Osjälvständig 13-åring
Min styvson är snart 14 år och på många sätt och vis en underbart kärleksfull, snäll och intelligent pojke. Han går i en mycket akademiskt inriktad skola och gör mycket bra ifrån sig och han utövar en sport på ganska hög nivå.
Problemet är att han är väldigt osjälvständig och tar inte mycket ansvar för sin egen person, för sina ansvarsområden eller för sitt beteende. Han skulle inte byta kläder, duscha, göra läxan eller gå upp på morgonen utan att någon påminner honom och ser till att han genomför det.
Hans mamma dog när han var fem år gammal och jag och hans pappa flyttade ihop när han var nästan 7. Han kallar mig inte mamma (för han hade en fantastisk mamma och jag tar inte hennes plats) utan ett smeknamn, men jag har en föräldraroll för honom. Jag skulle säga att vi står väldigt nära varandra och har en nära relation. Jag känner honom väldigt väl och kan läsa honom som en öppen bok. Jag ser när han håller på att bli för trött, eller för stressad, för att hantera en situation. Jag kan då lätt avdramatisera situationen och undvika konflikter och sammanbrott.
Saken är den att om jag inte gör det, så har han liksom ingen driv eller förmåga att göra det själv. Samma sak om jag ber honom gå och ta en dusch så gör han det utan problem, men han skulle inte fixa det på eget initiativ. Faktum är att när jag i början på december åkte bort en vecka, hans pappa var förstås hemma med honom, så hade han inte bytt kläder, duschat, gjort läxorna eller tagit sig till träningen under hela tiden. Dessutom hade de haft ändlösa bråk och konflikter med sin pappa och småsyskon*.
Saken är den att om jag inte gör det, så har han liksom ingen driv eller förmåga att göra det själv. Samma sak om jag ber honom gå och ta en dusch så gör han det utan problem, men han skulle inte fixa det på eget initiativ. Faktum är att när jag i början på december åkte bort en vecka, hans pappa var förstås hemma med honom, så hade han inte bytt kläder, duschat, gjort läxorna eller tagit sig till träningen under hela tiden. Dessutom hade de haft ändlösa bråk och konflikter med sin pappa och småsyskon*.
Han är otrolig snäll och samarbetsvillig med mig. Han hjälper till hemma och är alltid villig att göra något som jag ber om och han gör det med en trevlig attityd. Han är smart och klarar lätt av läxor och skolarbete när han väl jobbar med det. Men jag känner att jag gör honom en otjänst genom att styra honom så mycket. Samtidigt så ser jag att han mår så mycket bättre när allt fungerar smidigt: när han tränar, sköter skolan, sömnen och sin hygien. Saker som jag just nu har koll på.
Min fråga är: hur hjäper jag honom att ta över lite av den här kontrollen själv? Hur bygger vi upp hans självständighet och förmåga att ta hand om och ta ansvar för sig själv?
Med tanke på hur bra han klarar sig i skolan och inom sin sport så tror jag inte att han skulle uppfylla någon diagnos. Och han är verkligen en mycket trevlig ung man att umgås med här hemma med.
*Han kommer vanligen väl överens med sina syskon och sin far, men jag är ju hela tiden där och ser till att han inte triggas och ljuter olja på vågorna. Det är säkert flera situationer per dag som jag går in och avbryter. Med väldigt små medel, men det krävs inte mycket om man avstyr det tidigt. Låter man bli så går det däremot snabbt utför.