Jag känner mig så dum när mina vänner talar om sina barns pappor

Och jag trodde att det skulle komma så självklart, att det satt i ryggmärgen, eftersom jag har småsyskon som jag tagit hand om en del när jag var liten. Men icke, det fick vi lära oss tillsammans.

Jag känner tack och lov inte alls igen mig i din beskrivning. Min sambo är en underbar pappa och han tar lika mycket ansvar som jag för vårt barn. Vi är givetvis bra på olika saker. Jag är den som får bygga LEGO, räkna matte och lata på stranden och leka simskola, min sambo läser böcker (mer inlevelse..), drar ut på 4-timmars pass i lekparkerna och han är jäkligt bra på att städa upp (efter oss andra..)!!
Jag tycker vi kompletterar varandra väldigt bra

Varför nöja sig med någon som drar 20% av det totala lasset när man kan få någon som gör 50%?

Visst, alla är inte bra på allt, men det handlar om att försöka och framförallt vilja lära sig. Har hört flera kvinnor som sagt att deras män inte städar lika bra som dem, alltså städar kvinnorna själva. Alla kan städa. Det är inte rocket science att dra en dammsugare över en matta.

Men problemet i dessa fall uppstår ju i och med att kvinnorna inte är nojda med männens insatser - varfor ska mannen forst dammsuga for att sen se kvinnan gora om det for att det inte duger åt henne? Klart han då sätter sig vid datorn eller gor nåt annat istället.

Min man försörjer familjen.
Jag har varit hemma större delen av tiden sedan barnen föddes(-02 o. -03).
Vi har valt vår arbetsfördelning pga. en kombination av vilja och tvång(jag är inte frisk fysiskt).
Men klarar det man behöver göra hemma med många pauser under dagen.
Är definitivt ingen dörrmatta och skulle inte vilja ha vårt liv annorlunda.

Vi delar på ansvaret med blöjbyten, matning etc. Nästan så jag skäms då det är han som lagar mat och dessutom har en kronisk sjukdom. Han jobbar nu dessutom, men då är det förstås jag som gör allt när han jobbar. Men när han kommer hem så delar vi förstås på allt, så det handlar inte om att någon hjälper till, utan det är delat ansvar.

Låter som dina vänner har märkliga förhållanden. Du får väl känna efter vad du känner för din kille o bestämma dig efter det, inte efter hur mycket han hjälper till. Men om ni blir ihop igen så förklara hur du vill ha det och se om han vill samma.

Maken i det här hushållet lagar mat, tvättar, stryker, tränar, handlar och gör matlådor till hela familjen. Vi hjälps åt men det är oftast inte 50-50. Jag tränar kanske lite oftare och sover mer.

Två barn deltid, ett heltid och ett på väg.

Jag nyper mig ofta i armen över att jag kännerig välsignad över att ha honom som min livskamrat och älskare.

TS du vet bara själv vad som gör dig lycklig, och gör helt rätt i att göra val efter detsamma. Att kvinnor i din omgivning väljer vad de väljer, tja...alla vill vi olika.

Om intresset att finna en ny partner finns så kommer den du kan dela allt med och den som kompletterar dig. Hollywoodsagan finns, jag har sett den och lever den :)

Samma här, om man bortser från min sambos sjukdom. Själv är jag föräldraledig nu och tycker knappt att jag har hälften av hans ork.

Jag tycker att mina barn är viktigare än egentid. Jag vill inte att de ska bo borta varannan vecka bara för att jag ska få egentid. Jag vill vara med mina barn hela tiden. Och de har rätt till sin pappa lika mycket som till sin mamma så skulle vi separera så skulle varannan vecka vara enda alternativet. 

Så jag stannar för mina barns skull, de är viktigaste som finns. Att andra tycker att de som vuxna är mer viktiga än att vara med sina barn får stå för dem. 

Barnen kan må bra även i olika hem, så att antyda att de som skiljer sig pga bristande jämställdhet är skulle vara sämre föräldrar, är bara lågt. Vill du stanna så är det däremot upp till dig. Och självklart går barnens behov först, men man är inte BARA förälder. Kanske vissa på FL som inte har något liv utanför föräldrarollen, men inte för merparten. Poängen är inte heller att man kan kräva si och så mycket "egentid". Som sagt, barnens behov går först. Poängen är att båda föräldrarna ska ha ungefär lika MYCKET egentid. Exakt hur man delar upp ansvaret är en annan sak.

Jag har en kompis som tillslut skilde sig för att hon fick göra det mesta medan karln låg på sofflocket. Båda jobbade lika mycket, samtidigt som hon skötte 80-90 procent av hem och barn. Det är inte HON som har splittrat deras familj, det är HAN. Han tog ju nästan inget ansvar och barnen kommer att växa upp med den vetskapen, så att det inte blir mamman som skuldbeläggs. Han har dem varannan helg nu och det är ungefär vad han klarar av, verkar det som. Hon skulle aldrig hindra VV-boende, men han är tyvärr inte särskilt intresserad av det. "Barnens behov" handlar för övrigt också om vilka förebilder man är för sina barn. Hade hon stannat i den relationen, hade hon gett barnen HELT fel signaler.

Mina barn är det viktigaste av allt. Därför skulle jag aldrig acceptera en far som inte tog lika mycket ansvar som jag. Vad är det för förebild? Sen behöver man inte dela allt exakt 50/50, men det är en annan sak. När jag var föräldraledig och han jobbade, skötte jag det mesta hemma. När han var föräldraledig och jag jobbade, var det tvärtom. "Egentid" får det bli när (om) man hinner, men då har båda föräldrar givetvis lika mycket rätt till egentid. Däremot skulle jag hellre skilja mig och uppfostra mina barn ensam eller på halvtid, om det inte fungerade bra eller åtminstone någorlunda. Jag skulle inte göra det valet för min skull, åtminstone inte enbart. Jag skulle göra det valet för mina barns skull. För mig är det viktigare att de får växa upp med bra värderingar och förebilder, än att de prompt ska växa upp i en kärnfamilj.

Du stannar för din egen skull, för att du inte vill vara ifrån barnen varannan vecka. Det är inget fel på det, men det är för din skull och inte för barnens.

Barnen hade kunnat förtjäna ett bättre exempel än en pappa som behandlar mamma som en hushållerska och en mamma som låter sig behandlas sämre bara för att hon är kvinna.

Tyvärr är det stor risk att barnen tror att förhållanden ska vara så här. Din framtida svärdotter kommer kanske lämna din son för detta. Och din dotter kommer kanske stanna i ett dåligt förhållande precis som du. Bli trött och sliten med en karl som tar för givet att hans byte av vinterdäck två gånger om året är värt lika mycket som tvätt, blöjor, städ och matlagning. Cirkeln går runt. Stackars dina barn.

Min mor stanna också i ett olyckligt förhållande för barnens skull.. I 10 år lät hon sig tryckas ner o mådde skit o slava för hand skull.. sen skilde de sig, äntligen.. när jag va 13 valde jag att säga upp kontakten med min "pappa",för han va aldrig någon pappa, han gjorde min mor olycklig o de drabba hela familjen att han inte ville ta sitt ansvar.. tar man inte de jobbiga förtjänar man inte de roliga o han har aldrig fått träffa sitt barnbarn o kommer aldrig få de Heller för han e inte man nog att be om ursäkt för sitt skitbeteende.. lev lyckligt, för barnens skull, de förtjänar de..

Varför skulle varannan vecka vara så hemskt? Menar du att det är sämre för barnen för att de skulle få bo 50% med en latmask?

Väldigt viktig poäng!!

Mitt barn har mkt mer pappa nu sedan vi separerade än vad han någonsin hade under tiden vi var ihop. Nu MÅSTE pappa lära sig att ta ansvar, och med det kommer anknytningen. Dom har ett superfint band nu, och det är en stor lättnad i mitt mammahjärta. Om du hade satt ner foten kanske dina barn hade fått en mer närvarande pappa i sitt liv? Är inte det mer värt än att hålla ihop fasaden om att det SKA vara kärnfamilj?

Riktigt bra inlägg.