Älskar du din/dina bonusar?

Oj vad ovetande du verkar vara och vad fel du har i det du skriver.

Jag vet för jag har och är där i samma sits som brumma också med en tonåring.

Det är MAMMA som styr livet och tänket.

Kan inte svara på varför men bonus har alltid varit henne lojal.

Kanske kan det bero på att mamma gör Allt? Åker ifrån jobb o skjutsar 17 åriga bonus så denna inte ska behöva ta skolbuss (verkar tro att barnet inte fixar sådant själv)

Barnet kan ringa mamman och säga att: jag har några uppdrag till dig. Sen rabblar den vad mamman ska göra åt barnet.

Mamman lät barnet vara kvar fast det var vår umgängestid då pappa sagt nej till något så att barnet istället fick ett ja.

Mamman har sagt till min man att hon tycker att det är dålig ide att låta bonus städa själv tvätta och hjälpa till med mat o disk.

Vips så nonchalerar bonus när pappa säger till om sysslor.

Listan är lång på exempel.

Vi har alltid räknat oss alla som familj och gör ingen skillnad.

Skillnaden skapar barnet o mamman o har gjort under alla dessa pr.

Barnet får helt enkelt inte må för bra här för då bryter mamma ihop och hotar med ditt o datt.

Det är väl just det som är grejen; de är tonåringar och jag har egentligen inget mer med dem att göra än som "pappas flickvän" - jag vet att de är positiva till mig, eftersom jag är snäll mot honom, vilket tillochmed de räknat ut att mamman inte var, men "älska"...nej, jag älskar mina föräldrar, min lillebror, min partner och mina tre bästa kompisar - fler människor än så älskar jag överhuvudtaget inte.

Oj vad jag känner igen det där. Vi fick höra att vi har "konstiga regler" trots att vi knappt ens har regler... jo att man får be om skjuts när man ska någonstans och inte kan ta det för givet. Vi försökte få tonåringen att bli lika självgående som 10åringen i familjen men det gick inte alls för MAMMA tyckte att pappa ska göra si och så och då ska han det för annars kommer inte tonåringen hit (för MAMMA säger att det får tonåringen bestämma själv, om hon ska komma hit eller inte).

För att även svara på några av TS frågor - jag har varit i mina bonusars liv i ca 3 år, inte så länge. De är i yngre tonåren idag. I början var relationen svag men positiv, sedan har den väldigt långsamt blivit starkare med den yngre av dem och stått kvar på samma svaga nivå med den äldre, hon vägrar just nu träffa någon av oss eller ens prata med oss. Och nej, jag älskar inte mina bonusar. För den yngre tonåringen känner jag en viss ömhet, omtanke som kanske gränsar till kärlek. Den äldre känner jag för lite för att älska. Jag gillar vissa sidor som hon har och ogillar andra. Totalt sett har jag ju ändå känslor för henne efterson hon ju är dotter till mannen jag älskar och jag skulle göra väldigt mycket för att stärka vår relation och hjälpa henne bara jag kunde.

Jag har funnits i deras liv i över 20 år, jag gillar dom jättemycket, och det var väl bara under puberteten som det var direkt jobbigt.
Men älskar dom, det gör jag inte och jag vet att det är ömsesidigt, de gillar mig, men älskar mig inte.

Jag tycker hemskt mycket om min bonusdotter. Mer och mer för varje år som går och hon blir äldre och roligare att umgås med. Vilket var detsamma med mina egna barn - jag är ingen småbarnsmamma :)

Men nej, älskar henne gör jag inte. Fast det är helt ok för mig, och hennes pappa, och henne själv skulle jag tro. Hon vet att jag alltid finns där för henne, alltid kommer ta hand om henne och alltid kommer att vilja det bästa för henne.

Nej, älskar dem definitivt inte!
Tycker inte ens om dem.

När de kommer ser jag till att jobba över, göra ärenden, vara med vänner etc.
När de kommer två veckor på sommaren så jobbar jag, jag tar semester när de åkt hem igen.
Tänker inte sabotera min välförtjänta ledighet med ungar jag inte gillar!

Ja jag älskar min bonusdotter!!

Har funnits i hennes liv i snart 2 år och hon är snart 6 år.

Allt har funkat kanon från första början, visst hon kommer garanterat testa mig framöver och trotsa men det kommer även våra gemensamma barn och jag kommer inte att behandla barnen olika!

Jag älskar dem inte. Varit i deras liv i 10 år.

Jag har alltid uppfört mig och tagit mitt ansvar. Sedan har jag backat och dragit mig undan rejält. Även om de nu har flyttat hemifrån...de alla är vuxna nu. Tycker att jag har varit i deras liv för länge.

Mina tankar om bonusfamilj är inte positiva alls-

Problemet är:

Utanförskap och de ständiga svekdebatter - hur man än gör, så blir det lätt fel.

Antingen är det barnens andra föräldern som mal på och ältar sitt misslyckade liv och gör livet surt för barnen/exet/nya frun, och/eller så plågas den andra föräldern av ständiga skuldkänslor och överkompenserar sina barn från tidigare förhållandet hela tiden.

Ev. andra barn, och nya barn lider av den orättvisan som råder och är förvirrade över olika regler i familjen.

Som Jesper Juul sade: de bortskämda barn får för mkt av det de inte behöver och för lite av det som de egentligen behöver.

Hur länge har du varit i bonus liv?
I lite drygt 2 år

Under vilka åldrar?
De är idag 8 & 11, grabbar

Hur har er relation utvecklats? 
Relationen har utvecklats otroligt mycket, från att vara rätt så avvaktande och lite försiktig, till att vi har riktigt roligt tillsammans och har så att säga "hittat varandra" :) 

Älskar du din/dina bonusar? Varför?
Jag älskar mina bonusar på samma sätt som jag älskar andra människor/vänner i mitt liv som jag värnar om. Men någon hisnande "lejonmammakärlek" "jag-gör-allt-för-mina-bonusar" handlar det inte riktigt om. 

Rent allmänt om det här med bonusar så hade jag attityden att jag ska vara ganska tillbakadragen i vår relation till en början, låta grabbarna vara den drivande parten. Vara så närvarande som de vill att jag ska vara gällande träningar, matcher, rena vardagslunket osv. I början var det lite som att jag inte fanns, men allt eftersom har de öppnat upp sig och mjuknat och idag kan de lika gärna sitta och gosa med mig i soffan som med sin pappa. <3

Tror att det har bidragit till att vi idag har en avslappnad, okomplicerad relation baserad på mycket ömsesidig respekt. Sen är inte det samma sak som att vi aldrig ryker ihop om olika saker, för det gör vi. Men vi reder också alltid upp det på ett konstruktivt sätt och blir vänner efteråt. Jag trivs faktiskt otroligt bra med bonuslivet :) 

I åtta år.

De var 7 och 11 när vi träffades. Fyller 15 och 19 i år.

Den äldsta har haft en tuff tonår och mamman valde att "tro på allt bara hon inte flyttade vv till oss"

Det har resulterat i mycket skit senaste åren även om det blivit bättre. Hörde knappt av henne på 2 år. Mamman själv mår dåligt och pratar om karma nu i efterhand så hon har väl insett vad hennes val gjort mot dottern och alla andra runtomkring.

Andra bonus har jag en nära relation till och vi pratar mycket om allting. Men hon har en stark lojalitet till mamma. Hon vet vad mamma vill/inte vill så hon skulle aldrig välja att vara med oss på något extra även om hon själv skulle vilja.

Jag älskar mina bonus döttrar. Just nu är känslorna starkare för den yngre, men det är för att den stora sårat, ljugit mm under så lång tid att jag har så otroligt svårt att lita på henne. Men det hon gjort hade inte sårat gjort så ont som det gjort om jag inte älskat henne.

Kärleken för våra barn är en helt annan, men detsamma gäller bonusdöttrarnas kärlek till mig med och det är vi alla ok med.

Man kan känna kärlek på så många olika sätt.