Just fått veta att jag ska bli farmor igen

Hej!

Härom dagen berättade min son och hans nya kvinna att de väntar barn tillsammans. De hade väntat länge med att berätta då de skäms över situationen.

De har knappt träffats i ett år, blev ett par först i januari, båda har spruckna relationer med barn på varsitt håll, båda har precis börjat nya jobb och hon har bara timanställning som hon just nu är sjukskriven ifrån. De blev sambo för en månad sedan. Min son har haft det kämpigt ett par år med att få ihop ekonomin så jag och hans pappa har fått bistå med mycket, både ekonomiskt och praktiskt. Det är inte optimalt att skaffa barn nu, så är det bara. Nu tog de visserligen det beslutet ändå och det måste jag acceptera. Det svåra är att hålla god ton och dölja besvikelsen över deras usla beslut och konsekvenstänk. Jag håller mig undan och vill inte umgås.

Med tidigare barnbarn har vi tyckt att det varit roligt att ge bidrag till barnvagn, bilstol, kläder mm. Nu vill vi inte hjälpa till alls så får de själva reda ut röran de sitter i.

Vi tappade helt lusten att hjälpa till med renoveringen och blir det inte klart innan december lär de få sova 5 st i samma rum.

Det känns som att de tänker att det löser sig för att vi alltid har funnits där och ställt upp men vi vill inte bli tagna för givna.

Det är också där skon klämmer. Hela situationen är tråkig och jag tycker att vuxna människor som passerat 30 borde kunna fatta bättre beslut än så.

Många tycker säkert att jag resonerar barnsligt nu, men jag kan inte tänka mig att någon av er hade tyckt att det var särskilt trevligt om era nära och kära tog för givet att ni skulle öppna era plånböcker och jobba gratis på er fritid.

Senast i morse fick maken ett SMS från sonen om att bilskatten kommit igen. Vi frågade då hur mycket han lagt undan till att betala den när han vet att den kommer med jämna intervaller. "Har inte haft råd att spara" fick vi tillbaka. Varför skaffar man då barn om man inte klarar sina räkningar? Nej fy så besviken jag känner mig.