Kan inte ta bort barnet.. Behöver hjälp!

Jag vet verkligen inte vad jag ska säga eller jag menar att det kommer ju gå helt åt skogen. Tänker bara på vad hans fru ska säga när allt kommer fram. Mår så dåligt över vad jag ställt till med .. Har så ont i magen över att jag måste kontakta honom och berätta allt.

Jo jag vet att han har lika stor skuld då det är han som är gift men jag känner mig så jävla dum. Vore det dumt om jag kontaktade honom via sms? Jag kan ju inte gå hem till dom direkt. Usch vad detta är jobbigt.

Det är okey, jag kan svara. Han är 30, nej dom har inga barn. Jag känner mig så jävla dum, jag fattar inte varför jag gjorde det och hur jag kunde missa att jag är gravid. 

Jag skäms så mycket för att skriva det, men jag vill verkligen inte ha detta barnet. Det känns inte som mitt barn.. Usch vad hemsk jag låter men jag förstår inte riktigt att jag kommer föda detta barnet.. Känns jättekonstigt och jag mår dåligt av att bara tänka tanken. Jag blev så chockad när jag fick veta att jag var gravid så jag trodde inte på det först.. Jag sa inte riktigt som det var, vem som var pappa och hur hela situationen såg ut då jag skäms så fruktansvärt mycket.. Hon såg ju att jag var chockad och jag blev ju informerad om att jag inte kan göra abort längre. Jag ska träffa en barnmorska på ungdomsmottagningen nu på fredag. Jag vill inte ens berätta hur det ligger till för henne, men jag måste ju antar jag.. Hon kanske kan hjälpa mig. 

Jag har bra kontakt med mina föräldrar men jag vet att detta kommer göra dom ledsna på mig.. Jag skäms också för att berätta detta för dom. Det gör jag verkligen. Speciellt min pappa, jag tror inte han kommer bli glad.. Jag vet ärligt taat inte vad dom ska säga.. 

Tack för era svart!

Jag kommer inte få göra abort, det går inte. Dom sa att jag inte kommer få igenom det, och att det krävs väldigt mycket för att få göra det.. Jag pratade med flera som sa samma sak. Jag mår så fruktansvärt dåligt över detta. Mitt liv kommer liksom ta slut nu. Jag låter fruktansvärt dum och självisk kanske men jag vill inte ha ett barn... Jag vill inte ha ett barn med den killen. Allt är fel. Hela mitt liv är förstört.. 

Jag ska till barnmorskan imorgon igen, hon ringde mig idag och sa att vi ska göra ultraljud igen, kanske det som är rutin ultraljud..? Jag blir så förvirrad av allt så glömmer bort saker och orkar knappt lyssna.. 

Fint att det gick bra för dig med din dotter! Jag vet inte om jag kommer känna så för mitt barn, jag låter jättehemsk nu men det känns liksom inte som mitt barn, jag känner mig jättedum som skriver så men jag mår dåligt av det.. 

Tack!Ja, jag har druckit. Men sedan jag misstänkte har jag inte druckit. Sen har jag inte tagit något annat som kan vara farligt..

Jag vet att jag varit helt jävla dum i huvudet och jag ångrar det så sjukt mycket! Det gör jag verkligen.. Jag vet att jag gjort fel eftersom jag visste men gjorde det ändå. Jag vet inte vad jag tänkte. Jag hatar mig själv just nu. Jag har påriktigt förstört heeela mitt liv. 

Jaa jag har suttit uppe hela natten och tänkt på olika slags lösningar. Jag vill inte ha barnet  Det känns inte rätt och jag mår fruktansvärt illa när jag tänker på det.. Jag kommer inte vara en bra mamma, jag har aldrig ens hållit i en bebis. Mitt liv är att hänga med vänner, festa och resa. Jag kommer aldrig göra det på samma sätt igen. Jag vill inte förstöra min kropp för ett barn. Vilken kille kommer vilja ha mig när jag fått barn med en 12 år äldre kille som är gift. Jag vill inte ha han som pappa till mitt barn, det var inte såhär det skulle bli.. Stackars barn.. 

Tack för att du försöker lugna mig. Men jag tror inte jag kommer känna så för mitt barn.. Jag vet hur illa det låter och hur hemsk jag säkert verkar men allt är fel, allt verkligen. Många som säger att det löser sig och att det kommer gå bra men allt är verkligen åt helvete. Jag hatar mig själv och jag tycker synd om barnet som är oskyldig och jag kan inte känna kärlek till det, vill bara ligga här i min säng och dö känns det som. 

Jag vet inte vad jag vill, ena stunden vill jag något och nästa något annat. Jag önskar bara att det försvann men det går ju inte. Jag har tänkt att jag ska prata med min mamma ikväll, det kanske blir lättare då.. Jag vet inte.. Skäms så mycket. Önska att jag slapp berätta vem pappan var. Jag vill inte ha barnet men samtidigt vill jag inte ge bort det till någon annan, tänk om man ångrar sig? Och vem ger bort sitt barn, tänker man inte hela livet på det då? (Menar inte att det är fel att adoptera bort sitt barn men för mig känns det dumt). Jag vet ärlig talat inte vad jag känner..

Tack för ditt inlägg!Ja det kanske är vanligt att känna såhär men känns som om jag är ensamast i världen.. Näe jag menar ju bara att kroppen blir ju aldrig sig lik efter en graviditet. Kanske låter dumt att tänka på utseende men jag är inte mogen för ett barn och jag borde inte ha ett barn egentligen.. Det var verkligen inte såhär det skulle bli. Jag ville hitta en kille och bli kär i och skulle skaffa barn med och ha en lycklig graviditet och se fram emot mitt barn men nu känns allt så hopplöst..

Min mamma kommer hem vid åtta ikväll, har smsat henne och skrivit att jag vill prata med henne om något viktigt. Jag vet inte om jag skulle klara av att ge bort mitt barn, men samtidigt känns det även sjukt konstigt att jag skulle ta hand om ett barn.. Allt är så rörigt, själva grejen att jag ska få ett barn och sedan att pappan är gift. Allt har blivit så fel. Jag tror det jobbigaste är att mitt liv som jag drömt om inte kommer hända. Jag hade allt planerat liksom. Jag hade verkligen inte tänkt skaffa barn nu. Jag ville ut och resa massa, sedan jobba på pappas företag, hitta en kille som jag blir kär i och leva lyckligt resten av mitt liv typ.. Jag förstår ju att livet inte är över för att man får barn men för mig känns det så. Ena stunden känns det okey och jag tänker att  - ''Jo men det blir nog bra och jag kommer säkert känna kärlek till barnet när det gått lite tid och jag vant mig'' Sen nästa stund vill jag kasta datorn i väggen och gå ner och dränka mig i sjön. Det gör mig rädd att jag MÅSTE föda detta barnet. Det är mycket som gör mig rädd. Själva förlossningen också. 

Men jag ska prata med mamma när hon kommer hem, jag tror att det kan hjälpa. Vill bara att allt ska vara som förut igen..

Får man lov att inte tala om för pappan att han ska bli pappa? Får man dölja de? Det känns jättefel men jag vet inte hur jag ska med att berätta det.. Hur ska hans fru känna. Det kanske är bäst att inte säga något? Nej, jag vet inte.. Jag vet inte alls. 

Hej igen och tack för alla råd och tips! Jättesnällt att det finns så många som bryr sig och tar sig tid!

Jag pratade med mamma och det gick jättebra. Hon blev inte arg eller så, först blev hon chockad och trodde att jag skojade men jag visade min mage och då trodde hon ju mig och började gråta. Hon sa att hon inte var besviken vilket jag trodde att hon skulle vara. Jag sa att jag mår fruktansvärt dåligt över att jag inte fick välja och att jag nu måste föda bebisen. Hon tror att jag kommer lära mig tycka om bebisen när jag landat lite och kunna acceptera det. Hon sa även att det finns olika lösningar precis som ni sa men att hon samtidigt känner sig glad över att bli mormor trots att det blivit som det blivit. Dom ska hjälpa mig och jag kommer gå klart skolan och kan ändå jobba ihop med pappa, vilket jag så gärna vill. Jag kan leva lite ''eget'' med bebisen i stugan. Hon ska även följa med på mötet imorgon, vilket känns bra. Det känns mycket bättre nu, det gör det faktiskt. Jag kommer ju föda barnet och det blir kanske bra med tiden. Hon undrade ju vem pappan var och trodde det var en kille från skolan. Jag kunde faktiskt inte med att säga som det var så jag sa att jag vill vänta med att berätta det.. Det är ju nästan det allra värsta. Pappa jobbar sent men jag kommer berätta för honom imorgon, men jag tror det går bra.

Ang göra abort - Dom sa att jag troligtvis kommer få avslag och att det är väldigt sällan man gör aborter så här sent, att man ska ha väldigt särskilda skäl, vet inte om jag skulle vilja göra en abort nu så här sent. För några dagar sedan hade jag inte tvekat, då hade jag gjort det men har läst mycket på nätet om andra som gjort sena aborter och enligt mamma blir man aldrig hel i själen igen. Så jag ska acceptera att jag kommer föda barnet.

 

Jag frågade inte direkt vart hans fru var! Mina föräldrar var hemma, men som sagt bor jag lite själv så dom hör ju eller ser ju inte vad jag gör.

Varför skulle jag ljuga? Hade gärna önskat att detta inte var påriktigt

Jo han är pappan, jag är helt säker. 

Allt har gått bra, det gick även bra i fredags. Mamma var även med. Har berättat för min pappa nu också och det gick också bra. Så det känns bra. 

Jag vet at han är pappan. Det hände i maj, precis som ni skrivit. Jag ser maj som sommar så därför skrev jag somras. Sen har jag inte varit med någon annan på ett halvår så jo jag är säker.

Jag har även kontaktat pappan och vi ska ses imorgon. Jag skrev att det var väldigt viktigt så han gick med på att ses.

Jag börjar acceptera det mer och mer och jag tror att det kommer gå bra. Jag har bestämt mig för att behålla och inte adoptera bort mitt barn. Det vill jag inte. Jag tror att jag var väldigt chockad och kände att det var med fel pappa och fel tid men det är ju faktiskt mitt barn och jag tror det kommer bli bra! 

Jag tror inte jag kommer uppdatera mer här för jag blir ledsen av vad folk skriver och jag har ingen lust att förklara mig över folk som tror sig veta allt men jag vill säga tack så mycket till alla som peppade mig!   Tack!