Just fått veta att jag ska bli farmor igen

Än så länge har ingen bebis kommit, så jag tycker att det är bäst att jag håller mig undan så att jag inte riskerar att säga för mycket.

Tills hans försvar bör jag också tillägga att det inte så mycket har handlat om att han gjort dåliga ekonomiska val. Istället har han drabbats av dödsfall, sjukdom efter olycka, tvingats byta arbete ofta för att hans fysik efter olyckan gör det svårt att utföra tyngre arbetsuppgifter, en storm som förstörde stora delar av gården och som försäkringsbolaget vägrat ersätta då han just fått hem brev om att uppdatera försäkringen efter en omfattande renovering.

I det skick fastigheten är innebär en försäljning en enorm förlust för honom. Där har vi istället hjälpt till att återställa en del av det som blivit förstört genom att dels gå in med kapital men också att hjälpa till med art snickra, måla och vara barnvakt när det behövts. Det är dock mycket arbete som återstår.

All denna otur har inneburit att han fått fler utgifter än han periodvis haft råd med och i den mån vi har kunnat har vi hjälpt till. Tex genom att betala skatten på bilen så att han kan ta sig till jobb för några bussförbindelser finns inte och cykla den sträckan med hans skador går inte.

Han har under det här året varit på väg tillbaka ekonomiskt och har kunnat göra arbeten på huset som är nödvändiga för att det ens ska vara möjligt att bo där.

Och vi är såklart överlyckliga att han träffat en tjej som han håller av så mycket att de vill leva tillsammans. Men han har gjort det väldigt klart för oss att han absolut inte vill ha fler än ett barn och därför känns det väldigt olustigt att de annonserar ut att de väntar barn. Hon har gått halvvägs och de har bott ihop i en knapp månad. De har inget kapital, ett barn var med sig i bagaget, inga barnsaker sparade då det var flera år sedan hans föddes och han var ju som sagt klar med den biten.

Har de ens ställt sig frågan vad de har att erbjuda ett barn just nu? Troligtvis inte.

Såklart kommer vi inte att klippa banden och inte kommer vi tycka mindre om det här barnet. Just nu behöver jag bara få tycka att hela idén är korkad och väldigt ogenomtänkt.

Nog för att vi har ställt upp. Det gör man nog om man kan när ens barn riskerar att förlora allt. Dock har vi inte obegränsat med resurser. Särskilt inte som en av oss just gått i pension. Vi kan helt enkelt inte försörja barnbarn och rätta till hans hus om vi själva ska ha en skälig levnadsstandard. Vi är aktiva med ett innehållsrikt liv och är inte redo att ge upp allt för att passa barnbarn eller bygga på heltid.Tackar för att jag har fått skriva av min frustration och för att ni varit så förstående.

konstig människa du är...

blev nu plötsligt extraglad för att ha en mamma, som sa till mig "jag kommer att stödja dig oavsett vilket beslut du tar", när jag blivit oplanerat gravid med en man som jag hunnit att träffa i ett par månader och själv hade precis fått ett nytt jobb..

Hej!

Härom dagen berättade min son och hans nya kvinna att de väntar barn tillsammans. De hade väntat länge med att berätta då de skäms över situationen.

De har knappt träffats i ett år, blev ett par först i januari, båda har spruckna relationer med barn på varsitt håll, båda har precis börjat nya jobb och hon har bara timanställning som hon just nu är sjukskriven ifrån. De blev sambo för en månad sedan. Min son har haft det kämpigt ett par år med att få ihop ekonomin så jag och hans pappa har fått bistå med mycket, både ekonomiskt och praktiskt. Det är inte optimalt att skaffa barn nu, så är det bara. Nu tog de visserligen det beslutet ändå och det måste jag acceptera. Det svåra är att hålla god ton och dölja besvikelsen över deras usla beslut och konsekvenstänk. Jag håller mig undan och vill inte umgås.

Med tidigare barnbarn har vi tyckt att det varit roligt att ge bidrag till barnvagn, bilstol, kläder mm. Nu vill vi inte hjälpa till alls så får de själva reda ut röran de sitter i.

Vi tappade helt lusten att hjälpa till med renoveringen och blir det inte klart innan december lär de få sova 5 st i samma rum.

Det känns som att de tänker att det löser sig för att vi alltid har funnits där och ställt upp men vi vill inte bli tagna för givna.

Det är också där skon klämmer. Hela situationen är tråkig och jag tycker att vuxna människor som passerat 30 borde kunna fatta bättre beslut än så.

Många tycker säkert att jag resonerar barnsligt nu, men jag kan inte tänka mig att någon av er hade tyckt att det var särskilt trevligt om era nära och kära tog för givet att ni skulle öppna era plånböcker och jobba gratis på er fritid.

Senast i morse fick maken ett SMS från sonen om att bilskatten kommit igen. Vi frågade då hur mycket han lagt undan till att betala den när han vet att den kommer med jämna intervaller. "Har inte haft råd att spara" fick vi tillbaka. Varför skaffar man då barn om man inte klarar sina räkningar? Nej fy så besviken jag känner mig.

Hej!

Härom dagen berättade min son och hans nya kvinna att de väntar barn tillsammans. De hade väntat länge med att berätta då de skäms över situationen.

De har knappt träffats i ett år, blev ett par först i januari, båda har spruckna relationer med barn på varsitt håll, båda har precis börjat nya jobb och hon har bara timanställning som hon just nu är sjukskriven ifrån. De blev sambo för en månad sedan. Min son har haft det kämpigt ett par år med att få ihop ekonomin så jag och hans pappa har fått bistå med mycket, både ekonomiskt och praktiskt. Det är inte optimalt att skaffa barn nu, så är det bara. Nu tog de visserligen det beslutet ändå och det måste jag acceptera. Det svåra är att hålla god ton och dölja besvikelsen över deras usla beslut och konsekvenstänk. Jag håller mig undan och vill inte umgås.

Med tidigare barnbarn har vi tyckt att det varit roligt att ge bidrag till barnvagn, bilstol, kläder mm. Nu vill vi inte hjälpa till alls så får de själva reda ut röran de sitter i.

Vi tappade helt lusten att hjälpa till med renoveringen och blir det inte klart innan december lär de få sova 5 st i samma rum.

Det känns som att de tänker att det löser sig för att vi alltid har funnits där och ställt upp men vi vill inte bli tagna för givna.

Det är också där skon klämmer. Hela situationen är tråkig och jag tycker att vuxna människor som passerat 30 borde kunna fatta bättre beslut än så.

Många tycker säkert att jag resonerar barnsligt nu, men jag kan inte tänka mig att någon av er hade tyckt att det var särskilt trevligt om era nära och kära tog för givet att ni skulle öppna era plånböcker och jobba gratis på er fritid.

Senast i morse fick maken ett SMS från sonen om att bilskatten kommit igen. Vi frågade då hur mycket han lagt undan till att betala den när han vet att den kommer med jämna intervaller. "Har inte haft råd att spara" fick vi tillbaka. Varför skaffar man då barn om man inte klarar sina räkningar? Nej fy så besviken jag känner mig.