Älskar du din/dina bonusar?

Jag har varit del av bonusarnas liv i drygt fem år. De är båda i lågstadieåldern så de var rätt små då vi lärde känna varann.
I början tyckte jag det var jättetrevligt, gick verkligen all in med barnen. Men det svalnade nog och tyvärr har de samma känslorna inte kommit tillbaka sedan dess. Jag tycker om dem, bryr mig om deras välbefinnande, men jag älskar dem inte. Då de kommer hit försöker jag se till att jobba, träffa vänner osv, för det blir för tungt för mig att vara tillsammans med dem en hel helg. Jag har efter lååång tid och mycket dåligt samvete lärt mig att acceptera läget så som det är.

Här varit en del av deras liv i ca 3 år och jag älskar dem. De är nu 12 och 9 år

Jag älskar dem inte på samma sätt som mina egna barn men ungefär på samma sätt som jag älskar mina syskonbarn.

Jag tror inte att jag skulle kunna älska någon annans barn som mitt eget. Om ens alls? - Möjligen om jag funnits i barnets liv kontinuerligt från dess att barnet varit mycket litet. Men jag skulle aldrig känna på samma sätt som jag gör för mitt egna barn.

Det är bl a därför som jag inte vågar flytta ihop med min pojkvän. Jag är rädd att jag, omedvetet, blir ett team ihop med mitt barn - mot pojkvännen och hans barn - de gånger vi tycker olika eller om jag anser att mitt barn blivit felbehandlat.

Jag skulle nog vara en ganska kass "nyfamiljsmamma". Därför väljer jag att inte bli sambo, utan istället fortsätta som särbo med min pojkvän.

Ja, i början gjorde jag det men inte längre, jag ser dem endast som en belastning idag. Det har gått så långt att jag inte längre vill se dem och förhållandet är antagligen över.

Älskar henne som min egen. Har funnits i hennes liv sen hon var tre månader och tagit hand om, uppfostrat och älskat henne och nu är hon snart tre. Har en fantastisk relation där hon kallar mig mamma och jag kallar henne stolt för min dotter. Hon är det finaste jag har och jag skulle offra mitt liv för henne. Varför? Lite konstig fråga kan jag känna. För att hon är en fantastisk och unik individ och förtjänar det bästa av allt, två föräldrar som älskar henne och inte en som ignorerar hennes existens. Hennes biomamma har ingen kontakt alls med henne och har uttryckt att hon inte känner kärlek för barnet och vill inte ta hand om henne överhuvudtaget, barnet har ingen aning om vem hon är.

Har ni funderat ngt på adoption?

Ja. Det är något vi diskuterat och vill göra i framtiden som det ser ut nu. Men vi vill vänta några år för att se hur relationen mellan henne och biomamman artar sig, om det finns en chans för dom att skapa någon slags kontakt.

Fantastiskt att hon fått ngn som du istället!!

Inte än iaf... Funnits i deras liv drygt 1år men har pga biomamman inte fått träffa dem så mkt... Lilla är 2 år strax, träffat henne 1 helg för typ 1 mån sen... Enda gången... Den andra är 10 och han träffade jag ett par gånger i sommras medans pappan bodde i hemstaden. Efter han flyttade till mig så har hon gjort allt hon kan för att de inte ska hit el alls träffa sin pappa ...

Vi får väl se hur framtiden blir...

Han har iaf en väldigt bra relation till min dotter som vi har vv och han o mitt ex kommer bra överens.

Medan hans ex ser mig som jordens värsta häxa... Har aldrig ens träffat människan...

Ibland dåligt samvete för att jag inte gör det.