Älskar du din/dina bonusar?

Alla fall inte lika mycket lr på samma sätt som bio.

Nej men jag respekterar.

Hur länge har du varit i bonus liv?
Snart 9år

Under vilka åldrar?
Barnen ska fylla 13 år och 10 år 

Hur har er relation utvecklats? 
Till det sämre, mycket sämre...

Älskar du din/dina bonusar? Varför?
Nej, jag älskar inte dom. Gjorde det förut men det har ändrats

Vad har hänt som gjort att det blivit sämre?

Inga hemmavarande längre. Har varit del av deras liv i 10 år. Älskar de inte. Absolut inte. Gillar killen mkt bättre än tjejen (då hon är manipulativ, otroligt krävande och bortskämd lillvuxen) Jag var har tagit mitt ansvar. Har bara ytlig kontakt med dem idag. Jag är besviken på dem hur de behandlar sin far och sina lillsyskon. Tyvärr.

Jag har en bonusson sen fyra år tillbaka, han är nu tio år.

Ja jag älskar honom. Han är en fantastisk underbar kille och otroligt bra förebild för mina tjejer på 5 och 6 år.

Han är vettig, ödmjuk och omtänksam.

Jag hoppas mina barn tar efter hans fina egenskaper.

+1

Jag har två bonusbarn

15 och 17

Har varit i deras liv i ca 6-7 år så ändå rätt länge men jag var inte med då de var små.
Älskar dem mycket bägge två men framför allt killen, skumt att man kan känna så men det kan bero på att vi gör mer far och son saker kanske :)
De är dock de bästa barn man kan ha och med tanke på att deras pappa är en riktigt stor idiot så är det ett mirakel att barnen är som de är.
Har dock inga egna barn så jag kan inte jämföra med det, är nog inte samma sak men jag tror inte det är långt i från, tycker mer om dem än min systers dotter t. ex.

Nu är inte barnens pappa med i bilden och det underlättar nog för mig. Det finns bara en sak som jag tycker är jobbig.
Blir det fråga om något beslut så lyssnar barnen på mig men jag vet att deras mammas ord alltid kommer stå över mitt oavsett om hon alltid frågar mig vad jag tycker.

Ja, jag älskar min bonusdotter och ser henne som min egen. Hon kallar mig mamma också, men vet att hon har en biologisk mamma som är i himlen. Bio mamman är alltså död. Hon är 10 år, jag har funnits i hennes liv sedan hon var två år.

Men hjälp vad hemskt! Bland det värsta jag läst. Stackars flicka. Usch vad tragiskt. Var är mamman?

Min bästa vän dog så hennes föräldrar tar hand om min kompis dotter, känner att jag måste skriva det så du förstår varför jag känner såhär.

Två bonusbarn, under fem år båda två. Fina barn, helst pojken. Otroligt snäll & anpassningsvillig - självklart med vissa brister. Han är bara ett barn, med allt vad det innebär. Inga konstigheter. Flickan, svårhanterlig. Kan skrika en rätt i ansiktet, slåss, gråter över ingenting. Jättegullig när hon är glad. Jag har funnits i bilden i ett år. Dom tycker om mig, även om det inte alltid är en dans på rosor. Onekligen svårt, att älska bonusbarn. Svårt att finna en plats för mig där min relation till barnen inte skulle äventyras bara genom att bli frustrerad eller arg på nåt utav dom. Därför är relationen till barnen inte fullständig, däremot är jag väldigt mån om dem. Jag skulle älska att ha en ovillkorlig relation till dessa två. Jag älskar min sambo. Hans barn är viktiga för mig då dom är en del av honom. Men det smärtar mig de gånger barnen tar ut sin sorg på mig. De är små. Jag hoppas att ju större de blir desto mer knyter de an. Då jag kommit in så tidigt så finns det kanske en chans för det. De gånger barnen säger saker till mig som tyder på att jag är en viktig del i deras liv så blir jag otroligt rörd. Det är det finaste betyget jag någonsin skulle få. Att uttalat få bli någon som barnen litar på. Men det kommer jag aldrig kunna "sluta jobba på", på samma sätt en bioförälder aldrig kan sluta jobba på att vara en bra sådan.

Jag älskar mitt ex barn lika mycket som han älskar mitt barn. Han har t.o.m tatuerat mitt barn och hans 2 egna på sin arm. Jag gillar inte tattos annars hade jag lätt tatuerat hans barn på mig. Älskar dom!!!!! Vi dejtar och kommer bli tillsammans igen tror jag.

Min bonusson visste vem jag var sen tidigare då jag och mamman känns varandra sen barnsben. Vi blev ihop när han var ungefär 3 år gammal och då kallade han mig vid mitt namn. Nu tre år senare kallar han mig pappa. Inget jag påverkat honom till, han bara började kalla mig det en dag och sen fortsatte det. Han vet att han har en biopappa och vad han heter men jag tror inte att han vet hur bio ser ut.

Jag ser honom som min egen son, älskar honom och skulle göra allt för honom. Jag och mamman har en gemensam sen ett år tillbaka och väntar tredje i maj. Min mamma hade länge problem med att han kallade mig pappa och henne farmor men verkar ha acceptera detta nu.

Vad fint! Vet du vad jag tror, ta inte detta på fel sätt, men om det nån gång skulle ta slut med dig och din kvinna så skulle du göra som mitt ex, vara pappa alltid till hennes barn? Har jag rätt eller har jag rätt? Din kvinna är nog lycklig som har dig!

Nej du har helt rätt. Han kommer alltid vara min son.

Vad bra!

Har två stycken sen två år tillbaka. Den ena är 6 år nu och den andra 14. Skulle nog säga att jag älskar den yngre, men inte den äldre.

Anledningen är helt enkelt att jag varit mer omhändertagande om den yngre, medan den äldre är borta från hemmet väldigt mycket (ute med kompisar direkt när hon kommer hem från skolan och så vidare). Inte så att jag tycker illa om henne, men vi har inte hunnit få en lika nära relation helt enkelt.

Hur länge har du varit i bonus liv?

Fem år

Under vilka åldrar?

3-4 var de när jag träffade dem

Hur har er relation utvecklats?

Vi har alltid gjort saker som ett team. Och det har gjort att vi är en familj och inte uppdelade i "läger".

Älskar du din/dina bonusar? Varför?

Ja, jag älskar deras pappa och de tillhör deras pappa. Hade jag inte börjat älska dem hade vi nog inte levt tillsammans idag.

Jag älskar mina bonusar, dock inte lika högt som jag älskar min egen. Men älskar dem , det gör jag!

Det enda jag tycker är så himla jobbigt är att biomamman daltar sönder med barnen & här hemma så har vi vissa regler & rutiner som gäller.