. Men tänk att syskonrelationen är för hela livet, inet bara som lekkamrat. Äldre barn som får syskon kan få ut jättemycket av ett småsykon, inte på exakts amma sätt som när det rä två år emellan men på andra värdefulla sätt! Sedan är naturligtvis ditt bekymmer med att mannen inet vill mer svårlöst. Önskar dig all lycka till om du bestämmer dig för att satsa i januari. Vad tror du mannen säger om du luftar tankarna med honom?

Jo, jag förstår det. Jag är otroligt lyckligt lottad som har två barn och jag tänker på det varenda dag. Av dne anledingen känns ju min sorg inet riktigt proportionelig. Men jag har väl hopats så länge. Och jag kan fortfarande inte riktigt ta till mig tanken på att det är helt kört. Måste nog be mannen att uttala det högt och tydligt så att jag kan gå vidare sen.