Jag kände en tjej som redan från början ångrade sin abort någonting rent förskräckligt.
Jag kände en tjej som inte ångrade sin abort, men som ändå mådde rejält dåligt psykiskt av den, under flera års tid efteråt.
Jag kände en tjej där jag fick följa med som stöd under aborten. Hon fick piller att svälja. När hennes magkramper satte igång, jag har sällan sett värre. Hon var vit som ett lakan i ansiktet, vred sig och skrek. Hon hade behållt barnet om det inte var för killens önskemål. Han var förresten inte ens med henne där, den hemska dagen så fylld av smärta.
Jag känner en tjej som inte ångrade sin abort de första åren. Nu är hon mycket äldre, och det har visat sig att hon inte längre kan få barn, för hon har låg äggreserv. Att hon gjorde abort som ung plågar henne numera FRUKTANSVÄRT, på ett sätt som är ren existentiell ångest.
Jag har själv gjort en abort som ung, och under många år ångrade jag inte det. Det har tagit lång tid för mig att komma ikapp en stor sorg över mitt förlorade barn... Idag 20 år senare så ångrar jag aborten, utan någon tvekan alls. Jag skulle kramat om mitt förstfödda älskade barn och aldrig släppt taget, om jag fått minsta lilla chans till det. Ändå har jag fått barn efter det.
Jag känner ingen kvinna som gått igenom en abort och så var det i slutänden ingenting för henne att gå igenom.
Så den där j-a forskningen som någon ?2-barnsmamma? refererar till, av okänd anledning i någon sorts gest att stötta en ansvarslös karl som försöker förmå en kvinna att göra abort mot sin vilja, ja hur är den forskningen gjord?
Jag menar, har man gjort långtidsuppföljning på de personer som gjort abort, såsom rena livsstudier där man även frågat kvinnorna på deras dödsbädd? Det är ju ändå då som man har mest facit över sitt liv, och kan göra de bästa reflektionerna.
Har man differentierat i forskningen, delat in kvinnorna i olika grupper efter motiv, ålder etc?
Har den där 2-barnsmamman siffror på hur jättebra det kommer att kännas för en kvinna som ABSOLUT INTE ville göra abort, men som gjorde det på grund av att skitstöveln där hemma krävde det?
Jag menar, det är väl f-n helt självklart redan nu att TS kommer att må äckligt dåligt efter den här aborten.
Så j-a irrelevant att beskäftigt hoppa in som killens ställföreträdande assistent med någon sorts forskningsrapport i högsta hugg att slå TS i hjärtat med.
Du, kära TS, du ska fundera noga och känna efter. Vill du ha ditt barn ska du inte låta någon stå i vägen för det. Det blir isåfall första stora saken som du kommer att göra för barnet, som barnets mamma.
Bry dig inte om de som djupt felaktigt tror att det är DU som väljer att få barn mot killens vilja.
GRAVIDITETEN FINNS REDAN.
Du har inte framkallat barnet, och valet är inte huruvida du är gravid eller ej.
Valet är huruvida du ska avsluta en livsprocess som REDAN är på full gång i din kropp.
Det är ett djupt personligt val, och i det här läget där en graviditet redan har uppstått inom dig, så är det ENBART DU SOM HAR MED VALET ATT GÖRA.
Din kille kommer att låtsas att han har med det att göra, och han har till och med gått längre än så och låtsas att han är den som bestämmer.
Det stämmer dock inte, det är BARA DU som bestämmer. Aborträtten är också väldigt klar på den punkten.
DU BESTÄMMER HELT OCH HÅLLET SJÄLV.
På grundval av det borde du behålla din graviditet, eftersom du faktiskt älskar och längtar efter ditt barn, som du redan följer vecka för vecka, och du i ditt allra innersta hjärta absolut inte vill göra någon abort.
Att vara soloförälder är faktiskt mycket bättre än att vara med en dålig partner. Det är många som är det, och det går bra att ha barn på egen hand. Det är absolut INTE slutet på någonting att bli själv med ett barn.
Vid en abort, då ska det vara att det är kvinnan som är 100% säker på att hon vill det. Det ska inte vara att hon vet att hon inte vill göra det, men har en karl som tror att hon är en marionettdocka, och i bakgrunden drar i strängarna. Påhejad av någon sorts konstig ?2-barnsmamma? på ett forum, då.
Nej, usch och tvi, vidrigt. Vidrigt hur han försöker göra mot dig, och vad vissa stöttar.
Glöm inte att graviditeten inte var planerad. Den är inte ditt fel som sådan, mer eller mindre än den är din partners fel. Men fortsättningen är att rent biologiskt är barnet i din mage nu, och du ska ha barn. Du kan avbryta det, men du kan INTE ha skuld i att du inte avbryter det.
Med andra ord, att du eller ni ska ha barn kan han, om han vill vara korrekt, lägga på konceptions-ögonblicket, som ni delade. Att lägga det på dig är sjukliga och felaktiga tankar från hans sida. Barn kan det ibland bli när man ligger med varandra.
Abort är INGEN självklarhet, och är inte HANS rättighet.
Rätten till abort är din, det är en RÄTTIGHET du har. Aborträtten är till för dig, den är för din skull, som en sista utväg om du behöver det...
Rätten till abort är inte skapad som ett hot mot dig. Den är inte ett redskap någon kille ska kunna ta till mot dig i samma stund du blir gravid, för att skada dig och beröva dig ditt barn.
Förstår du?
OM du vill ha den, så finns abortmöjligheten där, och BARA OM DU VILL DET.
ABORT ÄR INGET VAPEN!!!!!!
Känns det så, som att abort-proceduren är ett hot mot dig och barnet, så ska du inte göra det.
Väg hur du känner i hjärtat inför att fortsätta graviditeten och väg hur du känner när du tänker på abort. Om du känner positivt över graviditeten, och negativt över aborten - då har du kanske ändå redan ett tydligt svar hur du vill göra?
Din kille kan få tycka vad han vill, men han har inte rätten att styra ditt val, och så är det med det.
Jag beklagar att du inte har en bra partner som stöttar och skyddar dig, och tar sitt eget ansvar i det här. Det är kasst, tycker jag.
Hur du än gör och väljer, snälla var rädd om dig TS, och hoppas så att allt blir bra i slutändan.
