Jag känner mig så dum när mina vänner talar om sina barns pappor

Jag är precis som du TS. Jag skulle aldrig kunna leva sådär, jag fattar inte hur vissa kvinnor tänker!

Vi har delat lika på vissa saker, men inte på andra. Sen blir det inte alltid som man tänkt sig. Vi trodde att vi skulle dela lika på ledigheten, faktum är att han skulle tagit mer för jag hade högre lön, men så ärvde maken oväntat familjeföretaget och fick jobba halvt ihjäl sig genom sorgen medan jag var hemma ett och ett halvt år och skötte barn och markservice.

Jaha, liksom. Nätterna har vi dock alltid delat, och nu när jag också jobbar så har han skött det mesta med hämtning och lämning på förskola (nio gånger av tio), och så har vi städning som vi betalar för. Klädinköp är det jag som organiserar och koordinerar, och maten lagar jag nio gånger av tio. Handling delar vi på. Egentid får båda.

Sammanfattningsvis kan jag säga att det är svårt att bli av med den ansvarsfördelning som uppstod när jag var hemma så länge trots att vi försöker. Maken glömmer att det ska tvättas innan kläderna tar slut, att byta lakan och handdukar, att skriva upp saker på inhandlingslistan, att åka iväg med återvinningen, att blommor ska vattnas osv. Sånt som han är van att slippa tänka på. Vi pratar om det här, men ja, jag gör ofta grejerna per automatik så det är ju lika mycket mitt ansvar. Jag klagar dock inte på honom till mina vänner, det känns oavsett inte ok.

Jag skulle inte lämna min man om han var så som du beskriver ditt ex. Istället hade jag försökt att tillsammans med honom arbeta fram en förändring för vårat barns skull. Det kanske du gjorde också, vad vet jag.

Jag tycker det är bättre för ett barn att ha båda sina föräldrar under samma tak och då får man försöka hitta lösningar istället för att låta egot styra!

Det håller jag fullständigt med om! Så uppfattade jag inte din trådstart.

TS gjorde tydigen ett forsok i hela 4 månader, wow.... ("mådde dåligt i över fyra månader, och försökte prata med sambon").

Samma som han räknar med att jag gör: Allt. Vi bara turas om att göra allt.

Nej, självklart pågick processen mycket längre än så, men de sista fyra månaderna började jag bli riktigt deprimerad. Och när jag väl ställde ultimatumet om att han skulle börja spendera mer tid hemma var han inte villig att göra det. wowa åt det istället.

Det låter som mig, vi separerade när bebis var 3 månader, han va sällan hemma o gjorde aldrig något när han väl va de, förutom äta upp all mat o stöka ner.
När bebis var 13 månader blev vi ett par igen och nu är bebis inte direkt någon bebis längre (2år) och vi planerar barn nr2.. pappan behövde de 10 månaderna i ensamhet för att fatta vad han gick miste om, att förstå att de e värt att ta en bajsblöja ibland eller diska efter att jag lagat maten för att vi ska kunna ha ett bra förhållande där vi hjälps åt att avlasta varandra o därav mår vi bättre..
Ingen mår bra när bara den ena måste göra allt medan den andra sitter o pillar navelludd o klagar på att "man aldrig gör saker som ett par tillsammans längre" (för de gnällde han seriöst om trots att jag gjorde ALLT, plugga, tog hand om barn, tvätt, städ, disk osv. så klaga han på att jag gick o la mig tio på kvällarna - för att jag skulle upp sex igen o göra frukost, wtf) de har blivit ändring på de nu o han har förstått att hjälper han till så blir jag piggare, allt går fortare och vi har mer tid tillsammans, både som par och som föräldrar.. 

Stod ut tre månader!! Hahaha, kan inte förstå mig på de som står ut i flera år.. o e de en karl att behålla så kommer han till insikt efter en separation och gör allt för att få tillbaka familjen, hade min karl inte gjort de hade han varit värd att kasta i soporna.. De bästa för barnet är lyckliga föräldrar, vare sig de är tillsammans eller ej.. Klart glad att vi hitta tillbaka till varandra, speciellt eftersom det planeras syskon, o där ska han få mesta av föräldraledigheten för jag läser på högskola så ska bara va hemma fyra månader sen e de hans tur ;)

Det handlar ju inte om dela 50/50, utan att ha en uppdelning som båda är något sånär nöjda med. Om den ena partnern har 0 egentid och den andra massor så är det okej, om den förfördelade är okej med det. Är han/hon inte det så måste man ta sitt ansvar och "omförhandla" arbetsfördelningen i hemmet. Det är omoget att sitta och klaga på att mannen inte kan något och att man därför får göra så mycket. Ge honom chansen att lära sig, då. 

Jag läste inte TS som att hon separerade för att hon fick för lite egentid, utan för att hon tyckte ansvarsfördelningen var orättvis och mannen vägrade försöka ändra något. Inte konstigt att kärleken tar slut under de omständigheterna.

Att du vågar skaffa ett till barn med honom, skulle jag aldrig våga. Ja det är bra att han HJÄLPER TILL nu *tumme upp*