Inlägg från: Anonym (Lika) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Lika)

    Ensam längtan om syskon.

    Hur går det för er här i tråden?

    Ni som fått ett "ja" - är det någon som redan blivit gravid kanske? :)

    Och ni som kämpar på med er barnlängtan och "nejet" - hur går era tankar?

    Jag har ju sagt til smabon att han får bestämam sig ganska snart och att jag kan ta både ett ja och ett nej men att jag såklart måste få bearbeta ett nej (vilket inte innebär att anklaga).

    Igår sa han att han kunde tänka sig ett barn till, fast han tycker egentlgen att det är vansinne att skaffa fler barn nu.

    Jag borde kanske vara glad för att han verkar kunna töänka sig fler barn men det är jag inet riktit. För dte käns fortfarande som han egentligen menar nej. Och det räcker nog inte för mig att han gör det för min skull, tyvärr. Jag vill inte vara moralisk kring andras val. Men när det gäller oss kan jag inte gå vidare med något om jag känner tydligt att han inte vill. Om det nu är så att han verkligen innerst inne inte vill dte vill säga. Men vi har nog inte pratat klart om detta helt enkelt. Det är fortfarande. Jag vill nog höra hur han tänker ordentligt först, så får vi se. Önskar att jag hade fler år att spela med bara...

  • Anonym (Lika)
    Anonym (Ellie) skrev 2014-02-04 10:05:14 följande:
    Senast igår var jag faktiskt inne på att göra en plus/minus lista och lägga på bordet tills min man kom hem idag (han har jobbat natt). Så kunde han sitta där och läsa i lugn och ro. För jag känner att jag hinner liksom aldrig komma till mina argument och hur jag känner utan han läser direkt av mig och förstår vad jag vill prata om, ger mig nån kommentar om att "vara glad för det vi har" och "inte en chans, det finns inte tid" eller nåt sånt och då sätter det ju liksom P för det samtalet rätt snabbt.

    Har väl kanske 15-20 saker på plus-sidan och en på minus = Du vill inte.

    Kan du inte skriva ett brev till honom där du beskriver allt du känner och längtar efter med ett syskon men där du också tar hänsyn till hans känslor? Listor kan man alltid tycka olika om vad som väger tungt och lätt men dina känslor kan han inte bara vifta bort.
  • Anonym (Lika)

    Ja, jag tror på brev! Då kan du ju verkligen tänka efter hur du formulerar dig också. Om han förstår att du inte gör det för att pressa honom eller tvinga honom utan för att du måste få uyttrycka hur du verkligen känner så kan han ju omöjligt hålla det emot dig. Han kanske ändå inte riktigt fattat hur mycket det här betyder för dig.

    Vi ska på rådgivning imorgon och då ska jag ta upp frågan igen. Får se hur det går.

  • Anonym (Lika)

    Hur har det gått Ellie?

    Här har det väl havererat totalt kan man säga. Vi har mycket annat att jobba på i relationen och barn är helt uteslutet enl sambon. Vilket han iofs har rätt i, men jag längtar ju ändå. Synd att man inte bara kan stänga av den kranen en gång för alla.

  • Anonym (Lika)

    Här har det avstannat. Mannen sa först att han kan tänka sig ett barn til men att det i så fall sker mot bättre vetande. I parterapin vi går sa han dock att an inte trodde att vårtf örhållande skule orka emd ett barn och han han hellre räddar förhållandet än skaffar fler barn. Han har naturligtvis rätt och jag bröt ihop, för jag inser ju också att det är naivt att tro att man kan jobba på förhållandet pch skaffa barn samtidigt. Jag önskar att jag vore ett par år yngre men nu är det som det är och jag har verkligen inte argumnet FÖR, utom det att jag så gärna vill. Det kommer att komma upp igen i terapin men jag vet inte om det är ngn idé att ens prata mer om det. Det enda som händer är att jag blir ledsen. Jag tror att mannen gärna skulle vilja ta bort min längtan så att han kan ha rent samvete och inte känna att han nekar m,ig något, men dte tänker jag inte ställa upp på. Jag kommer att ha kvar min längtan oavsett, men det innebär inte att jag kommer att att stanna kvar i bitterhet hela livet.

  • Anonym (Lika)

    Hej! Jag kommer inte att ha fokus på barnfrågan alls just nu eftersom vi har så mycket i relationen som vi måste jobba med. Det innebär antagligen att jag aldrig kommer att bli 3-barnsmamma,  med tanke på min ålder. Oändligt sorgligt men det är bara så. Jag måste se till de två barn jag har nu.

    Lycka till alla! 

  • Anonym (Lika)

    Jag har velat ha ett tredje barn i flera år, men har börjat inse att det aldrig kommer att hända. Är osäker på att vårt förhållande kommer att hålla i längden även om det just nu känns ganska bra mellan oss. Har börjat vänja mig vid tanken på att inte få fler barn men inte riktigt gått in i sorgen och känt efter. Tror att det blir svårt att göra det medan jag fortfarande rent teoretiskt skulle kunna få barn. Om några år är jag för gammal, och kanske blir det lättare då.

    Just nu ser jag BARA gravida på stan. Det fullkomligt vimlar av stora magar och barnvagnar. Konstigt nog känner jag också någon slags besvikelse vid varje mens, trots att jag vet att det samtidigt vore lite av en katastrof om jag blev gravid eftersom mannen är tydlig med att han inte vill. Han har goda skäl att inte vilja och på sätt och vis förstår jag honom, på ett förnuftsplan. Känslomässigt vill jag fortfarande ha ett barn till. Hoppet är så otroligt segt, jag vet inte vad som skulle kunna så stopp på det en gång för alla..

  • Anonym (Lika)
    Anonym (Ellie) skrev 2014-06-11 14:29:24 följande:
    Usch vad jobbigt att inse att man måste gå isär och att det inte blir några fler barn. Jag är jätteledsen för din skull!!

    Jag kan inte förminska eller bedöma andra människors sorg, men jag förstår vad du menar. De som har minst två barn ger sina barn en syskonrelation. Det har inte mitt barn. Så visst finns det en skillnad.

    Min son undrar också ibland varför vi inte har fler barn i vår familj och jag svarar så pedagogiskt jag kan. Det bara är så, alla familjer ser olika ut och vi tre är en familj. Sen har vi farmor, farfar, kusiner, mostrar osv också som finns runt oss. Men visst undrar han. Och ända sedan min längtan väcktes så gör det ju ont när han frågar.
    Mitt fokus ligger på honom för han är det barn jag har. Och min man är världens bästa, han är min bästa vän och min partner. Jag kan inte lämna honom för ett barn som inte finns, så är det helt enkelt. Det känns helt bakvänt.

    Även om jag faktiskt har uttryckt för honom att OM vi hade exempelvis separerat för tre år sedan så är det ju ingen omöjlighet att min son haft syskon idag om jag 1) träffat en ny partner och skaffat ett barn 2) känt en växande längtan och testat insemination (för det hade jag kunnat överväga i så fall). Men så vill man såklart inte tänka, jag vill ju leva med honom. Jag vill ju att han ska vara pappa till mina barn.

    Det enda är att jag önskar att han kunde respektera mig så pass att han förstår att jag vill ha klara papper. Jag behöver veta eller få någon sorts tidsram att förhålla mig till. Han jobbar i natt så när han kommer hem imorgon kommer mitt brev att ligga på köksbordet. Sen får vi se hur han reagerar.
    Vad bra att du har skrivit brevet! Jag kan absolut förstå detta med att det är en skillnad att inte ha ett syskon till sitt barn. Jag som längtar efter ett tredje barn skulle nog vara i en större kris om det var längtan efter ett andra. Jag kan verkligen förstå din frustration - ni har en bra och stark relation och din pojke vill ha ett syskon, allt är liksom som gjort för ett barn till, och så vill inte din man. Jag skulle vilja ge honom en knuff i baken faktiskt, men det hjälper ju inte dig.,. skruv gärna hur han reagerar på brevet. 


  • Anonym (Lika)
    Anonym (Ellie) skrev 2014-06-11 13:42:09 följande:


    Det kanske blir så att det lättar när de "fysiska" chanserna att bli gravid minskar. Att man inser att NU är det faktiskt förbi, och det blir inga fler. Men vill och orkar man gå och må dåligt i så många år? Känner du inte att du behöver någon form av avslut eller besked från din man, för din egen skull?
    Jo, det känner jag. Jag har sagt det till min man också; att han behöver ge mig ett slutgiltigt besked i barnfrågan, men han vill inte. Han säger att han kan ångra sig och vill ha rätt att ångra sig. Och okej, det hade väl varit rimligt om jag var runt 30, men nu är jag 38 år. Jag har inte så många fertila år kvar. Och jag behöver ett avslut. Men just nu har vi bara pausat frågan. Jag hoppas att vi kan prata om det i sommar.
  • Anonym (Lika)
    Anonym (Ellie) skrev 2014-06-13 08:13:23 följande:

    Jag får nog krisa vidare. När jag kom hem och stod och förberedde maten så kom han och kramade mig bakifrån och sa vilket fint brev du skrivit älskling. Och jag svarade något med att så länge du läser det och verkligen förstår hur jag menar. Och då säger han typ "ja fast jag känner ju som jag känner ändå". Så jag vet ärligt talat inte om han förstod. Antingen så måste jag vara ännu mer rättfram och ärlig eller så är han bara rent ut korkad.
    Men nu går vi snart på en kort semester innan vår riktiga ledighet i augusti så jag tänker ta upp det igen nästa vecka. Och då ska jag försöka lägga fram det så som ni har skrivit också, att det vore skillnad om jag ville ha ett tredje eller ett fjärde barn. Men nu handlar det om syskonskap och det är en helt annan och mycket större fråga.
    Tror du att han förstår att det är en livssorg som du står inför om det inte blir fler barn? Det låter inte riktigt som att han förstått allvaret i detta ändå. Bra att han tyckte om brevet och jag vet ju inte vad du skrev, men det borde väl också vara en del sorg i ett sådant brev - du längtar efter något som ha stänger dörren till. På hans reaktion låter det som att han inte riktigt tagit till sig dilemmat eller reagerar på det.
Svar på tråden Ensam längtan om syskon.