Att leva i ett förhållande, skaffa gemensam bostad och till och med skaffa barn ihop med en kvinna verkar inte vara något problem för många män.
Men när det gäller att gifta sig är det plötsligt tvärstopp.
??? Vad är det som skrämmer männen så?
Tycker att det är mycket större att skaffa barn ihop om de nu är rädda för att binda sig. Eller är det ekonomin de är rädda om och därför inte vill gifta sig?
Lånar tråden...
Min fästmö håller på varje dag med detta... Vi har barn ihop och visst är det smidigt att gifta sig pga det!
Men jag vill absolut inte och vad jag läser trådar överallt så är det alltid tjejen som vill gifta sig. I alla fall de som startar trådar på olika forum sen är det väl olika. Verkar som att många förstår inte att man måste ge ett svar utan att vissa inte vill helt enkelt och jag är en av dom.
Det som låter löjligt är väl min anledning... jag har social fobi och får ångest av att stå på scen. Jag är skåning och hon 08. Man måste säga inför hela församlingen saker högt och sen även hålla tal. Bara att stå i centrum känns hemskt!
Jag kommer inte njuta av att slänga ut flera månadslöner utan bara vilja att dagen tar slut...ser inget syfte med giftermål mer än att tjejen vill i mitt läge. Det finns syfte men jag ser inte det.
De flesta kvinnor vill det. Kompromiss ja, men hon kommer alltid känna att hon inte fick bröllopet som hon alltid velat ha. Det är en sorg som alltid finns där i hennes liv.
Alla mina gamla kompisar är gifta, utom en.
Det tycker jag inte stämmer.
Rent krasst.
Samboskap är en förutsättning för att få inneboende hushållerska och barnskaffande är en konsekvens av att ha sex. Giftermål har liksom ingen riktig fördel alls och är inget som bara händer för att man är en slarver.
Skämt åsido men alldeles för många relationer har precis den dynamiken.
Finns ingen man någonsin som har tjänat på att gifta sig.
Första äktenskapet var för att det var smart juridiskt med barnen och husen och bilarna och sparkontona. Jag ville nog gifta mig men var praktiskt lagd och han ville inte ha ngt stort men gillade det praktiska osv. Att ta hans namn kändes inte rätt. Han ville inte heller ha mitt. Vi hade en liten ceremoni med våra närmaste familjer och en borgerlig vigsel. Det var fint och fyllde sitt syfte. Betydde nog mer för mig än för honom. Tänker att han gjorde det för mig men han var grymt besviken över att jag inte tog hans namn. Det gör ju alla kvinnor. Jag kände bara att nej, det känns fel. Så gick ju äktenskapet sönder också. Så det kanske var magkänslan som klev in där?
Andra äktenskapet var helt annorlunda. Från första dagen vi sågs så kände jag en underlig känsla av att ha kommit hem. Han frågade några månader in hur jag såg på giftermål och sådant. Vi bodde nog inte ihop då ens. Sa som det var, har varit gift av praktiska skäl en gång redan. Det gick ju sådär kan man säga. Men det var juridiskt bra med allt ägande och barnen osv. Men gifter jag mig igen så blir det för kärlek och inte av praktiska skäl. Då är det för symboliken. Att säga ja inför släkt och vänner, fira, skapa årsdagar att fira extra o sånt. Att dela namn. Men jag var nöjd som sambo, ingen dealbreaker för mig. Bara jag fick honom. Men skulle vi gifta oss någon gång så fick det inte var nyttigt och smart som var anledningen.
Då blev han hooked som aldrig tänkt sig ett giftermål. Han ville ha allt det där.Så han designade ringar, gick ner på knä och bad mig bli hans fru. Han ville ha symboliken han med. Dela namn, fira kärleken osv. Med honom var det inget problem att byta namn, bara kul att ordna den där festen, underbart fint att vigas. Korten, minnena och allt fix runtomkring är minnen för livet! Så glad att vi gjorde det.
Tror helt enkelt att med rätt person så spelar det för mig inte någon roll om vi är gifta eller inte. Däremot spelar det roll för mig att min man har grundinställningen att OM det är viktigt för mig så blir det automatiskt viktigt för honom. Om det är viktigt för honom blir det automatiskt viktigt för mig. Så länge det inte går helt emot ens ideologiska principer så kan jag faktiskt inte förstå varför man bara inte ger sin partner giftermålet om det är väldigt viktigt för den? Det kan ju vara en liten enskild vigsel borgerligt med en middag på tu man hand.
Om man juridiskt via testamenten löst allt ekonomiskt och har barn och äger hus och sommarställe och bilar och annat så? vad är grejen liksom. Tror absolut att det finns en slags rör inte min frihet -känsla i att kategoriskt säga nej med hänvisning till att man inte vill bära ett smycke eller spendera pengarna eller tycker det är nödvändigt osv. Om det är nödvändigt för min partner men inte för mig för att det känns så. Vad är grejen. Är man ens med rätt person?
Varje dag när jag slentrianmässigt pillar på mina ringar går tankarna till min man. Älskar att bära ett smycke som är så starkt knutet till honom. Han säger samma där. Älskar bilderna av dagen. Glädjen och det roliga i att samla hela tjocka släkten och alla vänner vilket man ju nästan aldrig gör! Alla minnen vi som var där delar. Så stort behöver man ju inte göra det. tror egentligen att jag bara ville säga att trots att jag aldrig hade någon tanke på att gifta om mig råkade det bli ett fullskaligt sagobröllop när jag träffade rätt person. Anledningen till det var att vi båda hade så galet kul med hela grejen.
Man gifter sig med sin stora kärlek.Allt annat är trams enligt min åsikt .Särskilt när båda /den ena vill gifta sig .Resoekt.