Vill inte!! Vill behålla

Inte? Jag tycker det låter trovärdigt.

Det låter på dig som att du måste be sambon om lov att få slippa genomlida det här ingreppet. Aborträtten är inte till för män som inte vill ha barn. Det är din rättighet både att välja och att få slippa.

Gör inte abort. Jag gjorde en 2006 och har ångrat den varje dag. Har nu en dotter med en man som inte ville bli pappa först men har växt in i rollen nu. Det är DIN kropp. Ditt beslut. Behåll säger jag. Du kommer garanterat inte ångra att du behöll men abort ångrar man... ta det från en som har erfarenhet av både abort och föda barn.

Hur gammal är du?

Om jag förstått dig rätt så har du en familj som skulle stötta dig om det behövs. Kan du inte besöka dem ett tag? Alltså sova där. Jag tänker att du skulle behöva slippa din sambos påverkan och påtryckningar. Diskutera inte det här med honom igen.

Ska börja med att säga att jag inte läst hela tråden (snubblade över den). Befann mig i en liknande situation för snart 10 år sedan där jag velade mellan abort och inte abort pga dåvarande pojkvän. Lika många raljerade om att abort var mord och lika många raljerade om att det var egoistiskt att behålla ett barn mot sambons vilja och för att jag var ung (ca 20 år). Jag var så glad för bebisen! Jag övervägde adoption och jag övervägde att bli ensamstående. I slutändan bestämde jag mig för att bortse från vad jag, sambon och alla andra ville och fokuserade på vad som var bäst för barnet och vad JAG klarade av. I mitt fall var det att inte behålla det pga en mycket dysfunktionell relation till mig själv (!) och till min pojkvän. Idag är jag gravid och ska få barn om några månader, jag tänker mycket på bebisen än idag och jag gråter ofta över vad som hade kunnat vara. Jag är dock så tacksam över att jag fattade det beslutet eftersom det gett mig möjligheten att ge mig själv och mitt framtida barn de förutsättningar som behövs. Det jag försöker säga är att det är du och endast du som kan besluta om frågan och som känner dig själv bäst och den situationen du befinner dig i. Väljer du att behålla så kommer du att klara dig speciellt om du har annat stöd från familj och vänner. Väljer du att göra abort så kommer det vara mentalt påfrestande men du kommer klara dig igenom det också. All styrka till dig!

Det är klart att om man gör abort fastän man inte vill det så kommer man förmodligen må dåligt efter. Det var inte det "2barnsmamma" hävdade motsatsen till heller, utan forskningen om mående efter aborter kom på tal efter att någon länkade till ett blogginlägg som handlade om de psykiska konsekvenserna efter en abort och tror också det var något påstående om att det är så många som mår dåligt efter en abort. Det är som sagt inte sanningen, en myt som kommer upp gång på gång i diskussioner om abort men som inte stämmer - de flesta känner sig lättade efter. Sen är det förstås så att det inte är relevant för just ts, för hon vill ju inte göra abort och då spelar det ingen roll hur mycket statistik det finns på att de flesta mår bra efter en abort, för hon vill ju inte. Så hon kommer förmodligen må dåligt om hon går igenom med det. Men som sagt verkade inte poängen vara riktad mot ts om att påpeka vad forskning säger om detta, utan som svar på ett påstående om aborter och mående generellt.

Men det du gör här och redogör för olika fall där kvinnor mått dåligt efter sin abort, det är bara anekdotisk bevisföring och bevisar ingenting. Bara för att du inte känner någon kvinna som inte ångrat sin abort betyder det inte att de inte finns (bevisligen), ingen anledning att ifrågasätta forskningen för det. Som sagt blir det en annan sak om man enbart fokuserar på de som inte vill göra abort - tror att det är en relativt liten grupp jämfört med hur många som faktiskt gör abort. Läser man enbart på FL kan man säkert få en annan bild, att kvinnor väldigt ofta gör abort fastän de inte vill då det trådar om abort är på just det temat 9/10 gånger. Men tror inte det reflekterar verkligheten, och därför ser förstås resultat av forskning ut annorlunda också.

Jag har själv blivit oplanerat gravid med min sambo, valde att göra abort och har aldrig ångrat det för en sekund eller mått dåligt psykiskt av det. Skillnaden var  dock två saker, dels ville jag själv göra abort, men framförallt så visste jag att jag hade min sambos stöd oavsett. Hade jag inte haft det hade jag nog ifrågasatt vår relation, även om jag själv också ville göra abort fortfarande. Därför att hela grunden i vår relation är att vi tar gemensamma beslut, skulle vi ha vart oense om detta beslut hade det vart jobbigt - men jag vet att det hade löst sig oavsett för vi båda är ödmjuka inför varandras viljor. Hade det kommit till en punkt där han bara sa "nej" utan någon vilja att diskutera det mer (som sagt, även fastän jag också ville göra abort) hade jag förmodligen gjort slut. För det är inte en sådan relation jag vill ha.

Någon/några har skrivit att ts sambo inte vill bli pappa och att de skyddade sig från att just inte behöva få barn, samt att man vill väl inte ha barn med alla man legat med? Men en relation där man är tillsammans med någon och sambo till och med, det är ju inte ett ligg bara som vilket random ligg som helst. Såvida man inte har uttalat att man inte vill ha barn tillsammans alls, så ligger det ju i de flesta relationers framtid - om relationen håller dvs. I synnerhet om man är sambos, då har man ju börjat bygga sina liv ihop och sin framtid ihop. Därför är det inte jämförbart som "alla andra ligg" man någonsin haft, för det är med en person som man förmodligen redan tänkt sig skaffa barn med i framtiden. 

Sedan var det också en kommentar om att man ska tänka på barnets bästa i alla dessa beslut och att man måste tänka långsiktigt. Och jag håller delvis med, iallafall gällande det att man inte tänker långsiktigt ibland.  Händer då och då att jag ser folk på FL som prompt ska behålla bara för att men är i en totalt usel situation och ofta med en usel pappa - som inte verkar tänka särskilt långsiktigt gällande barnet eller hur det kommer fungera och kännas att möjligen behöva samarbeta med en pappa som i vissa fall enbart verkar vara ute efter att vara jordens största svin. Där kan jag ibland känna att man inte sätter det jobbiga och smärtan kring att göra en abort nu mot det jobbiga och den smärta som riskerar pågå i 18+ år om man behåller. Men håller inte fullt med om det med att enbart tänka på barnet och vad man kan ge barnet vs. vad man själv vill, för det är ju helt okej att göra abort av totalt egoistiska skäl också även om man har alla förutsättningar för att ta hand om barnet. 

När jag berättar om min livserfarenhet är det inte i syftet att det ska spela rollen av anekdotisk bevisföring.

En del trådar på FL är av en personlig natur, andra är allmänna debatt-trådar. Det har någonting med lyhördhet och medkänsla att göra att inse skillnaden. Tycker jag. Sedan kan man såklart ryckas med, men

När TS skriver

Jag vill inte!!!!!!! Jag är så ledsen!!

DET KÄNNS SOM ATT JAG DÖDAR!!

... så är det mycket starka ord för mig.

De som debatterar MOT hennes hjärta här, och vars gyllene råd är att det är synd om killen om hon inte gör som han säger -

Ja, jag ska inte luras att skriva något mer om det. Jag har redan sagt vad jag ville säga till TS.

Min poäng var att du kritiserade den forskning som nämndes och använde dina egna erfarenheter för att bygga ditt argument och din kritik. Det blir då anekdotisk bevisföring när du i samma inlägg direkt går från det till att kritisera forskningen. Forskningen förändrar inte dina erfarenheter, men dina erfarenheter förändrar inte heller forskningen gällande hur det faktiskt ser ut i det stora hela. Och att när forskningen togs upp så var det inte som ett argument för varför TS borde göra abort, utan svar på ett inlägg som länkade till ett blogginlägg angående psykiska konsekvenser av att göra abort. Och om du läste hela mitt inlägg så hade du sett att  jag också skrev att det såklart är irrelevant vad studier visar om hur människor tenderar att må efter en abort, för nu handlar det om TS individuella situation och hon vill ju inte göra abort.