Varför är män så rädda för att gifta sig?

Det finns nog flera anledningar. 

För det första så ser nog män ofta inte någon mening med äktenskapet - de har ju inte de där romantiska drömmarna som vi kvinnor har. De blir mest statister på bröllopet, då fokus är på bruden. De har inget att vinna på att ha en ring på fingret, eftersom det knappast ger en man högre status i Västerlandet idag. (En man utan ring kan ju också vara en riktig häradsbetäckare här - han behöver inte vara en oerfaren tönt.) Om kvinnan vill ha ett dyrt bröllop kan männen också - och med all rätt! - tycka att det är pengar som kan användas bättre.

Män får ju allt i ett samboförhållande som de endast kunde få i ett äktenskap förr: sex, barn, kvinnligt sällskap, någon som sköter hushållet och barnen och håller hemmet trevligt och ombonat...

Men för vissa kan det såklart handla om att skydda sina tillgångar, och sina ev. kommande tillgångar (t.ex. arv efter föräldrarna, högre lön med tiden, ökande vinst från ett eget företag, eventuella spelvinster o.s.v.). Det kan ju vara svårt att ta upp frågan om äktenskapsförord, om inte båda kommer från familjer med gamla pengar där det är självklart att man blandar in familjens advokater och skriver papper före vigseln. Det kan verka som att man inte litar på den andre, om man tar upp frågan om äktenskapsförord. 

Ett hett tips är väl annars, att inte gå med på samboförhållande, barn eller sex (eller var man nu vill dra sin egen gräns för det man tycker hör hemma inom äktenskapet), före vigseln. Om man tycker att äktenskap är viktigt. Detta är vad som gäller i frikyrkorörelsen och i flera av våra invandrargrupper.

Man kan ju inte ändra reglerna halvvägs så att säga: först gå med på allt detta utan vigsel - och sedan börja tjata och gnata om Drömbröllopet efter tio år och tre barn... Det är liksom lite sent.

Men jag måste ju gå skriva vad jag tror o känner, inte vad jag tror ni vill höra.

Ok att vissa kanske verkligen inte vill gifta sig av vissa specifika anledningar, men ni tror alltså inte det finns ganska många som lever med fel partner?

Viktigaste är väl att ni vet själva vad ni känner, jag vet vad jag känner så då spelar det ingen roll vad andra tror.

Fast det finns statistik på att samboförhållanden spricker betydligt oftare än äktenskap. (Allra oftast spricker "ombildade familjer" där det finns barn sedan förr.) Sedan kan man ju diskutera hur länge som helst om det är själva det faktum att de är gifta som gör att gifta par kämpar ett extra varv, eller om det är mer ansvarsfulla människor från början som väljer äktenskap framför samboförhållande.

Fast då måste man ju titta på vilka äktenskap som håller och vilka som inte gör det. Giftermål relativt sent där parterna är äldre, färdigutbildad, har fasta jobb etc etc håller i högre utsträckning. Jag skulle tippa på att det ser likadant ut om man tittar på samboförhållanden. Om man då funderar lite över var samboförhållanden är överrepresentativt (åldersmässigt) så får det hela en rätt naturlig förklaring. Att många väljer att gifta sig i äldre ålder har inte helt sällan juridiska orsaker och inget romantiskt. Vi har planer på att gifta oss av just praktiskt, juridiska orsaker. För vår relation h a r det ingen betydelse.

Mina tillgångar är arvegods och en släktfastighet. För mig är det inget som ska delas ut. Men du har inga särkullbarn heller (det är lugnt, det finns motsvarande på deras mammas sida så de kommer inte bli lottlösa i framtiden).

Vi har inte gemensam ekonomi och utöver detta är min sambo en slösa och jag en spara

Det kanske gäller yngre par. Men bland mina vänner finns det flera väldigt långa samboförhållanden som är över 20 år och de är fortfarande förälskade och det gäller även mig och min sambo.

Du får tycka precis vad du vill. Du undrade vad som var provocerande och då förklarade jag att dina slutsatser, som inte handlade om dig utan du generaliserade, var rätt förmätna.

Men då hade ni bara gemensamma barn eller? Eller inga barn alls ännu när ni gifte er? Då känner jag precis som du, att det är självklart att man har allting tillsammans. Och i synnerhet om båda är unga och man börjar det gemensamma livet med "fyra tomma händer".

Problemet uppstår om det finns särkullsbarn som är vana vid en viss standard. Då känns det inte juste mot dem att de måste få en lägre standard p.g.a. att deras pappa ska börja försörja en ny kvinna och hennes tre barn från tidigare förhållande. För att ta ett extremfall. 

Men även om det inte finns särkullsbarn men i stället stora skillnader i förmögenhet när man träffas. Tänk sådana fall där en person måste sälja en gammal släktgård eller stor, fin villa för att lösa ut sin fru efter kanske bara fem års äktenskap t.ex.! Sådant händer!

Eller att den som inte är förälder vid en eventuell dödsfall måste bli av med sina tillgångar till sin döde mans barn, för att det ingår i dödsboet.