Älskar du din/dina bonusar?

Ja, det gör jag. Hur mycket som helst! 

Absolut inte på något sätt. Står knappt ut med barnet. Känner ingen kärlek. Känner inget ansvar. Tar inget ansvar. Barnet har ingen syskonrelation med mina barn. Vore det inte för gemensamt barn hade jag lämnat.

Har haft barnet i mitt liv till och från i 14 år. Älskar inte. Det har mest bara varit gräsligt jobbigt, så det har inte funnits något grogrund för kärlek.

Jag har varit i bonus liv i snart 6 år, från att hon var 4 år.  Nu är hon alltså 10 år gammal. 

Vår relation har varit bra från start, jag tror att hon ser mig som en stabil person som ställer upp för henne. 

Jag älskar inte henne men jag tycker väldigt mycket om henne och bryr mig om henne. 

Jag känner igen väldigt mycket av det som Brumma m.fl. skriver och har även jag en upplevelse av tiden med bonusbarn som fylld av konflikter kring föräldraskapet vilket såklart påverkar relationerna.

Jag har en bonus, numer snart 19 år, har varit med sedan hon var 8 år.
Det jag känner för henne är mer ansvar i form av att jag förstår att jag är en person som har påverkan på hennes liv. Jag tror det har varit för traumatiskt för mig att vara partner till min man med alla konflikter och bråk som varit med ex och barnet för att känna några större positiva känslor. Det är mer ok som bäst och fruktansvärt som sämst.
Jag är dock medveten om att det är de vuxna, min man och hans ex, som är roten till problemen. Trots det så var barnets veckor hos oss under en så lång period förknippade med ångest, magont och sömnproblem att jag aldrig sett fram emot våra veckor. Det är liksom inte värt det och det är svårt att separera känslorna för mig. Barnet kommer hit

Hos oss har det hela tiden varit ett enmansspel.

Låter konstigt i andras öron kanske o var även i mina för jag trodde inte på fullaste allvar att en människa kunde vara såhär.

Kommer aldrig glömma en skolavslutning där vi inte ens fick träffa barnet. Mamman var snabbt framme när allt var slut och sen gick vi o letade utan resultat.

Hon har lyckats styra både situationer och barn utan att vi hunnit blinka.

Min man har åtskilda gånger varit i kontakt med familjerätt o tvister har funnits men modern går fri för att fortsätta sin bulldozerfärd. Så länge det inte skadar barnet säger de. Och visst gör det inte det. Barnet får allt denne vill och i och med att mamman bara har barnet o vill känna sig behövd så gör hon ALLT för barnet.

Vi drabbas vi är dom enda som drAbbas.

Vi kan inte vara familj med regler och kontroll. Vi kan aldrig räkna med bonus och bonus lättar aldrig sig själv och pratar.

Vi får reda på precis när saker ska bli eller i värsta Fall när det har gjorts.

Minns ett brev min man fick en gång där biomamman skriver:

Kajsa och Kajsas kompisars föräldrar vill att jag ska ha kontakt med kompisarnas föräldrar i skolan så i framtiden så får allt gå igenom mig.

Detta lyssnade vi ej på såklart. Men ju längre åren går så märker vi hur färgad barnet är.

Manipulativ människa som alltid får folk att lyssna pch tro trots att vi både bevisar och förklarAr motsatsen gång på gång.

Till slut orkar man inte.

Det är upp till Kajsa också att se sanningen.

Ett och ett halvt år, hon är idag 7 år.

En underbar och klok liten tjej som jag älskar helhjärtat.. Känslan när man kommer hem och hon kommer springande, ropar mitt namn och kramar mig - obetalbar!

1. 1,5 år

2. De var 9 och 11 när jag kom in i bilden. Nu 10,5 och 12,5.

3. Den har gått från "pappas nya tjej" till "vår bonusmamma!" Jag är bästa vän med barnens mot. Hon och min man är bära vänner och tillsamman med henne, hennes nye kille, barnen och oss så är vi en egen liten familj. .

4. Jag älskar dem helhjärtat. Roliga, kloka, envisa, jobbiga, knäppa, irriterande och helt enkelt underbara!

Visst finns det konflikter, men alla pussar, kramar och "jag älskar dig" väger upp ALLT!

De är sig själva med olika personligheter och förutsättningar.

Jag vet att frågan är riktad till bonus föräldern men tänkte ändå ge min syn på detta.

Jag är själv ett bonusbarn och har varit det sen 3 års åldern (är 21 idag)

Min bonuspappa har alltid funnits där för mig då min biologiska pappa varit frånvarande under min barndom (på senare år har det blivit bättre)Jag har alltid sett upp till min bonuspappa och alltid vetat att jag kan lita på honom till 100%. Jag skulle absolut inte varit den människan jag är idag om han inte funnits i mitt liv. Jag älskar honom för att han alltid sett oss (mig och min bror) som sina egna och när min mamma och han fick ett gemensamt barn har han aldrig gjort skillnad på oss.

Helt enkelt så är han den absolut bästa bonuspappan man kan tänka sig och jag älskar honom precis lika mycket som min biologiska pappa.

Ha, ha...

   kom ut med glödande bösspipor, (ksp 59, 400 skott utan pipbyte...)  därför att jag (instinktivt) tolkade frågan som att gälla extrapengar tilldelade grundat på bra arbete. Så var det andras ungar... Sooo funny.