Anonym (Tänk till!) skrev 2018-02-22 20:05:33 följande:
Men DUMHUVUD!
Detta är en kvinna som nyligen fått barn, det är lång tid innan hon kan förväntas ha hormonnivåer i balans, utöver alla andra omställningar som en graviditet för med sig. Och alla graviditeter är olika, och vem är DU för den delen att säga att hennes behov inte är viktiga bara för att det finns ett barn med i bilden?
Hon uttrycker tydligt att hon bryr sig om barnet, och hur hon och pappan i flera år försökt hitta lösningar, så att alla kan må bra. Att säga att enda sättet att prioritera barn är att prioritera bort sig själv är DUMMA I HUVUDET! Kanske är det ibland, vid vissa tillfällen, men det är inte en generell sanning som kommer att ge BARNET det bästa livet.
Barn mår bäst i en trygg miljö där mammor och pappor (i alla de konstellationer de kommer) också har det bra. Jag mår i efterhand ganska dåligt av att veta att min mamma offrade otroligt mycket för att jag och min syster skulle ha det bra. Hälften hade räckt, mindre än hälften. Hon hade i princip inget eget liv under de 20-25 år vi bodde hemma. Dock gjorde hon och vår pappa en sak rätt. De gav oss sådan trygghet i allmänhet och en trygghet vid läggdags specifikt att vi aldrig hade problem att sova ensamma i våra egna sängar. Dock säger jag inte att detta är möjligt för alla barn.
Som många av er säger: barn är olika! Men om ni inser det, hur kan ni inte inse att det finns goda chanser att barn som uttrycker en önskan om att sova tillsammans inte kan bli tryggt att sova ensam efteratt det fått sin trygghet på ett annat sätt än samsovning? Barnet kanske uttrycker en önskan om att sova tillsammans, men det betyder inte att det GARANTERAT är vad barnet egentligen vill eller behöver. Kanske behöver det bara veta att det är älskat, prioriterat och lika viktigt som innan det fick ett syskon? Kanske kommer det inte vilja eller behöva samsova när de fått den tryggheten, på andra sätt!
Vi har alla olika behov och viljor. Jag sover gärna bredvid min partner, men absolut inte så att vi rör varandra, när det väl är sovdags. Det blir för varmt och jag vaknar av hans rörelser. Med andra ord: inga barn heöler i sängen om jag ska få sova! Och den som inte sover ordentligt blir inte en lika bra förälder...
Kanske är näringsbehovet hormonellt betingat just nu. Då skulle jag argumentera att barnets psykologiska otrygghet är lättare att jobba bort än bonusmammas fysiologiska behov...
Oavsett: skäms på er som inte har vett att tänka att en lösning som blir bra för ALLA är bättre än en som är bra bara för barnet, och dessutom i ett begränsat perspektiv. Jag säger: prioritera barnet i första hand (som de gör), men sluta inte söka efter en lösning som är bra för alla (vilket är det hon gör!).
Ursäkta det blev så långt.. jag blev upprörd.
Undrar vem som är dum egentligen.
Hormonomställningen efter graviditet borde verkligen innefatta att alla barn i familjen ska vara trygga och må bra. Dessutom vet vi inte hur gammal TS bebis är, den kanske närmar sig året. Och TS är vuxen och bör kunna hantera att sova ensam i sängen under en period för att sexåringen ska få trygghet av sin pappa.
Om båda barnen var hennes skulle hon på precis samma sätt behöva se till att livet fungerar för båda barnen. Det är inte en helt lätt uppgift men den tillhör föräldraskapet och vuxenlivet tillsammans med barn.
När man ser tillbaka på livet så är den här intensiva småbarnsperioden med barn i sängen så oerhört kort. Snart nog är ungarna självständiga och då undrar man vad det egentligen var man tyckte var så himla jobbigt.