Ensam längtan om syskon.

Jag har inget att tillföra direkt känner jag, det är same same....

Vi har också haft semester och verkligen njutit av att vara lediga, haft jättekul, umgåtts med vänner och haft det bra på alla sätt. MEN jag ser gravida, jag ser barn, jag ser barn som leker med varandra och som är syskon, jag ser mitt barn leka med andra barn och det känns som en klo runt hjärtat. Vissa stunder är tanken på detta så hemsk att det känns som att någon kniper åt mitt hjärta så att jag får en ångestattack. Det gör ont. Det går inte att andas. Att aldrig mer få vara gravid, att inte få ge mitt barn ett syskon, att inte få utöka familjen....
Och ändå har vi ju "allt"?! Vi har ett friskt barn, vi har en jättefin relation, vi bor bra, vi har bra jobb, vi har släkt och vänner.

Extra mycket svider det när jag ser min man ihop med alla våra vänner och deras barn. Han är så fin med dem. Barn älskar honom. Vi var ute och grillade på en klippa en kväll och grannens pojke på tre år kryper upp hos honom och käkar korv med bröd för glatta livet. Och jag tänker att "andras barn går minsann bra".

Så jag tror inte brevet jag skrev i våras hade någon effekt alls helt ärligt. Och jag har massor av fina dagar då jag inte alls tänker på detta. Men när tankarna väl kommer är det jävligt jobbigt

Hej alla! Jag har ju kommit in lite senare i den här tråden, men läst den från början. Jag vet knappt om jag vågar säga det, men från att ha sagt ett absolut nej, så är det nu ett ja från min man!

För några veckor sedan hade vi ett rejält prat, som slutade med att jag grät och verkligen försökte acceptera att det inte skulle bli fler. Jag försökte verkligen. Jag sa till mig själv och till min man att jag inte visste hur lång tid det skulle ta för mig att komma över det, men att jag verkligen, verkligen skulle försöka. Jag blev faktiskt på lite bättre humör, vi hade en mysig sista semestervecka tillsammans.

Så en dag sa han lite kryptiskt att vi nog inte behövde skydda oss längre. Han gick med på det för min skull! Jag är såklart jätteglad, men samtidigt känns det väldigt konstigt. Ska vi verkligen göra det på det här sättet? Jag vet att han aldrig skulle ångra ett barn, men tankarna är ändå många. Tänk om något händer under graviditeten, om barnet är sjukt på något sätt, om vår relation inte klarar ett barn till.... Vad ska alla säga? Vi har ju liksom barn så det räcker..... Ja, jag vet inte...... Jag hoppas att detta inte rör upp känslorna för er andra. Jag håller alla tummar och tår för er att ni kan komma till någon slags avslutning tillsammans med era respektive, som känns bra för er båda. Kram

jag fyller snart 38 så jag har lite tid kvar. Vill inte få efter 40 om jag fick bestämma men men.
Jag tycker det är svårt att finna sig i sitt öde - ska jag sälja barn grejorna nu eller hoppas på en förändring... det är ju inte värt så mycket i och för sig men tar mycket plats och de andra barnen blir ju större och större.  Samtidigt som om jag gör mig av med grejorna och sedan vill diskutera det kommer jag också få emot mig att "då måste vi ju köpa allting igen".....

Jag fortsätter hoppas på mirakel.  Men tanken på S.E.x känns nu mer och mer avlägsen - och det har säkert att göra med detta men även med sömnbrist och vardagslunken att göra..

Mina barn är 3 och 6.

Nu har allt blivit ommöjligt sämre mellan oss så vi ska söka samtalshjälp/parterapi. Jag tror inte att det bara är barnfrågan som  spöka men den hjälper nog sannolikt till. Vi kan knappt prata med varandra längre och det känns som om vi vill så olika saker med våra liv. skönt i alla fall att vi båda insett att vi trampar i dy och vill komma vidare, än att det bara var en som klagade.

Så syskon känns ännu längre bort än förut. Samtidigt känns det som att det inte finns så mycket tid att spela på helller. Och om jag ska ha en trea så ska det vara med samma karl.  men Lika - du har säkert rätt. 40 känns som gränsen nu men ju närmare jag kommer så kommer den nog att flytta sig bort tror jag. Mina syskon har fått barn vid 41 resp 43 så de var i alla fall fertila då.  men jag har nästan ingen mens nu alls så det kan vara trassel på den fronten också.

I natt drömde jag om att vi väntade tvillingar och maken var helt uppstressade och oklar på vad han ville. Det är om ommöjligt ett ännu sämre senario - att jag blir gravid och jätte glad och att han i samma andetag ger upp om oss.

Men förhoppningsvis är detta bara ett väggupp..