fick ni smisk som barn? hur och med vilket redskap??

Angående det fetade. Du som förälder kan se till så att dina föräldrar inte skadar dina barn. Du behöver inte låta dem vara barnvakt eller att överhuvudtaget vara ensamma med dem.

Jag har inte varit med om samma allvarliga fysiska upplevelser som du, men har ändå bestämt mig för att inte låta mina barn vara ensamma med mina föräldrar. Jag tror egentligen inte att det finns några risker med fysiskt våld då min mamma slutade med sådant efter jag var 6 år (jag tror faktiskt på att hon "ändrat" sig). Men jag anser fortfarande att hon har en märklig syn på barnuppfostran och inte riktigt respekterar barn (eller vuxna heller för den delen). Hon ryter i för hårt och sätter gränser bara av princip. Hon kan även ge gliringar, och sådant vill jag inte att mina barn ska utsättas för. Barnen kommer få träffa sin mormor och morfar, men jag vill vara närvarande så att jag kan sätta gränser mot mina föräldrar om de säger eller gör något som är fel mot barnen.

Har 9 syskon. Inte en enda av oss har fått den minsta antydan till slag. Och inte var vi några änglabarn jämt heller. Mamma studerade och tog högskoleexamen under de tre första barnen. Pappa jobbade. Så att skylla på att man är slutkörd och därför händer det, är rent bullshit. Det enda de kunde göra var att höja rösten ibland. Och då visste man att det var allvar. Så därför är jag övertygad om att de som slår, har någon skada, alternativt är rent lata/opålästa. Finns inga ursäkter oavsett.

Och de gånger jag känner att jag håller på att bli galen på mina barn tänker jag bara: "Hur skulle mamma och pappa ha gjort? De fixade detta utan att ta till våld eller skrika halsen av sig. Jag kanske ska testa att bemöta barnen på ett annat sätt"

Förstår inte hur människor som tar till våld tänker helt enkelt...

Ja, jag har faktiskt tänkt på det och jag kommer absolut att göra så. Men vad gör man liksom när barnen blir gamla nog att åka till mormor och morfar själva, och VILL göra det utan en? Tror inte att mina föräldrar hade brukat våld på dem då, men jag är däremot rädd för att de kan komma att bli utsatta för psykiskt våld. Mina föräldrar är nämligen lite av experter inom det området. De kan trycka ner en och verkligen få en att känna sig totalt värdelös men ändå aldrig be om ursäkt för det oavsett hur lång tid det går. De har faktiskt, såvitt jag kan minnas, aldrig bett om ursäkt för deras beteende. Någonsin! När jag har tagit upp det så har de bara avfärdat det. 
Hur illa det än låter, så tror jag inte att jag kommer att vilja att mina barn spenderar för mycket tid med dem överhuvudtaget. Jag vill ju självklart att de ska ha en bra relation till mina föräldrar, men om historien upprepar sig så är det nästan bättre att de inte har en relation till dem alls. De ska absolut inte få gå igenom det jag har fått göra i mitt liv. 

Min mamma låter läskigt lik din! Hon är exakt likadan. Hon har också en väldigt märklig syn på barnuppfostran, och respekten till barn samt vuxna är också sådär i hennes fall. Det + annat är anledningen till varför jag inte vill att varken hon eller min pappa ska vara ensamma med mina barn. Jag ogillar verkligen deras uppfostringsmetoder, de är skadliga och jag vill inte att mina barn ska få känna ens ett uns av det jag kände som liten p.g.a. mina föräldrar. Sånt här är så svårt egentligen, man vet ändå aldrig hur det blir i framtiden men rädslan kommer nog alltid att finnas där, även om de förändras tills dess. Man känner sig så kluven också. Usch... 

29,
Slagen med öppen handflata i ansiktet, dragen i örat, slag med bälte över kroppen. Läxläsning var värst då kunde örfilarna flyga emot en, av både mamma och pappa
Psykisk misshandel. skäll, skäll och mera skäll. Jag var dum, ointelligent, jobbig och en lögnare (jag hade minsann inte målat den teckningen). Nedvärderad inför andra människor vilket nog var det värsta.
Lite över 1 år mellan mig och ett syskon som aldrig fick stryk för att det var synd om henne, vilket det fortfarande är idag. Hon fick stöd och uppmuntran, pengar och jag fick höra precis ALLTING som var fel med mig. Mina föräldrar hatade verkligen mig. Ett till syskon som är bipolär och hon hade ett helvete hon också, flera själmordsförsök. 

Resultatet av detta är att: jag litar inte på någon människa för att jag blivit sviken om och om igen, ensam, varit i destruktiva relationer, självskadat mig, haft anorexi och idag bulimi,är trasig och tänker på självmord oftare än jag äter mat.

En agressiv pappa som tog ut all sin ilska på mig och en mamma som är bipolär, narcissistisk personlighet och boarderline.
Vill aldrig skaffa barn. Jag önska att jag aldrig föddes.

Jag fick smisk ofta från runt tre års ålder upp till 12-13. Alltid över mammas/pappas knä med naken stjärt. Minns smisket som en blandning av skam, smärta och ånger. Men det funkade, jag uppförde mig bättre efteråt. Ibland överdrev de lite, hade inte behövt få smisk SÅ ofta som jag fick.

Oftast slog de med handflatan, men kommer ihåg även mammas hårborste och pappas klädborste. I värsta fall (bara några gånger under min uppväxt) fick jag björkriset... j*vlar vad det sved.

Till skillnad från många andra här är jag inte emot smisk som bestraffning, fast det räcker att slå med handen. MEN det är olagligt i Sverige och ska därför inte användas här. Där gjorde mina päron fel. Men vem vet, kanske ändrar man lagen i framtiden.

Min mor försökte en gång läxa upp mig med en elkabel, minns inte ens varför.

efter ihärdigt viftande från henne under tiden jag skrek som en stucken gris... i vinterkläder och ryggsäck så hon inte fick några bra träffar ringde grannen på dörren och undrade vad som pågick.

Efter en förklaring, tror det var nått att jag skolkade från skolan och inte kom hem förrän sent så undrade grannen om min mor behövde hjälp för det går vist inte bra för henne

Sen var det några tillfällen till men jag kan säga så här mycket, det var välförtjänt och fy fan för handfallna föräldrar idag som tror man kan dalta i evighet utan att markera ens en gång.

 

Snarare fy fan för kriminella kräk som misshandlar och kränker barn. Och din granne måste vara helt jävla dum i hvuudet. Ringer man på och upptäcker att någon misshandlar ett barn så erbjuder man sig inte att hjälpa till utan polisanmäler kärringjäveln.

Problemet med att misshandla barn är inte främst att det är olagligt utan att det aldrig finns någon ursäkt för att planerat, överlagt och systematiskt välja att misshandla och kränka sina barn.

Jag beklagar det du utsatts för men det finns inget som heter förtjänar att bli slagen. Inget barn förtjänar att bli slaget. Och den som inte klarar av att uppfostra barn utan att misshandla dem, ska inte ha barn.

Kräk kan du vara själv, min mor förtjänar all respekt.

Detta var även på den tiden där föräldrar tilläts att fostra sina barn, grannen var hjälpsam, en bra egenskap framför att vara en idiot som ringer polis på sina vänner man har bott bredvid i många många år.