Jag känner mig så dum när mina vänner talar om sina barns pappor

Jag är en kvinna med en rejäl portion pondus, har bra självförtroende och tror på mig själv. Jag och min sambo separerade för snart ett år sedan, pga att aldrig var hemma. Jag kände mig helt ensamstående med vår son, och jag fick aldrig någon som helst egentid, som är viktigt för mig. Jag mådde dåligt i över fyra månader, och försökte prata med sambon, och till slut satte jag ultimatumet om förändring eller separation. Vi separerade.

Mina vänner, som också har barn, är fortfarande ihop med sina barns pappor, men fyyy fan vilka liv dom lever. Jag kan inte för en sekund förstå att man inte har stolthet nog att säga stopp.

Dom berättar om deras män som aldrig bytt blöjor, aldrig tagit barnet på promenad, aldrig fått avlastning eller sovmornar etc. HUR kan man stanna kvar, när man så uppenbart blir behandlad som en dörrmatta? Jag känner mig så dum, för mitt ex gjorde allt det där emellanåt, men alldeles för sällan. Och det räckte inte för mig.

Nu, ett år efter separationen, tar mitt ex precis det ansvaret som jag önskade från början, han är världens absolut bästa pappa, och jag känner mig så trygg och varmhjärtad när jag ser honom tillsammans med vår son. Vilket har fått mig att fundera på ett ge oss ett nytt försök, men det är en annan tråd...

Men seriöst nu, var drar ni era gränser? Vad räknar ni med att era män gör när det kommer till ungarna? Står ni ut med att dra hela lasset själva? Jag har ju funderat på om jag var helt överdriven, men näe, jag kunde aldrig skaka av mig känslan av att bli överkörd. Ni som har karlar som gör för lite, eller ännu värre, ingenting - varför i hela världen står ni ut med det??