Vad gör jag?

Känner att jag använder den här tråden som klagomur, och att jag förväntar mig att andra ska lösa mina problem.
Så är det inte! Jag förväntar mig inget alls. Känns bara som att jag behöver skriva av mig ibland.

Igår bestämde vi, eller rättare sagt så föreslog jag återigen att flickan går kvar dagis de tider hon går nu, tre dagar i veckan och att hon lämnar och hämtar. Att på det viset behöver vi inte ljuga för dagis och ändra tider, som vi kommer få betala för.
Jag sa även att nu är ju våren på väg och med den en sol som är underbar och att det blir perfekt att börja ta de här promenaderna.
Till min förvåning svarar hon att ja, det är väl klart att vi ska göra så.

Jag blev väldigt förvånad, minst sagt.
Men inte många minuter senare kommer följande "Jag kommer få börja plocka bort saker från listan jag gjort.". Jag frågade varför och får svaret att ifall fler och fler saker ska packas på henne som hon ska behöva göra så kommer det inte fungera.
Jag påpekade att detta med dagis tre dagar i veckan är ju inget nytt som lastas på henne, utan är istället en av de punkterna som hon hade skrivit upp på sin lista, nämligen att börja promenera korta sträckor.
Det tar 10 min att gå till dagis. Det är en promenad på 20 min fram och tillbaka.
Så, vad kommer det sig att man ska behöva börja plocka bort saker från listan när det inte handlar om att packa på henne fler saker.

Skulle vi lösa biten med dagis på detta viset så innebär det att flickan får behålla de 15 timmar i veckan som hon har rätt till kostnadsfritt, inte behöva bluffa till oss tider som vi egentligen inte har någon rätt till, att min fru får de promenader hon skrivit upp som en av tio punkter hon känner hon behöver börja med, att jag inte behöver väcka flickan kl fem på morgonen för att jag ska hinna lämna henne på dagis kvart över sex.

Nog om det. Läste någonstans att det inte är meningen att man ska förstår sig på precis allting, och detta är väl en sådan sak. :)

Igår kom även något ur hennes mun som jag aldrig, inte under några omständigheter, kommer kunna förstå. Det går helt över mitt förstånd hur man resonerar när man säger det jag kommer komma till lite längre ner.

Jag har ju i tråden beskrivit hur jag försöker ändra på matvanorna, genom att gå från färdigmat och halvfabrikat i bästa fall till att laga mat från grunden, samt äta tillsammans i den mån det är möjligt, under regelbundna tider.

Jag har varit sjuk senaste veckan. Inte på något sätt "döende", men tillräckligt för att vara precis slut och tömd på energi.
Trots det har jag gjort mitt bästa och gått och handlat maten, lagat den och försökt presentera den på ett så bra sätt som möjligt.
Jag har även fortsatt baka bröd.

Igår var dock inte min bästa av dagar och jag gjorde pyttipanna, stekta ägg och rödbetor. Kanske inte någon gourmetmat i något avseende, men igår hade jag helt enkelt inte ork till något alls. Jag vaknade 03.40 och hade en hemsk huvudvärk halva dagen. Trött och orkeslös blev det pyttipanna.

Igår kväll säger min fru så här "Har det där med maten börjat falla?".
Jag frågade vad hon menade och hon syftade på mina "försök till förändring".
Jag blev precis ställd och frågar återigen hur hon menar, för jag hoppades att jag missuppfattade.
"Ja, alla dina jävla försök till förändring. När ska man ge upp? Hur länge fortsätter man försöka?" säger hon med en underton av att jag ska inse att jag aldrig kommer lyckas.
Jag behövde inte ens fundera på svaret. Ur min mun rann helt spontant "Jag kommer fortsätta tills jag lyckas! Är det något fel med det? Hade jag framstått som klokare ifall jag sätter mig med armarna i kors och ser livet springa förbi?".

Ifall det är någon som läser de senaste styckena och inte begriper vad problemet är med vad hon sa så kan jag inte förklara. Jag är fortfarande mållös och kan för inget i världen förstå hur man fungerar ifall man säger en sån sak.

Pyttipanna, stekta ägg och rödbetor är bra mat! I jämförelse med färdiga köttbullar och pulvermos är det lyxmat.

Du har inget att förklara. Du gör det fantastiskt bra med maten och bakningen. En stor eloge till dig!

Bra där TS! Fortsätt kämpa och låt henne inte komma undan med sina martyrmetoder!

Med lite tur tycker hon att det är jobbigare att ha ett förskolebarn hemma än att gå till förskolan. Hämtningen kanske hon är mindre motiverad till, men det är ju ändå hennes barn!

Tänker berätta något som jag inte tagit upp i tråden.

Alltihop som jag beskrivit började för tio-elva år sen, om än inte lika illa som idag.
Jag sa till henne redan då att vi måste söka hjälp utifrån. Att gör vi inte det kommer det inte fortsätta vara vi. Jag kände bara att det här kommer aldrig hålla.
Detta sa jag inte bara en gång. Upprepade det med jämna mellanrum. Försökte säga det på olika sätt, men med samma betydelse, ifall hon nu inte förstod vad jag menade.
Jag möttes konsekvent utav "Jaha, tror du att du är så ovärderlig så är dörren där. Jag tvingar dig inte att stanna.", "Märker du inte att jag inte ens vill ha dig här, att jag och barnen skulle må bättre utan dig här.", "har jag inte visat på alla sätt jag kan att jag inte är intresserad?", "Om du tror att en terapeut kan hjälpa oss, varför går du inte till en själv då? Jag tänker inte gå dit.".

Min reaktion på allt blev att jag någonstans undermedvetet började stänga av mina känslor för henne. Alla kommentarer och avvisande var mindre smärtsamt att ta ifall jag inte kände något för henne. Det första som började dyka upp i mitt huvud varenda gång jag fick den här typen av kommentarer var "Inget att bry sig om, jag kommer ändå ta mig ur det här, bara jag klarar att ta det steget.".
Då gjorde det inte ont längre, att veta att det finns en utväg och ifall man inte låter sig känna något. Att lägga ett tungt och tjockt skydd över känslorna för henne, att trycka undan dom. Då kunde inte kommentarerna eller situationen komma åt mig.

Någonstans inne i mig själv började jag leva ett eget liv. Jag började planera för hur jag skulle forma mitt liv på egen hand den dag jag klarade av att ta det där steget.

Det tog sju år. Vi hade precis ätit middag. Jag bad henne följa med så att jag fick prata med henne utan att barnen hörde.
Jag sa till henne att jag vill inte mer nu, att jag vill att vi går åt varsitt håll, att jag vill inte ha det här livet mer, och försökte förklara att det här beslutet är inget som bara kommer från ingenstans, att det har växt fram under de sju senaste åren och att först nu har jag klarat av att ta det här steget.

Fy, alltså! Det som följde efter att jag berättat om mitt beslut. Det är inget jag önskar min värsta fiende.
Tre veckors fullständig hysteri tog vid. Dag som natt. Jag kunde få hålla mig vaken hela natten och lyssna på vilken hemsk människa jag är, gå lämna ena flickan på dagis, komma tillbaka och få fortsätta lyssna, fortfarande utan att ha sovit en enda minut den natten.
Det var hemskt. Jag var rädd för hur hon reagerade. Vågade knappt somna innan jag hörde att hon somnat. Var rädd att hon skulle gå så långt som att skada mig.

Ett par veckor senare bodde vi på varsitt håll. Jag bodde hos min far.
Sms'en haglade i min mobil. Alltifrån vilken kall människa jag är till hur jag minsann skulle förstå hur gärna hon vill att vi söker hjälp hos en terapeut.
Jag förklarade att nu är allting för sent. Jag ifrågasatte även hur det kunde ha vänt angående att ta hjälp av terapeut. Efter att konsekvent ha blivit nekad att få hjälp av en terapeut under alla de år jag föreslagit det så vänder det och hon föreslår helt plötsligt det, med motiveringen att "Där får vi ju alla verktyg att ta oss igenom de problem vi har.".

Hur som helst. Jag hade gått vidare sen långt tillbaka, och nu var allt för sent.

Jag hade mellan fyra och femhundra sms i veckan från henne. 95% med samma innebörd, bara uttryckt på olika sätt, hur hemsk jag är som gjort på detta viset.

Jag kunde vakna ensam mitt i natten av att jag drömt en mardröm att hon stod vid min säng och skulle skada mig.

Jag hade förklarat för henne att jag ville förändra mitt liv och göra något bättre av det.
Blev ifrågasatt månad efter månad varför jag inte skaffar mig det där jävla bättre livet jag längtade så efter, att varför börjar jag inte göra förändringarna.
Jag svarade som det var, att som jag lever så finns inte förutsättningarna att få till stånd några förändringar, när halva min vakna tid går till att svara på sms och åka som jojo fram och tillbaka och hämta de mindre för att hon känner att hon inte klarar av att ha dom hemma när hon mår som hon gör.

Från den dagen jag berättade om mitt beslut och två år framåt bedyrade hon på alla sätt man kan hur hon ville att vi skulle försöka igen, och hur annorlunda saker och ting skulle bli.
Till slut gav jag med mig. Allt hennes bearbetande hade ätit sig igenom mig, och jag trodde stenhårt på allt hon sagt, och kände bara att jag tagit fel beslut, att detta är ju vad jag vill, att leva tillsammans med henne. Jag bröt ihop och kunde inte sluta gråta.

Vi flyttade ihop igen samma dag. Här står jag idag!!
Känner just nu att jag på ett sätt knutit ihop den här tråden. Man kan läsa från mitt första inlägg till mitt sista och fortsätta så i alla oändlighet. Det är ju så det sett ut.

Men å andra sidan är jag envis. Ofta envis så att det nästan går över i dumhet.
Jag tänker utnyttja det. Jag kommer se till att mitt liv blir som jag vill.
Vill hon vara med så står jag med öppen famn och vi bestämmer oss för hur vi tillsammans kan förändra vårt liv. Men vill hon inte vara med alls så tänker jag inte tvinga henne! Tåget har redan gått och kommer man springande när tåget kört några mil så får man nog snällt inse att man missat tåget.

Ja ts, tillslut kommer man till en punkt då enough is enough...

Hej, som du säger har tåget redan gått , hon har haft flera chanser att sätta sig på det. du ska fortsätta på din resa du har börjat. Du har stått länge med öppen famn för henne. Vad har hon gjort under dessa år?

Kritiserat dig , det är hennes bästa sätt att stötta dig på när hon inget gör själv. Som när du förändrade matvarorna, det första hon sa var ; hur länge ska du hålla på med det där? Det andra var i ditt förra inlägg när du var lite off och trött så du lagade pyttipanna. Då sa hon ; Har det där med maten börjat falla? Istället skulle hon sagt; "Du gör det bra, pyttipanna är också bra mat. Och du bakar ju så fint för oss!" Det är sådana ord du behöver höra av henne.

Det hon istället gör och har gjort i alldeles för många år ,det är att hon motarbetar dig. På något sätt än hon nöjd när allt är misär. Det är som att det inte får bli bättre.

Du skrev att första gången du försökte lämna henne , så var hon inte så sjuk som nu. Jag kan säga att jag tyckte det var obehagligt att läsa hur hon blivit hysterisk och skickat dig 500 sms. Det låter inte friskt. Även om hon skickat 100 st hade det varit för många. Hon gjorde dig jätte ledsen. Du stack inte för att vara elak mot henne utan för att hon lägger hela bördan på dig och vägrar ta hand om sin del i ett familjeliv. Ingen har tvingat henne att skaffa barn. Har man barn måste man ta hand om dom. Den skyldigheten har hon som förälder tills de har flyttat hemifrån.

Du skriver att så fortsätter detta i all oändlighet, du kan sätta stopp för det. Som jag tidigare skrivit har du och barnen väntat på henne i 10 år. Tänk 10 år för ett barn. Mer än halva barndomen har gått. Låt dom få resten i lugn och ro ,så att det får med sig minnen som är positiva också. Det dom har /haft hittills är en psykiskt sjuk mamma som inte vill söka hjälp och en pappa som kämpar i motvind. Det kan inte bli en harmonisk miljö för barnen.

Känslan mamman ger barnen, är att dom är I vägen. Dom behöver känna sig älskade av båda föräldrarna om dom har två föräldrar.

Jag tror att dina förändrade matvanor med bröd bak betyder mer än du förstår. Det står för kärlek, din omsorg om dom som dina barn. När det doftar nybakat fylls barnen av värme, det är mysigt med nybakat. Och det bästa av allt, "det är pappa som bakar till oss! " Så kan barnen känna det. Säker på att dom uppskattar dina ansträngningar med mat och bak.

Om du slipper lägga ner din energi på din fru om hon inte vill förändra sitt liv, är det bättre att lägga den energin på att få ett bättre liv för dig och barnen. Då kan du med glädje följa barnens barndom. Ditt liv blir också mer meningsfullt. Du får kraft och motivation till att göra det som du tycker om och det som är bra för dig. Det blir mer fokus på dig och barnen, då får ni också ett tillfredsställande och innehållsrikt liv, med den livskvalitet som du och barnen förtjänar.

Tror det är bra att du skrivit så mycket i tråden, gå tillbaka och läs det och alla kommentarerna, det kan bli ett stöd för dig att agera på det sättet du velat länge. Som du själv skriver; "Jag kommer att se till att mitt liv blir som jag vill."

Jag önskar dig lycka till på din resa mot ett harmoniskt liv!

Jag har nu läst hela tråden. 

TS, du kan inte ta ansvar fö henne och hennes mående längre. När hon säger att "hur kan du ens tänka på att lämna någon som är så sjuk" såär det för att lyfta ansvaret från sig själv till dig. 

Jag tänker att du har redan offrat 10 år av ditt liv på att ha det såhär. Det är inte rimligt att dina bästa år bara rinner ifrån dig såhär, för att hon vill det. 
Klart att hennes största rädsla är att du ska ta barnen och flytta, för hur ska hon klara sig då? Vem ska betala hyran och vem ska handla och laga mat?
När hon säger att hon inte bryr sig så är det ett sätt att skapa dåligt samvete hos dig. Hon vet precis vad som "biter".

Jag har själv varit djupt deprimerad och till och med inlagd för depression. Men hela tiden så påminde jag mig själv om att det var mitt ansvar att åtminstone göra mitt bästa för att bli bättre. Jag gick på vart enda läkarbesök och på terapi tre gånger i veckan. 
Min dåvarande sambo, orkade ändå inte och hittade en annan tjej och lämnade mig mitt i allt. Men likväl fortsatte jag att kämpa för mig själv, för jag kan inte begära att någon annan ska göra det åt mig. 

Sedan tänker jag på barnen, för deras skull borde du bryta upp. Det är inte rätt att de ska växa upp med en mamma som bara ligger i sängen och är motvalls. 

Din fru är manipulativ, den här listan hon har gjort är ytterligare ett sätt att visa att hon minsann försöker, och att du är dum som lägger ytterligare sten på börda med dagislämningarna. 
Faktum är att man skulle kunna resonera tvärtom, det är inget som hindrar att hon sätter igång med de där bra sakerna på listan, fast du och barnen har flyttat. Den dagen hon funkar igen, så kan ni isf hitta tillbaka till varandra. Men tills dess har du ett ansvar för att ta hand om dig själv och barnen. 

Tänk dig en framtid där du istället hittar en ny kvinna i en relation där ni kan hjälpas åt och är jämnbördiga. Tänk att ni handlar varannan gång och att ni kan laga middag åt varandra. 
Din fru är en black om foten för dig. Det låter hemskt att säga så, men hon är den som hindrar dig från ett bättre liv. Det är dags att låta dig själv gå. 

Jag tycker att du gör ett suveränt jobb, både för dig själv och barnen. Men du måste stålstätta dig och ta dig ur den här relationen för den är destruktiv för 6 av sju inblandade. Kanske tom för henne själv, kanske skulle en separation ge henne en spark i baken för att göra det som måste göras. För just nu så gör du ju det möjligt för henne att bara ligga i sängen. 

Det låter som att du har hittat en bra väg att gå, och jag är säker på att du kommer att lyckas. Jag skulle bara vilja ge dig lite extra teflon mot hennes ord för att ge dig dåligt samvete. 

Lycka till, jag hejar på dig!

Äntligen har du kommit till det enda vettiga beslutet, LÄMNA HENNE!!!!

Låt dig aldrig mer bevekas av den här fullkomligt hänsynslösa människan som du lever ihop med, för innan du vet ordet av så har det gått ytterligare elva år av ditt liv.

Hon VILL INTE, inse det. Och du har låtit henne slippa. Hade hon velat så hade hon gjort något för många år sedan. Hon är förmodligen psykiskt sjuk i flera avseenden, men HON SAKNAR ALL VILJA och det gör att loppet är kört mellan er.

Du har bara ett liv, ta chansen att leva det. Och vet du vad... när du äntligen lämnar denna hemska kvinna så ska du se att du plötsligt får syn på henne utomhus, duschad och ren som en normal människa, för första gången på åratal

Rädda dig själv och dina barn och ge dem några års normalt familjeliv att minnas!

Lite off-topic, men kanske någon kan tala om orsaken till följande.

Jag känner ofta en känsla av oro, ofta kopplad med en känsla av ängslighet. Speciellt när jag vaknar på morgonen. Orolig/ängslig, känner en lätt panik som får mig att känna som att jag inte kan andas ordentligt, att jag inte får luft. Det i sig skapar panik.
Jag blir inte klok på det, och varför det blir så.

Kan ta ett exempel på vilken slags känsla det är.
För ett par veckor sen skulle min dotter på bio med sin pojkvän. Vi hade bestämt tid när hon skulle ringa hem, eftersom bion slutade sent och hon skulle sova hemma hos honom efter bion var slut.
Det gick en och en halv timme längre än vad vi hade bestämt innan hon ringde.
Den känslan av oro det skapar, i just detta fall helt naturligt, känner jag ofta utan att det finns någon konkret orsak att känna oro över.
Fruktansvärt frustrerande att känna oro utan att kunna sätta fingret på vad man känner sig orolig över.

Inte konstigt alls. Hela din situation andas oro. Därför behöver det inte vara någon speciell orsak till din oro och panik känslor. Det är den stress du är utsatt för dagligen som visar sig på detta sätt. Det enda som får bort den oron är att du förändrar din livssituation . När saker fungerar som dom ska kommer du att känna ett lugn och oron blir mindre och mindre. Det kan nog ta lite tid innan det försvinner helt. Förstår dig , du får ju ensam både ta hand om barn och fru. Så ska det inte vara , därför blir du orolig. Hur går det med dina planer? Har du fått något stöd ännu? Någon från Abf?

För mig låter det som ångest. Alternativt ett stort stresspåslag i kombination med ångest. Har du någon samtalskontakt, exempelvis med en psykoterapeut? Om inte så försök få komma till någon. Psykodynamisk terapi tycker jag själv är att föredra när hela ens livssituation har slagit knut på sig, som i ditt fall, och kraven känns helt oöverstigliga.

Lycka Till!

Växte upp med en mamma som mådde som din fru gör. För mig var det en enorm lättnad när min pappa satte sig ner med mig och mina tre syskon och förklarade att vi skulle flytta därifrån. Vi flyttade samma dag och han sa till min mamma att det var upp till henne att höra av sig om hon ville ha någon kontakt med oss. Tror inte jag hörde något från henne på flera månader.

Jag hoppas innerligt för din och dina barns skull att du tar dig ur det här. Det är inte rätt att du ska leva i misär på grund av henne, och det är verkligen synd att hon inte förstår vilken bra människa du verkar vara.

Det går åt det håll jag tänkt. Har varit på studiebesök och blivit visad runt bland lokalerna hos företaget som håller i utbildningen. Toppenkille som ska vara handledare!
Jag börjar måndag den 16e. Ser väldigt mycket fram emot detta!

Om man bortser från utbildningen, som förvisso är en stor del i mina planer vad det gäller att få ordning på livet, så vet jag inte riktigt vad nästa steg är.
Jag ska ta det lugnt. Inte glida fram på en räkmacka, men heller inte stressa igenom så många steg som möjligt på kortast möjliga tid.
Det är viktigare att det blir rätt än att det går snabbt!

Tänker högt en stund i tråden.

Jag har redan nämnt detta i tråden och egentligen borde jag bara låta det rinna av mig. Men ibland fastnar saker och man bara måste försöka hitta någon slags logik i det!
Det handlar om när hon sa till mig "Men hur länge ska man försöka egentligen?".
Diskussionen gällde det jag bestämt mig för när det gäller mat. I korta drag handlar det inte om något storslaget alls.
Att välja i första hand att laga maten från grunden, presentera den på så bra sätt man kan, äta tillsammans och på något så där regelbundna tider i den mån det är möjligt.
Det handlar inte om att jag försöker vara fin i kanten, inte om att jag försöker spela något jag inte är eller något liknande!
Jag vill kunna se barnen i ögonen och veta att de känner att jag gjort maten för deras skull. Att inte alla kan tycka allt är jättegott varje gång. Det gör mig inget. Grunden är att de ska känna att jag lägger energi på att tillaga mat åt dom på det bästa sätt jag kan. Inte att jag bara öppnat en påse och värmt innehållet åt dom för att de ska bli mätta.

Detta kom lite på kant när jag var sjuk. Jag, som många andra, blev smittad av en förkylning med feber och allt vad som följer med på köpet. Jag hade verkligen inte den fysiska orken under ett par dagar.
Det fick min fru att ta upp diskussionen om mina planer inte är på väg att falla.
Hon började med "Både jag och ungarna vet ju att det kommer fallera när som helst som allt annat gjort när vi påbörjat något.".
Jag svarade att jag tycker det är viktigare att försöka än att bara sitta med armarna i kors och se på medans allt faller omkring en.
Det fick henne att säga de där orden som jag inte kan släppa, "...men hur länge ska man försöka egentligen?". Hon syftade på att jag bör inse att det är ingen ide att försöka med något, för allt fallerar efter ett tag.
Det går helt ovanför mitt förstånd hur man kan ställa den frågan, att hur länge har jag tänkt försöka. Helt obegripligt!

Jag har försökt i efterhand att tänka efter vad jag kände när hon sa det. Förvåning till att börja med. Jag blev väldigt förvånad.
Blev även arg och sårad. Mitt svar blev "Jag tänker fortsätta försöka tills jag lyckas!".
Kunde dock inte släppa de där orden efter det.

Bryter man ner alltihop i molekyler så handlar det i grund och botten om något jag gör för mina barns skull. Ska någon ifrågasätta hur länge jag tänker försöka göra det så bra som möjligt för mina barn? Än värre, ska mamman till mina barn ifrågasätta det?
Det är mina barn det handlar om. Mitt kött och blod. Inget kommer emellan. Liksom inget att diskutera. Inget jag behöver aktivt tänka på, det bara är så.
Mår dom dåligt så mår jag dåligt. Dör dom så dör jag. Behöver någon av dom mitt hjärta, lungor eller lever så lägger jag mig på operationsbordet utan att blinka.
Som sagt, det är mina barn!
Vad jag menar är att den där meningen hon sa tar på ett djupare plan än man kan ana. Det handlar inte om att jag hängt upp mig på en speciell mening och vägrar släppa taget om den.
Det handlar om att någon ifrågasätter hur länge jag tänker fortsätta försöka, och det handlar om att det är mina barns mamma som ställer frågan.

Något annat som stör mig, ursäkta att jag svär, något så för jävligt är att hon tror att fixar hon inte sitt mående och börjar må bra från ena månaden till den andra så packar jag mina saker och går härifrån.
Va i h-vete är det för skitsnack?
Jag har försökt förklara på hundra olika sätt, men med samma innebörd, att vad det handlar om är att hon ska visa att hon vill, att hon försöker, att hon vill gå åt samma håll, till det bättre!
Om detta tar ett eller fem år spelar mig ingen roll egentligen. Huvudsaken är att hon gjort det hon kan för att vi ska förändra på vår situation.
Vad som däremot kommer få mig att gå är ifall hon fortsätter med "Vill inte", "Kan inte", "Har ingen lust", "Känner mig inte motiverad" och allt vad det heter.
Att bara sitta och titta på medans livet springer förbi mitt framför våra ögon.
Nej, där har hon helt rätt! Det kommer få mig att gå, för att få möjlighet att på egen hand klara av att reda ut min egen situation.

Ska även säga till hennes fördel att hon för ett par dagar höll med om en sak hon inte hållit med om innan.
Jag har blivit matad ganska frekvent med "Men om du är så missnöjd med hur ditt liv är, gör de där förändringarna då. Jag hindrar dig inte!".
Jag förklarade för några dagar sen att oavsett hur gärna jag än vill förändra min situation så kommer jag aldrig komma i mål så länge vi lever tillsammans.
Hon är en person jag levt mer än halva mitt liv med, en person jag har skaffat barn med, en person jag sett i princip varje morgon jag vaknat de senaste 20 åren.
Så länge vi lever tillsammans kommer jag ingenvart med mitt eget ifall hon inte hakar på på något sätt. Jag begriper inte varför det ska vara så förbannat svårt att inse.
Men det erkände hon i alla fall för ett par dagar sen, att hon förstår själv att det inte är möjligt för mig att förändra mitt liv på så många plan som är nödvändigt så länge vi lever tillsammans.
Ifall hon däremot kunde visa vilja till förändring så skulle det fungera för min del som att hälla tändvätska på glödande kol.
Men istället kommer dessa vill inte, kan inte, har ingen lust och fan och hans moster!

Hon försöker bara projicera sin egen ovilja och orkeslöshet på dig och dra ner dig.

Du har ju lämnat henne en gång förut och hon är säkert rädd att det ska hända igen - med rätta för hon behandlar dig så illa!!

Oron du känner beror nästan garanterat på den enorma stress situationen utsätter dig för och är bara ytterligare en bekräftelse på att hon får dig att må dåligt. När man utsätts för allt det där dagligen som du gör byggs det upp massa stresshormoner i kroppen. Dessa aktiverar det urgamla "fight or flight"-systemet som är praktiskt om man möter en sabeltandad tiger men inte alls anpassat till stressen i dagens samhälle. Om du låter situationen fortgå kan detta utvecklas till panikångest vilket kan vara mycket handikappande.

Du och barnen måste därifrån snarast! Innan du dras ner och din hälsa faller också.

Än en gång - all styrka till dig!

Och om hon skickar 500 sms när du lämnat henne - byt nummer och polisanmäl henne för ofredande tills hon fattar att man inte får behandla människor så illa som hon gör!!