Min vännina som är förälder förstår inte mig som inte är det

De kan bara råka göra en endaste fläck på min soffa som inte går bort och då går soffan för 20000 inte längre att använda. Samma sak med mattan. Eller så kan de råka ta sönder en vas och skära sig. Och de är inte så pass lugna att jag kan säga åt dem att sätta sig i ett hörn. 

För att TS skrivit flera gånger att hon vill bjuda väninnan. inte "bjuda hem", utan "bjuda", dvs, enligt min tolkningm stå för mat och tillagning.

Absolut är det min tolkning. men Ts har tryckt  på det flera gånger.

Jag har läst hela tråden och tänkte redan i TS på att din förståelse för hur det är att leva med småbarn inte var så stor. Helt förståeligt eftersom du inte har barn själv, men det där med att få några timmar själv, utan barnen, är svårt till och med i familjer med två föräldrar. Tänk då när man är ensamstående och bara har en tillförlitlig barnvakt. Man kan inte överutnyttja den personen för då står man helt ensam när det verkligen är kris (alltså något som måste fixas, inte bara en trevlig grej man skulle vilja gå på).

Du säger att du gång på gång har bjudit in din vän. Dina inbjudningar är sådana att hon känner sig nödgad att tacka nej eftersom de ställer villkor hon inte kan leva upp till i nuläget. I alla dina kommentarer och i TS anar man att du tycker att din vän beter sig lite dåligt som inte kan få till det. Hon har inte "gjort sig besväret" att ordna barnvakt, som du uttrycker saken. Och du fortsätter att bjuda in på samma sätt, vilket låter visa att du tycker att hon borde umgås med dig på det sätt som passar dig. Den pressen känner alldeles säkert din vän. Hon vill, men kan inte.

Och när hon då EN gång på flera år försöker hitta en kompromiss - tacka ja, men ta med barnen - så slår du igen dörren i ansiktet på henne (bildligt talat). Kan förstå att det känns lite förnedrande och det innebär att du fortsätter visa att det sätt hon lever på inte duger för dig.

Om ni är bra vänner reder ni säkert ut det den här gången, men om jag vore du skulle jag fundera lite över min attityd till den här vännen. Kan nästan garantera att hon saknar att umgås utan barn ibland, men så ser livet inte ut för henne just nu. Antingen är du en bra vän som tar dig igenom småbarnsårens speciella livsvillkor med henne, eller så tänker du bara på hur det drabbar DIG att hon inte kan då barnvakt för sociala grejer.

Det är såhär att jag är tjej och singel. Jag bor själv i en topprenoverad lägenhet med omsorgsfullt utvalda möbler, varav det mesta är ljust och känsligt. Jag är pedantisk av mig och jätterädd om alla mina möbler. 

Jag har en barndomsvännina som har 2 söner på 9 och 3 som bor själv med dem då pappan jobbar i utlandet. Hon har kommit till mig några gånger när sönerna var hos farmor men det är väldigt sällan. Jag går oftast till dem och umgås med dem i deras hem eller så ses vi ute, vi ses hur som helst ofta och hörs varje dag. Jag ville gärna bjuda över henne på middag hos mig vilket jag alltid gör men hon har sällan tid och kommer nästan aldrig. Hon verkar ha svårt att få barnvakt då farmorn är den enda som ställer upp så vi får sällan möjlighet att umgås själva. Men nu sa hon att hon kan komma på måndag om hon kan ta med sig sönerna. Varpå jag sa att jag inte tar emot några barn i mitt hem och att det inte går tyvärr, jag vill inte riskera att möblerna ska förstöras och att någonting ska spillas. Min matta är exempelvist vit med finaste angoraull som är jättesvårt att rengöra. Jag förväntade mig såklart att hon ska förstå men nu är hon sur och svarar knappt på mina samtal och meddelanden. Varför kan inte folk med barn förstå att alla kan inte anpassa sig efter dem?

Det är såhär att jag är tjej och singel. Jag bor själv i en topprenoverad lägenhet med omsorgsfullt utvalda möbler, varav det mesta är ljust och känsligt. Jag är pedantisk av mig och jätterädd om alla mina möbler. 

Jag har en barndomsvännina som har 2 söner på 9 och 3 som bor själv med dem då pappan jobbar i utlandet. Hon har kommit till mig några gånger när sönerna var hos farmor men det är väldigt sällan. Jag går oftast till dem och umgås med dem i deras hem eller så ses vi ute, vi ses hur som helst ofta och hörs varje dag. Jag ville gärna bjuda över henne på middag hos mig vilket jag alltid gör men hon har sällan tid och kommer nästan aldrig. Hon verkar ha svårt att få barnvakt då farmorn är den enda som ställer upp så vi får sällan möjlighet att umgås själva. Men nu sa hon att hon kan komma på måndag om hon kan ta med sig sönerna. Varpå jag sa att jag inte tar emot några barn i mitt hem och att det inte går tyvärr, jag vill inte riskera att möblerna ska förstöras och att någonting ska spillas. Min matta är exempelvist vit med finaste angoraull som är jättesvårt att rengöra. Jag förväntade mig såklart att hon ska förstå men nu är hon sur och svarar knappt på mina samtal och meddelanden. Varför kan inte folk med barn förstå att alla kan inte anpassa sig efter dem?

Varför behöver man vara otrevlig? Jag har väl inte gjort något dåligt förutom att bjuda hem min vän och bestämma över regler i mitt egna hem?

Så enkelt, så självklart.

Jag har haft egna barn som numera är vuxna.

Var sak har sin tid och mitt perfekta hems tid är nu, när det var jag som hade små barn så var det jag som fick ta hänsyn.