Hur länge vågar vi vänta med att skaffa barn?

Jag tänkte precis som dig och satt i samma sits som dig, alltså i vikarieträsket efter min examen. Tillslut kände jag att vi inte kunde hålla på att vänta på att livet är perfekt då åren gick (jag 30 och mannen 35).

Jag såg till att jobba upp en bra föräldrapenning och en stor buffert sen körde vi. Nu är vår dotter 2 månader och visst vill vi bo i hus och längtar efter det, men för hennes del gör det inget att bo i lägenhet så länge hon är så här liten. Om två-tre år hoppas jag att vi kan köpa hus och förhoppningsvis kanske drömjobbet kommer. Det är inte många som vill anställa 30-åringar utan barn då de antar att ett barn kommer komma typ när som helst, så kanske att det blir lättare att få jobb när du väl fått barn.

Det viktigaste är att man har ett stabilt förhållande, förstahands boende, sparpengar och åtminstone en säker inkomst. Tycker jag..

Det finns de som skaffar barn i krigstider, mitt under pågående krig - hur optimalt är det?

Att skaffa barn nu, när tredje världskriget hänger i luften, är knappast optimalt det heller.

Så det där med "rätt tidpunkt för barn", det finns inte.

Anonym (Anonym) skrev 2016-05-21 01:14:30 följande:

Tanken har såklart slagit oss att vänta tills boendet är klart. Dock känns det osäkert. Vi beräknar vara klara med insatsen vintern 2017 men sedan får vi troligen räkna med flera månader till innan vi hittar rätt boende i rätt område till rätt pris samt vinner budgivningen. Skulle vi få en bostad direkt får det nog räknas som extrem tur. 

Vintern 2017 är jag nästan 33 år och vi har ingen aning om hur länge det kommer att ta för oss att hitta bostaden eller att bli gravida. 

Även fast jag inte har någon fast anställning ser vår ekonomi ganska ljus ut. Vi kan spara mycket varje månad och ända leva bra. 

Ju mer jag tänker på det desto mer känner jag att jag varken vill eller vågar vänta längre, så jag kanske besvarar min egen fråga själv

Jag tycker ni gör helt rätt i att köra på! Det är inte ett dugg svårt att köpa boende eller flytta med småbarn hemma. Och en tillsvidare-tjänst kan du ju behöva vänta otroligt länge på. Eller så trillar du över den alldeles snart. Synd att pausa allt på obestämd tid.

Låter som att ni har väldigt bra förutsättningar för att skaffa barn tycker jag! Sedan finns det ju ytterligare en risk med att vänta längre än nödvändigt med att försöka få barn. Förutom risken att det finns svårigheter finns ju också möjligheten att ni kommer vilja ha syskon och då vill man gärna ha ännu mer tid på sig tänker jag. När nu förutsättningarna är så bra som era! Lycka till. :) 

Kör på! Allt kommer lösa sig med tiden ändå. Dessutom vet man inte hur lång tid det kan ta innan man väl blir gravid. För oss tog det nästan två år och då är jag ändå bara 24. Så jag säger go for it!

Personligen hade jag väntat tills vi haft allt ordnat. Utbildat oss, fasta anställningar, köpt och stort boende (behöver inte vara hus) bilar och rest runt väldigt mycket i världen. Kommer INTE skaffa barn innan detta är uppfyllt, oavsett ålder.

Vi gjorde allt "fel" väg men är väldigt nöjd att vi gjorde det, rätt tidpunkt för barn kommer inte om man bara väntar... Fick första barnet när jag var 22 och studerade ännu på universitetet (min sambo studerade också). 2 år senare var jag färdig men min utbildning, vi båda började jobba och köpte en bostad (radhus) några månader senare. Ca 1 år senare föddes vårt andra barn. Nu är det 7 år sedan vårt första barn föddes och vi båda har fast anställning och en stabil ekonomi. Är skönt att jag redan fått alla barn jag vill ha och kan satsa på karriären :)

När vi började försöka få barn märkte vi att det inte var så enkelt även om jag var ung, jag lider av pcos. Läkaren sa att om vi börjat efter 30 skulle det kanske inte ha blivit några barn alls...

Life is what's happening to you while you're busy making other plans...

När vi blev oplanerat gravida var vi visserligen nygifta, men vi ägde ingen bil, bodde i en liten hyrestvåa högst upp utan hiss ute i förorten, ingen av oss hade pluggat klart eller hade fast jobb, jag hade ett ganska välbetalt vikariat fram till bebisen var beräknad så jag fick en bra SGI men min man hade bara olika ströjobb.

Nu väntar vi tvåan, bor i en stor trea i ett bra område, har bil, jag har tagit examen och vi har båda jobb, även om vi ännu inte har fast anställning nån av oss. Som tur är jobbar vi båda inom yrken där det absolut inte saknas arbetstillfällen.

Vi har kanske fortfarande inte det "perfekta" livet om man ser det utifrån vad gäller materiella saker som hus och ny bil, men vi har ännu inte känt att vi har fått uppoffra någonting under de fyra år som gått. Vi har kunnat resa, flytta, utbilda oss och göra det vi vill göra som en familj. Vissa saker drömmer vi fortfarande om, som tex kunna flytta till hus, få ett bättre jobb eller kanske skaffa sommarstuga. Men det innebär ju bara att vi har saker kvar att göra - tänk så tråkigt om man inte hade några planer och drömmar kvar!

Vi har å andra sidan en del bekanta som har varit så upptagna med att skaffa sig det perfekta livet att de verkar ha glömt bort att livet inte bara är en lång startsträcka. Ett par skaffade utbildningar, varsin karriär och la massvis med pengar på ett hus, sen skilde de sig när barnet var två. Ett annat par jag känner väntade och väntade på rätt läge men det har alltid varit något projekt som ska avklaras eller någon ny tjänst som ska utlysas, och sen när de väl började försöka så blev de väl helt chockade av att det inte gick att planera in lika enkelt som att boka en semesterresa. Hon har fortfarande inte blivit med barn fast de försökt i flera år nu. Jag vet att hon tycker det känns jobbigt att bo i ett hus de har skaffat för "barnens skull" när de nu inte ens vet om de kan få barn ens.

Det finns väldigt mycket i livet som man inte kan rå över. Visst är det kanske dumdristigt att medvetet skaffa barn om man inte ens har en egen lägenhet eller inkomst över huvud taget, men har man bara de mest basala grejerna avklarade så finns det en hel massa grejer som man faktiskt kan lösa under tiden. Vad är det värsta som skulle kunna hända liksom? Att ni inte har råd att köpa allt nytt till bebisen och kanske måste veckohandla i bland istället för att köpa hämtmat typ? Att ni måste vänta ett halvår extra på att flytta till hus? Att du blir arbetslös några månader efter mammaledigheten? Det är ju inte ens en nackdel för övrigt...