varför skaffa barn sent? tänker många fel?

Jag förstår absolut att man vill vänta. Jag och min man fick vårt första barn strax innan jag fyllde 21 och han 23. Då tyckte vi det var lagom men även om vi absolut inte ångrar att vi skaffade barn så kan man ju se att vi båda mognat betydligt och har ett annat tankesätt nu när jag är 25 och maken 27. Vi är fortfarande inte gamla men äldre, smartare och tryggare i oss själva tror jag. Runt 24-25 hade jag nog varit mer mogen för att få mitt första barn tror jag. Nu har vi väntat med syskon istället för att jag ska avsluta mina universitetsstudier samt att vi ville köpa hus osv, vilket vi gjort. Nu känns det som att vi är mer ekonomiskt och även mentalt där vi borde vara. Det kommer kännas skönt den dagen när vi får syskon till vår son och vi kan dela lika på föräldraledigheten, inte skynda oss att sätta barnet på dagis så fort det fyllt ett år osv. Jag ska säga till mina barn att de behöver inte resa världen runt eller göra massa konstiga saker bara för att de är unga, men vänta tills ni kommit några år in i 20-årsåldern, så ni hinner skaffa en utbildning, få ett jobb, kanske hunnit vara tillsammans ett tag osv. Det är lättare då. Dessutom kan jag ju säga att de gånger vi har haft barnvakt åt vår snart 4,5 årige son kan räknas på ena handen, trots att makens föräldrar är under 60 och min mamma är strax över.

Studera hela dagen, sköta förtroendeuppdrag på kvällarna. Festa hela natten var och varannan helg. Åka på resor. Ett aktivt studieliv innebar för mig att man var igång från morgon till kväll, skapade kontakter med människor av alla de slag, lärde sig massor om allt från studentpolitik och föreningsjuridik till hur man ordnar baler för flera hundra personer. Allt detta har gett mig minnen och vänner för livet. Den sortens studentliv funkar INTE om man har ett litet barn hemma. Om man inte använder sina föräldrar som reservföräldrar förstås...

Skämtar du? INGEN anser att en 25-åring är en "gammal" mamma. Inte ens TS. En "gammal" mamma är en kvinna som får barn när hon är runt 40 år.

Jag hade övervägt i flera år faktiskt innan jag nu bestämde med min sambo att  bli gravid då jag har gått igenom helvetet och tillbaka till ett normalt liv, han och jag träffades sent i livet, jag var 31 år gammal (fyller 35 i år) sedan har jag ett barn sedan tidigare där det ligger mycket jobbiga händelser bakom. 
Jag blev extremt rädd för att få ett barn till, jag kände en skuld gentemot mitt andra barn, jag ville inte göra om det jag gjorde sist, jag hade hunnit bli äldre, jag träffade min sambo sent, jag var mer noggran i planerandet över barn igen, jag ville att allt skulle ske under kontrollerade former, jag har lagat mig själsligt i flera år. 

Så ja et finns olika anledningar till att få barn sent, ibaland har man inget val men  jag vet att jag blir en bra moder oavsett ålder och kanske lite mer erfaren också. Sedan att alla andra blir älder runtomkrin mig är det minsta problemet det är en bagatell...allt går att lösa bara man vill =) Huvudsaken är vad jag och sambon vill och tycker och klarar av.

Exakt, åkte och hälsade på andra tekniska högskolor, städade festlokaler kl 6 på morgonen, det hände att man gick från städning direkt till en tenta. Och tala inte om tentaperioderna, då var asocialast av alla, man satt och pluggade, sov, käkade pluggade etc, dygnsrytm, vad är detta.
De flesta bodde inte på hemorten, utan man levde i studentkorridor eller inneboende, kollektivboende.

Även i vår släkt blir många gamla. Över 90 är inte ovanligt. Men jag tror nog mamma hade behövt säga nej ( fast det skulle ta henne emot) till att ha båda barnen två veckor på landet i sträck om de var små och hon över 70 år. Självklart kommer hon va härlig när hon är gammal men risken att råkar va rätt dement är också mycket stor. Hon fick bli mormor vid 55 år och jag känner mig nöjd.

Varför är kvinnans ålder när hon får barn något man ens behöver ha en "åsikt" om? "Åsikter" kan man ha om de livsval folk gör som påverkar andra människor på något sätt, via miljön eller samhällsekonomin. Det är mer relevant att ha en "åsikt" om hårfärgning än om kvinnans ålder när hon skaffar barn. Det att vissa väntar så länge med barnafödandet att de behöver medicinsk hjälp när de väl är redo, det kan man ha "åsikter" om. Men åldern i sig? Kan du visa på en enda sak med en gammal förälder som påverkar ditt liv negativt?

Jag tycker att det är strålande att barnen har morföräldrar som har gått i pension. De kan umgås med dem väldigt mycket mer än om de fortfarande arbetade heltid. De har en mycket närmare relation till dem än till farmor som jobbar och av förklarliga skäl inte kan umgås med dem lika mycket.

Annars är väl en rimlig förklaring att man helt enkelt inte har träffat någon som man vill ha barn med tidigare.

Fördelen med att få barn sent är att man slipper se sina barn bli gamla och skröpliga och troligtvis dör man först.

Livet är något av en roulette. Min mamma lever inte längre. Hon blev mycket tidigt gravt dement utan att det funnits i släkten tidigare. När hon fick sitt första barnbarn var hon 67 och visste inte vem jag var. Det hade inte spelat så stor roll om jag fått barn ett par år tidigare. Min pappa är 74 år och kan utan problem ha mina äldsta två barn som är 6 och 7 år i två veckor. Badar, spelar fotboll och golf, gör långa cykelutflykter med matsäck. Lagar fantasifulla, barnvänliga middagar och spelar sällskapsspel, läser böcker.....

De flesta tror jag skaffar barn när de känner att de vill ha barn och har en partner som de vill ha barn med. Vissa är då 25, andra 35.