Canadasvensk skrev 2018-02-22 20:58:53 följande:
Målet är såklart att barn ska bli trygga och våga sova ensamma och bli mer och mer självständiga. Men det är bra om det sker utifrån barnets utveckling och inte utifrån föräldrarnas behov av att inte bli störda.
Ja men va bra! Men vad var då felet med att hjälpa barnet att känna sig trygg i dom tips jag gav? Föresten kan du Googla själv så kommer du se att mina tips är väl dokumenterade...
TS måste backa en smula i det här läget, och invänta att pojken blir mer självständig i sin egen takt.
Självständig? Mitt barn vill att jag ska följa med in i skolan varje dag? Ska jag göra det då ELLER hjälpa mitt barn hitta trygghet i sig själv och visa att det är okej och att pappa kommer tillbaka och hämtar henne efter skolan varje gång?
Eller tycker du att jag ska "vänta" in henne och skita i mitt jobb bara så hon är trygg?
Det kan mycket väl hända att hon själv snart har en sexåring som inte vill sova ensam och då kommer hon förmodligen att se på det annorlunda.
Du är så duktig på att spå framtiden. Så vad kommer du själv göra när din man skiljer sig från dig och din nya sambo har en 6 åring som kommer in på natten? Som svar på din fråga så VET du inte det! Så sluta att spå andras framtid!
Jag har inget behov av att googla för att mina ungar ska vara trygga när de sover. Jag har alltid erbjudit dem den trygghet de behöver oavsett om det inneburit alla ungar i vår säng, en förälder i en unges säng eller ungen i egen säng. Jag har inte känt behov av att stressa fram att ungarna ska sova i sina egna sängar utan det har kommit helt naturligt när de själva varit redo för det.
Och ja, jag har inväntat att barnet känt sig tryggt även i skolan och andra situationer. Jag häpnar lite nu, för jag trodde att det var en självklarhet. barnen hittar förhoppningsvis tryggheten i sig själva förr eller senare, det är inget man behöver forcera fram. Jag har i alla fall aldrig behövt forcera det. Din unge kanske var otrygg för att du nekat det trygghet med dina metoder?
Det skulle förvåna mig oerhört om min man skulle lämna mig för att vi hade ungarna i sängen när de var små. Vi har varit gifta i drygt 20 år och har tonårsbarn. Vi har hela tiden överens om att ungarnas behov skulle prioriteras och det är nästan så man längtar tillbaka lite till den där tiden nu när ungarna är tonåringar och knappt har tid att säga hej ens. Min mans första tips till sin kompis som skulle bli pappa; ha ungarna i sängen, då får alla sova och man slipper springa upp och ner i och försöka natta ungar som ändå bara vill ligga nära.
Ännu mer skulle det förvåna mig om jag nu vid 45 års ålder skaffade en ny sambo som hade en sexåring. Men om jag gjorde det så skulle jag tycka att det var självklart att sexåringen var välkommen att tanka trygghet hos sin pappa när som helst och hur som helst.
Tragiskt att höra att du skilt dig på grund av att dina barn behövt mer än ert förhållande kunde mäkta med. Bara att beklaga, men det gäller verkligen inte alla relationer eller föräldraskap.
Canadasvensk skrev 2018-02-22 20:58:53 följande:
