förstår dig, men skönt att du har barnen som stöd ändå.
åh vad jobbigt med antidepressiva, men hoppas de hjälper dig en bit på vägen iaf. Styrkekram <3
Duktig du är som inte skickar sms, verkligen, till skillnad från mig, uuuh.
Jaa. Jätte jobbigt, men ändå vill jag så det värker, träffa honom när han frågar mig om en fika. Men frågan är hur jag kommer må efter?
Allt hade varit nog svårt utan en depression men med det blir allt värre och det är ett sånt svek att vända ryggen till när man behöver nån som mest... När det är då man behöver någon som tar en i famnen och kramar en hårt
Fick sms igår att han alltid finns där för mig.. Fast det är ju precis det han inte gör... Han valde att få utan att ens försöka
Säger att han står fast vid beslut fast han vet dom är fel, fast han vet dom sårar alla...att han går i affekt och inte ändrar sig och avslutar med att jag vet vart han finns... Nästan så jag får intrycket att han vill jag ska klänga mig kvar och på nåt sätt "tvinga" in honom i ett förhållande igen utan att han behöva göra nåt..
Nu har jag läst hela jävla tråden, fan en eloge till mig själv!
TS. Det är bra att du försöker fokusera på annat och faktiskt har bra dagar ändå. Det är ett sorg arbete man går igenom. Så är det bara.
Tänkte på det du skrivit innan om att du är hård taggig osv. Du kanske inte skall vara så hård på att inte höra av dig? OM du ändå saknar honom och någonstans vill ha honom. Om det som nämnts innan att du är medveten om att du skadat och trampat på honom, tävlat för att vinna striderna, ja då är han ganska trasig just nu.
Vill du absolut gå vidare så skall du absolut göra det. Men då borde du också säga det till honom, att det är bra nu, att du inte fixar att vänta, att du måste stänga honom ute för du inte klarar av att leva i det här mellanlandet med saker. Var rak och ärlig, inte hård utan bara rak.
Nej vi har inte gemensamma barn och vi bor inte i samma by (var särbo) så jag behöver inte se honom speciellt ofta *tack och lov* men jag har kvar honom på instagram och Facebook har inte förmått mig kapa dom banden ännu fast jag vet jag borde
ja jag har läst hela tråden nu och känner igen mig i mycket...
ja du *suck* min man lämnade mig efter 22! år för att han träffat en annan..det var lättare att ta än detta 
det här är mkt hårdare...bara det att han säger att han älskar mig känns som ett hån...då hade han väl inte lämnat...[för så lite]
Hade lagt ut en bild med citat på instagram och Facebook...
It's amazing how someone can break your heart and you still love them with every little piece.... Han svarade dito... Kändes som en spark i magen... Jag mådde ganska bra igår men nu är jag nere på botten igen
Och en kompis tycker jag får skylla mig själv som hade lagt ut den....
Hur går det för dig?
hur var födelsedagen Anonym (också lämnad) ? :)
Grattis förresten! 
Hej på er alla!
Hur går det för er? Hur mår ni?
Ja så kan det vara, hehe.. Tänk alla som sa till mig när jag sörjde att min sambo, som jag levt ihop med i 6 år, att "Du kan inte äga en annan människa" och "Det bästa du kan göra är att glömma henne och gå vidare, lev ditt eget liv och strunta i henne".
Samma ska borde väl kunna gälla för alla eller?